2013 > 05

Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage

1890-tal.
Landskrona.
Selma Lagerlöf, som nyss gjort stort genombrott med sin första roman Gösta Berlings saga, blir kontaktad av Elfrida Andree, domkyrkoorganist i Göteborg. Det utlysts en tävling, skriver hon. En nyskriven svensk opera, som ska inviga det nya operahuset i Stockholm. Borde inte de två tillsammans kunna skapa ett storverk?

 

2013
Karlstad.
Frithiofs saga, operan som de två skrev för över hundra år sedan får sitt första framförande. Konsertant och kraftig nerbantad från fem timmar till en.

 

För några år sedan gjorde jag tillsammans med tre kollegor, Irina Binder, violin, Lyssa Davidsson, cello och Elena Jordan, piano, ett program som vi i Malmöoperans regi turnerade med i den skånska regionen. Det handlade om kvinnliga kvinnor och bar namnet Clara med vänner. Den berömda Clara Wieck Schumann fick stå som centralgestalt. Under sin levnad var hon mer berömd än sin make Robert, i egenskap av virtuos pianist, enträget skolad av sin far från tidig barndom.

 

Elfrida Andree (1841-1929) fick i detta sammanhang representera Sverige. Också hon skolades av sin far hemma i Visby från tidig ålder, dock troligen med mer mänsklig omsorg och värme än Friedrich Wieck. Hon fortsatte musikstudierna i Stockholm och avlade så småningom sin organistexamen som privatist. Eftersom hon var kvinna, ägde hon inte tillträde till den statliga musikutbildningen vid akademin.
Tidigt hade hennes far präntat in i henne att hon måste kunna försörja sig själv. Det var inte givet att rätt make skulle dyka upp och ta hand om den detaljen. Tillsammans genomdrev de en lagändring som gjorde det möjligt för kvinnor att arbeta som telegrafister. Elfrida blev Sveriges första kvinnliga sådana. Och ett antal år senare sökte hon tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg. Hon vann provspelningen, men också i detta fall blev det nödvändigt med en lagändring. I sanning var hon en pionjär.


När Elfrida kontaktade Selma, hade hon i många år byggt upp sin verksamhet i Göteborg, både som organist, konsertarrangör och komponist. Hon kände sig ständigt motarbetad, men strävade alltid envist vidare. Hennes planer med operan Frithiofs saga, var minst sagt storvulna. Det låg ju också i tidens mode med fornnordiska hjältesagor, fyllda av storslagenhet, hövisk kärlek och mannamod. Selma, å sin sida, var relativt ung och nyetablerad som författare. Hon rycktes med av Elfridas iver, men blev under arbetets gång ganska trött på Elfridas eviga ändringar och utökningar. När arbetet till slut var klart och verket lämnats in, blev de dock båda mycket besvikna när det inte antogs. Ingen av de operor som lämnats in till tävlingen ansågs lämplig. Istället fick en ung Wilhelm Stenhammar uppdraget (med librettist Anna Boberg, icke att förglömma!) och skrev vikingaoperan Tirfing, som jag var med i en uppsättning av på Malmöoperan för ett par år sedan.


All ära åt bortglömda operor från sent 1800-tal, med motiv från Eddan. Jag har varit med och framfört några stycken genom åren. Musiken kan vara oerhört vacker bitvis. Men som helhet har de sällan något att säga oss nutidsmänniskor. Jag tror inte att dåtidens komponister hade för avsikt att göra sina karaktärer djupt mänskliga, snarare tvärtom. De skulle vara höviska, hjältemodiga och stå över allt lågt. Så var tidens nationalromantiska anda. Det som tilltalar oss i operor av t.ex. Mozart, Verdi och Puccini handlar om att vi kan känna igen oss. Se förälskelsen hänryckning men också det svarta inom människan.
Och ska jag vara helt ärlig, så kan jag nog föreställa mig att Frithiofs saga kanske var väl högtravande och storvulen, även för den tiden.

Men ändå funderar jag över hur det varit ifall Andree och Lagerlöf blivit ombedda att stryka ner och arbeta om. Eller om de fått beställning på ett nytt verk. Att skriva opera när något som man måste öva på för att bli bra. Precis som med allt annat. Och alla andra spännande kvinnor i svensk musikhistoria, Valborg Aulin, Helena Munktell för att nämna ett par, vad hade de kunnat bidra med om något vågat tro på dem och ge dem chansen?


Idag finns det ett antal utbildade och yrkesverksamma svenska komponister som är kvinnor. Flera av dem har också skrivit musikdramatiska verk. Ett stort ansvar ligger här på landets operahus. Man sätter inte igång med ett sådant mastodontarbete som att skriva en fullskalig helaftonsopera, för solister, kör och hel orkester, om man inte får en beställning, eller åtminstone kan delta i en tävling med verket. Hur många operor, skrivna av kvinnor, har då uppförts på landets stora scener? Jag har ingen färsk statistik, men skulle gissa att det i de flesta fall rör sig om en siffra i närheten av: noll! Märk väl att jag nu avser huvudscenerna. I mindre format, inom barn-och ungdomsverksamheten, turnéverksamheten förekommer det med största sannolikhet oftare. Detta är inte på något vis att förakta, tvärtom är det otroligt viktigt att denna verksamhet håller lika hög kvalitet som den på stora scenen.

Men jag kan ändå inte hjälpa att det får mig tänka att det är ett uttryck för en mycket gammal "sanning" (=fördom). Att kvinnors skapande lämpar sig mer för det lilla formatet. För barnen och hemmet. Det nära, lilla livet. Ska det skapas något stort, brett, fullskaligt. Då är det nog ändå bäst att fråga en man.


Urk, säger jag bara.


Jag är nyfiken på det Andree och Lagerlöf arbetade så hårt med. Tyvärr kunde jag inte närvara vid uruppförandet i Karlstad igår. Men jag är ännu mer nyfiken på vad nutida komponister, som är kvinnor, skulle kunna åstadkomma, ifall de fick sträcka ut sig i sin fulla längd i en helaftonsopera i stort format. Många är väl meriterade, men har aldrig getts möjligheten.

Jag utmanade landets operachefer i Clara med vänner och frågade vem som skulle bli först med Frithiofs saga. Karlstad blev svaret. Nu hoppas jag på en nyskriven, fullskalig helaftonsopera, skriven av en kvinna.

Operachefer som läser detta, om ni inte vet vem ni ska fråga, vänd er med förtroende till KVAST, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare.
http://kvast.org/

 

Här kan ni se ett smakprov från Karlstad!
http://www.svt.se/kultur/musik/nu-far-selma-lagerlofs-bortglomda-opera-liv

 

Läs gärna mer om Elfrida Andree i Eva Öhrströms välskrivna biografi Elfrida Andree - Ett levnadsöde

Maj i Malmö. Parkerna blommar med galen intensitet, grönskan står skir och nyutsprungen. Överallt vajar flaggor i alla färger med texten: We are one. Eurovision Song Contest pågår för fullt och i Operans foajé står min kollega Ellika Ström Meijling och jag och blir intervjuade om hur vi påbörjade vårt sångliga liv vid dagens välbesökta sopplunch. Lennart Stenqvist, som är Malmöoperans Skavlan, ställer frågan först till Ellika: har du någon gång i livet drömt om att vara schlagersångerska? Ellika nickar leende och berättar att Carola var hennes inspiration. Samtidigt tänker jag; nehej, minsann, det har jag aldrig....


Och i samma ögonblick inser jag hur fel jag minns.


För det fanns en sångerska som helt utan konkurrens var min största idol i ett antal år: Agnetha Fältskog. Mitt rum var tapetserat med bilder av henne. Och givetvis av hela ABBA. Jag kunde alla hennes låtar, från genombrottet "Jag var så kär" då hon var 17 år och jag knappt påtänkt, fram till den senaste ABBA-plattan, som jag köpte samma dag som den släpptes. Jag stod med hopprepet framför spegeln och mimade, kopierade make up-en med den ljusblå ögonskuggan och satte upp shower med min bästis Pia.

Någon enstaka gång minns jag att vi lekte ABBA på Roliga timmen på lågstadiet. Men trots mitt långa, blonda Agnetha-hår fick jag inte vara min idol. Det hade nämligen mer med popularitet än frisyr att göra. Förnedringen blev total. Jag fick vara Björn...


Är kanhända mitt yrkesval som sångerska ett envist sökande efter revansch?? :-)


Njae, kanske inte. På sommarlovet när jag var tretton år följde jag med min kör på operaresa till Göteborg. På Storan såg vi en uppsättning av Carmen. En Carmen i batikklänning, men otroligt skönsjungande gestaltad av Marie-Louise Hasselgren. Jag minns väl den tidiga sommarmorgonen när bussen släppt av mig och jag kom hem till mitt ABBA-tapetserade flickrum. Hur jag satt och betraktade de där välkända ansiktena och plötsligt insåg att jag växt ifrån dem. Alla planscherna blev vänligt men bestämt nerplockade och kvar fanns bara små grå fettfläckar efter häftmassan på de rosablommiga tapeterna.


Efter sommarlovet meddelade jag min körledare: jag tänker bli operasångerska.
Och på den vägen är det.


Men egentligen. Om man tänker efter. Ganska mycket av det jag sjunger, när jag ska möta en publik som gärna vill höra välkänt operagodis, är utan tvekan att likna vid sin tids schlager.

Sånger som handlar om kärlek. Ofta olycklig sådan. Som är härligt smörig och ofta trallvänlig.

Sånger som t.ex.

 

Viljasången ur Glada Änkan
Musettes valsaria ur La Boheme
Rusalkas sång till månen ur Rusalka
Gildas aria ur Rigoletto
O mio babbino caro ur Gianni Schicchi


Snacka om schlagers! Och som dessutom hållit sig väl genom åren. Precis som ABBA:s låtar. Även om de inte har fullt lika många år på nacken. Än.


Bottom line:
Jag håller huvudet högt och kommer ut ur min schlagergarderob. Ja, jag är schlagersångerska! Och mellan all Mozart, Verdi och Puccini tar jag gärna fram mitt mentala hopprep igen och sjunger lika hängivet som då:


Jag skulle äga miljoner om tårar var guld!

 

http://www.youtube.com/watch?v=3jdnuqNrJN8


Tack Agnetha, för all glädje du gett mig!

Joachim Bäckström, jag, Jonas Samuelsson, Ellika ström Meijling och Max Lörstad Joachim Bäckström, jag, Jonas Samuelsson, Ellika ström Meijling och Max Lörstad

Visst kan det vara knepigt. Att klä sig sådär lagom snyggt, till en tillställning. Hur dumt känns det inte när man kommer till en fest och har missförstått sammanhanget. Alla är mycket mer uppklädda än en själv. Eller ännu värre: man står själv i snygga cocktailklänningen och alla andra har jeans!

 

Nu är jag (tyvärr) sällan bjuden på flotta tillställningar. Skulle det handla om bröllop eller någon slags bal, brukar det dessutom stå på inbjudan vilken dress code som gäller. I Sverige är det heller inte lika viktigt som utomlands. När jag för många år sedan var på kryssning i Medelhavet, på en amerikanskt flaggad båt, var det preciserad dress code varje kväll till middagen. Och en av dagarna var det formal! Säg den svenska turist som påtar ner en smoking i väskan när hen ska ut och semestra!


På operascenen är det enkelt. Bara att ta på de plagg som kostymdesignern bestämt. Och i bästa fall är de:
1. Någorlunda svala
2. Sitter på ett sätt som gör det möjligt att andas så djupt, att man sjunga
3. Om man är kvinna: sydda så att de lämnar åtminstone något över till fantasin.
4. Klädsamma för just min figur. Fast det är mest en bonus.


I konsertsammanhang är det desto svårare.
Någon av mina kloka mentorer (jag minns faktiskt inte vem) sa att man alltid bör vara ett snäpp finare klädd än sin publik. Det har jag alltid hållit som en tumregel. Jag har också märkt hur glada folk blir av att man är uppklädd. Jag tror många tycker om att se något snyggt, lika väl som att lyssna till något som låter vackert.
Och jag gillar att klä upp mig på konsert. Gärna lång klänning och högklackat. Och jag tycker det är vansinnigt stiligt med män i snygg kostym, smoking eller frack.


Och samtidigt kan jag hålla med min kollega som helst vill göra konsert i jeans. Snygga, hela jeans och en fin skjorta. Och snygga skor. Som ett statement. Att ta ner finkulturen från de höga hästarna och visa att vi artister är vanliga människor. Och därmed sätta musiken i centrum. Gärna skulle jag sjunga typ Frauenliebe und Leben i jeans. Och med mina sköna converse på fötterna. Inga skor är bättre att sjunga i! Därmed blir kvinnan i berättelsen en kvinna mitt ibland oss. Någon vi kan relatera till. Istället för en undergiven, blek 1800-talsdam, som är väldigt svår att identifiera sig med.


Men.


Äldre generationer. Som ser jeans som arbetskläder.
Egentligen bryr jag mig inte. Men risken är stor att de, som förfasar sig över jeans i fina salonger, inte lyssnar ett dugg på vad man sjunger, utan bara stirrar på den, i deras ögon, ytterst olämpliga klädseln. Och det, om något, stör mig!


Fram för lite nya konsertstilar! Här kommer några förslag;


1. Die Winterreise i skön vinter-olle och lovikavantar.
2. Vad som helst av Benjamin Britten i full punkutstyrsel
3. Kontemporärt i gothic lolitastil.


En av mina kära kollegor och jag skulle en gång sjunga på en mycket flott frackbal. Av någon anledning hade han missförstått det hela och kom i uddakavaj, vinröd skjorta, ingen slips och snygga lågskor. Han var skitsnygg, som han alltid är, men där stod pianissan och jag i finaste aftonklänningarna....
Några undrande blickar, men snart fick vi alla balgästerna att jubla åt Klockduetten ur Läderlappen och sjunga med i Änkevalsen. Så i slutändan var det inte så viktigt.

 

På bilden ser ni resultatet av en intensiv kläddebatt inför dagens konsert. Snygga, va?

 

Etiketter: kläder, kostym, konsert
Eric Lavoipierre och jag i Den förlorade sonen. Foto: Maja Flink Eric Lavoipierre och jag i Den förlorade sonen. Foto: Maja Flink

Fredagkväll: Den förlorade sonen i Johanneskyrkan. Massor av folk i den stora kyrkan. Ljussättning, textmaskin, sceniska anvisningar, skulle alla cue funka? Hörde pianisten och vi solister varandra ordentligt i den stora akustiken? Är allt på plats? Rekvisita? Inget glömt? Förställningen rullade igång och höll ihop. Efteråt, rungande applåder.


Lördag eftermiddag: Förklädd Gud i Husie kyrka. Enklare. Alla är på mammas gata och vet vad de ska göra. Kören låter bättre än någonsin, fantastiska musiker spelar ihop sig på två timmars rep. Det var bara att hänge sig och försvinna in i den makalösa musiken och texten. Vårt urskånska verk. Vackert reciterad på malmöitiska.


Idag: Tomt.


Ett bildkonstverk är ett fruset ögonblick. Konstnären kan ägna obegränsat med tid till att skissa, blanda färger, hitta precis det uttryck hen vill ha. En fotograf kan söka efter den exakta vinkeln, bländaröppningen, ljuset. Och även i efterhand förändra för att hitta rätt.
Som sångare reproducerar man det konstverk som någon annan skapat. Och det resultat som i slutändan når fram till mottagarna, publiken, är ett unikt ögonblick. Som aldrig kan återskapas exakt som det var en gång till. Det är summan av all förberedelse, övning, repetitioner. Och de val som görs i stunden.
För oss som sysslar med opera, händer det sällan att en föreställning görs bara en enda gång. Som regel sliter alla hårt fram till premiären. Sedan finns det ofta en tio, tolv föreställningar kvar att utveckla, finslipa och vandra vidare med rollkaraktärerna och musiken.

Konserter däremot, är ofta månader av förberedelser som är över på ett par timmar. Och efteråt står åtminstone jag ofta som ett levade frågetecken. Jag brukar vara glad och hög av upplevelsen. Men också undrande. Hur mycket fick jag egentligen med av alla mina tankar kring texten, lyckades jag frasera som jag tänkt? Och de där tekniskt svåra passagerna, fick jag till dem?
Som regel är det nog bäst att inte veta. Den upplevelse man gav till sina åhörare är ändå unik för var och en av dem. Och något av det värsta som jag kan drabbas av är "det tredje ögat". När jag efter varje ton och fras värderar det jag just gjort. En inre monolog som lyder ungefär:


- Jaha, första frasen fick jag åtminstone flyt i, nu ska vi se hur det funkar i passagiot....ojdå, nu hamnade jag väl långt bak med den öppna vokalen....höjdtonen nu då.....yes, där satt den! Men nervägen blev visst inte lika snygg....nej, nu måste jag tänka på gestaltningen...å, sorg...nej usch, DÅLIGT skådespeleri....


Rena döden för allt vad trovärdigt uttryck heter.


Bättre då de där sällsynta ögonblicken när man totalt glömmer bort sig själv och bara är i musiken och dramat. Varje ögonblick är en given fortsättning på det som kom före. Sångteknik och method acting skänks inte en tanke. Jag bara är. Och efteråt har jag ingen aning om hur den eller den tonen blev, eller om jag hade rätt undertext.

Detta som kallas flow. Och som jag tror är summan av allt förberedande arbete och stundens ingivelse. Samt något utanför mig själv.


Magi. Sällsynt. Och fantastiskt.


I viss mån möjligt att träna upp. Men, som sagt, delvis något som ligger utanför det egna jaget.
Kanske är det de där ögonblicken som gör att man fortsätter. Som är värda allt slit.
Fast för min del är det lika mycket glädjen i att musicera och agera med andra. Och att känna kontakten med publiken. Se och höra deras reaktioner. Och dela med dem musiken som man älskar.
Samt givetvis lyckan och välbehaget i att känna rösten bära och göra som man ber den. Välbehaget.

 

Sådant funderar jag över, en solig söndag i maj, som jag tillbringar med stora mängder kaffe på balkongen. Imorgon repeterar vi operaensembler till nästa lördags kammarkonsert i Malmöoperans foajé.


På't igen!

Etiketter: musik, opera, flow

Våren är äntligen här efter en vinter som aldrig ville ta slut. Jag trodde verkligen ett tag att det var en sådan där vinter som det talas om i Game of Thrones; sisådär en 11 år lång.... Så kändes det i alla fall! Men nu är grönskan och blommorna här. Och det är förälskelsens tid...


Ja, jag måste erkänna. Jag är kär! Det är ingen ny kärlek, tvärtom, det är nog den äldsta av alla jag haft. Till skillnad från de andra så har denna inte avtagit. Det sägs att förälskelse är ett tillstånd av storm, att dess syfte är revolutionärt, att omkullstörta. Och sedan, när det gått en tid, kan den gå över i kärlek. Som är ett tillstånd av uppbyggnad, utveckling. Men det är inte alls säkert. Den kan lika gärna bara dö. Så är det. I vart fall om man får tro Francesco Alberoni.


Denna förälskelse har definitivt mognat och blivit till kärlek. Den känner föremålet för den ömma lågan väl. Vet om hens styrkor och svagheter. Vi har trots allt levt ihop länge på heltid.

Men ändå.

Den där stormande, galna känslan, den kan finnas där fortfarande. Kanske inte varje dag. Ibland sällan. Ibland ljuvligt ofta. Visst har jag tvivlat. Undrat om kärleken verkligen är besvarad. Gråtit och förtvivlat. Stångat pannan blodig. Oftast bildligt menat. Dock inte alltid.


Det var en god vän till mig som fick mig att börja fundera över denna eviga förälskelse. Hon sa;
"När du talar om att sjunga ser du alldeles förälskad ut!"
Och det stämmer. Fortfarande lika galet kär efter alla dessa år.


Med start på fredag har jag fyra konserter på mindre än två veckor. Alla med olika program. Förutom mitt "day job" i Malmö operakör.
Det ska bli SÅ KUL!!!


Mvh, Förälskad

Senaste inlägg

  • Elisabeth Andersson » Körsång ädla känslor föder:  ”Så mycket klokt om sång och kör!! Skicka texten till alla sveriges skolpolitiker”

  • Rickard » Att använda insidan av skallen:  ”Precis så! Bravo. "ful i håret" är inget mot att inte ha något huvud alls att ha..”

  • Anna » Oönskad:  ”Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata me..”

Arkiv

Etiketter