2013 > 04

Jag tillhör de som från första stund följt SVT:s serie med största intresse. Jag har suttit med stora leenden, gråtit i vissa stunder, vridit mig av obehag och skratt i situationer av pinsamhet blandat med vild komik. Jag har knappt kunnat vänta till måndagarna när nästa avsnitt skulle visas. Jag är givetvis medlem i Facebookgruppen "Molanders: Klassiska musikers fanclub".
För några dagar sedan kom beskedet att det inte blir någon säsong två, trots att manusförfattarna redan dragit upp riktlinjer för en sådan. Antalet tittare har helt enkelt varit för lågt.


Sorg.


Kanske har en svenskproducerad dramaserie helt enkelt ingen chans i det enorma TV-utbud som de flesta numera har tillgång till. Molanders har kanske försvunnit bland alla dokusåpor, tävlingsprogram och amerikanska LA-produktioner. Kanske skulle det behövts några riktiga superkändisar bland huvudkaraktärerna för att ge större gensvar. Ett par avsnitt med Malena Ernman eller Dan Ekborg som gäststjärnor var troligen inte tillräckligt....


Men helt säkert är det så att anledningen till att jag älskat denna serie med dess karaktärer, beror på den stora igenkänningsfaktorn. De flesta musiker som jag känner(och för den delen, också läkare) som ser den, jublar när de lär känna Svetlana, den kompromisslösa ryska fiolpedagogen, LG, den fullständigt hopplöse wanna-be:n, den stenrike sponsorn utan ett hum om musik, klarinettisten som skyller sina nervösa tillkortakommanden på alla andra, den lojala men oförstående musiker-makan....
Sen ska vi inte förglömma den ständigt truliga tonårsdottern, som påstår sig hata sin fiol, men ändå saknar den när hon slutat spela, svärmor som på ett intrikat sätt ständigt kritiserar, svärföräldrarnas hopplösa gnat, sonen med högtflygande drömmar och tonårsangst, hans paintballspelande polare ("delat utanförskap är dubbelt utanförskap"), vårdcentralschefen som med ett käckt leende flyr allt ansvar, den dundersnygge AT-läkaren, prästen som är gift med organisten och inte vet varken ut eller in...
Allt känns underbart och förfärande välbekant. Manusförfattaren är mycket väl insatt i musikbranschen. Till skillnad från en del andra filmer och serier jag sett, där det är tydligt att upphovsmännen/kvinnorna skildrar hur de tror det går till.


Från en del vänner utanför branschen har jag dock fått höra: "Varför tycker du det är så bra? Jag såg ett avsnitt och tröttnade direkt..."
"Men", svarar jag, "nog kan även en icke-musiker känna igen sig? Nog finns det mycket av svensk medelklassigenkännande i Molanders? Med den ljuvliga blandningen av komik och drama?"


Kanske ligger det för nära. Det är kanske enklare att se amerikanska medelklassbesvär än svenska. Eller ett tävlingsprogram som inte berör vardagen alls. Eller så hänger folk bara på nätet nuförti'n. Inte vet jag. Det är emellertid trist att det inte blir någon fortsättning. Jag har gjort vad jag har kunnat, mailat SVT-folk etc.

 

Som tröst ser jag om serien på SVTplay medan den fortfarande finns kvar. Och tills DVD:n kommer. Samt samlar på citat typ: "Kan man döda någon med en klarinett?" Och sjunger för mig själv "en dirigent, en dirigent, det är en man som Gud har sänt".


Och innan nästa veckas konsert av Förklädd Gud i Husie kyrka, ser jag åter LG:s underbara recitation av Hjalmar Gullbergs text. En ny klassiker...

 

http://www.facebook.com/photo.php?v=10151253889201688

 

 

 

 

 

Etiketter: musik, molanders, svt

 

Jag har sjungit på begravningar sedan mina tidiga sångarår. Jag satt som koralsångare i kapellen i Kristianstad när jag var i 20-årsåldern för att dryga ut kassan, ibland flera timmar varje dag. En dam höll på att få dåndimpen när hon råkade se mellan de smala springorna i persiennen in till det lilla bås som orgeln stod i, att jag minsann satt och stickade. Det var så respektlöst, tyckte hon. Att det inte var meningen att hon skulle kika in, och att jag suttit genom tre, fyra begravningar den dagen, tänkte hon inte på. Men jag lärde mig att vara ytterst respektfull i dessa mycket känsliga sammanhang.

Idag sjöng jag på begravning i Pauli Mellersta Kapell, det vackraste i begravningskapellet i Malmö, placerat på Mellersta kyrkogården, nära St. Knuts torg. Önskemålet från de anhöriga var något ovanligt:
Don't cry for me, Argentina ur musicalen Evita.
Nåja, det var inget större problem, jag stod ju och viftade med näsduken på Malmö Opera i stort sett hela hösten medan Charlotte Perelli, Malmös Evita, sjöng just denna sång. Så nog kan jag den.
Jag vet inte varför de anhöriga valt just den. Kanske hade den avlidna varit och sett musicalen under hösten. Eller så tyckte hen mycket om den i största allmänhet.
Det var i vart fall första gången jag sjöng den på begravning.

Jag har fått många lite ovanliga önskemål om begravningssånger. Ett av de märkligaste var nog den gamla Sinatra-dängan Strangers in the night. När jag lånade noterna av min vän Staffan Paulsson i The Vocal Six, frågade han om jag skulle sjunga "Do be do be dooo" också i kyrkan?

För min del kan jag sjunga i stort sett vad som helst, som de anhöriga önskar, så länge det låter sig göras med den röst jag har. Det enda viktiga för mig är att det är musik som betyder något för de anhöriga, som hör ihop med den saknade. Strunt samma om det kanske är ett okonventionellt val.
Den enda sång som jag har verkligt svårt för är "Där rosor aldrig dör". En märklig blandning av schlager i någons sorts klassisk tappning. En dålig och och osångbar blandning. Hopplös att sjunga snyggt....
MEN om någon ber mig, som tycker den är underbar, så sjunger jag den givetvis. Med all känsla jag förmår. Det blir betydligt lättare när jag vet att någon verkligen älskar den!

För mig är alltså det enda viktiga att kunna ge något till människor i en verkligt svår stund.

Och mina egna favoriter?

Händels Lascia ch'io pianga
Mozarts Abendempfindung
Bachs Bist Du bei mir
La Wallys aria ur operan med samma namn av Catalani

För att ta några exempel

 

Etiketter: musik, kyrkomusik

25 april 2013

Ja, varför inte blogga?!

Särskilt efter en rolig kväll som ikväll, då jag lekt operaregissör med Johanneskören inför vårt framträdande den 3 maj, känns det som om jag kommer att ha mycket att säga. Om Konsten, Yrket och Omvärlden.
Så jag kastar mig ut! Här kommer den: Mitt Första Blogginlägg!

Jag har alltså sjungit i operakör i 13 år. Jag vet precis hur man INTE ska göra när man regisserar en kör. Man ska inte slita och dra i folk. Man ska inte krångla till saker i onödan, det ska vara lätt att komma ihåg. Och logiskt. Man ska inte involvera obekväma kroppställningar. Man ska inte vara överkontrollerande. Inte heller strunta i vad kören tar sig för (ni kan inte ana hur vanligt detta är. Man kan hitta på galna saker för att se om regissören märker något. Vilket han aldrig gör!)

Hur gjorde jag då?

Man får betänka att denna kyrkokör med ung profil aldrig förr medverkat i en opera, i alla fall inte i denna konstellation. Vi hade ett par roliga och inspirerande timmar och om jag ska säga något, så tror jag det kommer att bli jättebra!

Fredagen den 3 maj kl. 21.00 gör vi alltså Claude Debussys ungdomsverk L'enfant prodigue, ett verk han som 21-åring vann Stora Rompriset med. Musiken är makalöst vacker, mycket romantisk. Han hade ännu inte hittat fram till impressionismen, som han gjorde senare i livet.
Det blir en nutida tolkning av verket. Den förlorade sonen om det hade hänt idag. Dessutom med textmaskin som översätter den franska originaltexten. Samt vacker ljussättning.
Inte för inte ligger Johanneskyrkan nästan granne med Operan.

Och om ni vill veta om jag lyckades med mina regiförsök: kom och bedöm själv!

Etiketter: opera, kyrkomusik, regi

Senaste inlägg

  • Elisabeth Andersson » Körsång ädla känslor föder:  ”Så mycket klokt om sång och kör!! Skicka texten till alla sveriges skolpolitiker”

  • Rickard » Att använda insidan av skallen:  ”Precis så! Bravo. "ful i håret" är inget mot att inte ha något huvud alls att ha..”

  • Anna » Oönskad:  ”Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata me..”

Arkiv

Etiketter