Det är dags nu! Visserligen bor jag i en del av landet där man kan cykla året om, men det är ändå något mycket speciellt att bege sig ut på den där första turen som inte är bara transportsträcka till arbete eller andra vardagligheter.
Att torka bort damm och spindelväv - eller spår av salt och vinterväglag - och låta det smäckra åkdonet blänka och gnistra i solskenet. Packa ner kaffetermos och bullar i korgen och sedan svinga sig upp på sin stålhäst och låta färden gå dit framhjulet pekar. Långsamt rulla fram på en grusväg, omgiven av majestätiska träd som ger skugga, vidsträckta landskap av åkrar och ängar, följa stengärdsgårdar kilometer efter kilometer och känna den ljumma vinden och solskenet mot ansiktet. Det enda ljud som hörs är fågelsång och knastret av varma däck mot grus.   
Man kan drömma om den där första vårliga cykelutflykten hela vintern. Ändå är den så mycket ljuvligare att uppleva i verkligheten än i fantasin.  

Och när man tänker på det – att cykla har alltid varit lika mycket en njutning som ren transport! Finns det egentligen ett bättre sätt att uppleva omgivningarna än att långsamt glida fram på sin velociped? Malmö Tweed Ride ska i höst åter gå av stapeln - coronasäkert, givetvis – en cykeltur i 30-40-talsstil, en tid då att cykla var det vanligaste och enklaste sättet att ta sig fram. Mina föräldrar har berättat hur de i sin ungdom trampade miltals i stora gäng för att komma till de olika populära dansställena. För att när kvällen var slut, rulla hemåt igen i den ljusa sommarnatten.  

Cykeln – den där coronasäker, den ger motion, är klimatvänlig och en ren fröjd att färdas på. 

Säkerhet framför allt! Se om din hoj! Din lokala cykelverkstad riktar hjulen och kollar upp bromsar, smörjer och återställer din jonne i toppskick. Se till att belysningen funkar och klarar även en mörk augustikväll. Kanske en stilig sadelväska? Och cykla med insidan av skallen - använd hjälm eller Hövding!
Då kan du vara säker på att kunna ge dig ut på många, långa härliga turer under den ljuvliga årstid som nu äntligen är här! 
 
Ps. Jag cyklar alltid med hjälm eller Hövding - men de kommer inte alltid med på bild eftersom jag älskar hattar!  
 

Malmö Tweed Ride 2018
Läs hela inlägget »
Det sägs att det som ger oss människor den största glädjekicken är när vi gör något för någon annan. Flera vetenskapliga undersökningar som jag sett, redovisar samma resultat: om du lyckas göra någon annan glad, så blir du glad själv. Kanske ännu gladare än mottagaren. Och det är ju något att fundera över i tider när man allt för ofta ser bevis på människors själviskhet och ignorans mot medmänniskorna. 

Men denna devis om givandets glädje kan märkligt nog vändas emot en, när man försöker göra något gott. 
"Det där gör du bara för att stilla ditt dåliga samvete" 
En kommentar som jag stött på ibland, när jag försökt bidra med några slantar för att lindra nöd, i när och fjärran. Som om handlingen i sig bara handlade om mig själv och mitt mående.

Igår kväll fick jag bevis för att människor vill göra gott. Och samtidigt må bra själva under tiden. St Petri kyrka i Malmö fylldes med folk som lyssnade på den konsert som i en hast komponerats ihop, för att kunna ge en liten smula lindring i den katastrof som pågår med ett Europa där tusentals människor är på flykt undan krig och förödelse.

För drygt två veckor sedan skickade jag ett sms till min goda vän Maggie Signäs, som är församlingsherde i St Petri kyrka :
"Förtvivlad över flyktingsituationen...kan vi göra något? En konsert?"
En timme senare ringer Alexander Einarsson, organist i samma församling och frågar :
"Kan du dra ihop folk?"
Sen följde två veckor av intensivt messande fram och tillbaka. Och igår kom resultatet:
13 sångsolister
6 instrumentalsolister
en orkester på 24 musiker
Två körer: SPUK och Petri Sångare

Pia Johansson och Jaques Werup som läste
Allt under ledning av Alexander Einarsson, Carl Adam Landström och Maggie Signäs


Över 18 000 kr togs in i kollekt. Alla medverkande ställde upp utan betalning. Dessutom, för många av oss, på veckans enda lediga dag. 
Lyckan i ett fantastiskt program, där alla gav av sitt innersta, den nerv, känslighet och styrka som då uppstod - ja, visst var det något som förenade lyckan i att ge - och att få!

Pia Johansson läste en dikt av Marianne Williamsson som så väl sammanfattade allt jag känner just nu:

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

 
Läs hela inlägget »

Jag erkänner. 
Jag har en svag punkt.
Jag tycker inte om att höra mig själv.... Jag beundrar folk som jobbar i studio, seplar in, gör videoklipp eller lägger upp liveinspelningar från konserter och föreställningar. Jag kan utan problem sjunga inför tusentals personer. Men att samma personer ska lyssna på en inspelning av samma tillfälle gör mig svag i knäna...
Visst kan man hävda något om ögonblickets magi som inte går att återskapa i en inspelning, om att hur bra tekniken än är, får man ingen fullkomlig upplevelse av hur det låter live. 

Jag har en egen, mycket speciell upplevelse av detta. Någon gång i mitten av 80-talet hade jag det fantastiska lyckan att få sitta i publiken vid en av de sista konserterna i Västra Karups kyrka, när Birgit Nilsson själv sjöng. Även min kära vän Sonja Stjernquist medverkade vid konserten och eftersom min mamma hade sytt hennes folkdräkt, fick vi fribiljetter av henne. 
Flera ytterligare artister medverkade men jag satt i spänd förväntan inför att höra La Nilsson på riktigt. 
Hon inledde med några folkvisor, på sitt eget, nilssonska vis. Men det var när hon övergick till sitt eget forum , till opera, som jag förstod.
Hon sjöng Toscas bön.
Inte som hon sjungit den när hon var yngre och gjorde hela rollen. Rösten var äldre, vibrato, intonation var annorlunda. 
Men Rösten.
Den fyllde kyrkorummet och mig till bredden, inte på grund av sin styrka, utan med sin rikedom av färger och nyanser. Så unik och med sådan volym att jag förstod att en inspelning omöjligt kunde göra den full rättvisa. 
Jag är tacksam över att jag fick vara med om detta, att få ha hört denna legend i verkligheten.

Och med detta i tankarna, och utan någon sorts övrig jämförelse, kommer jag nu ut ur inspelningsgarderoben, och lägger ut några klipp från olika konserttillfällen!

Läs hela inlägget »
En era tog slut idag. Malmöoperans barnkör firade sitt femårsjubileum. Och därmed gjorde min dotter sitt sista framträdande som barnkorist. Efter en hejdundrande succékonsert och avtackande från oss som slutade, lämnade jag festen och gick bort till våra replokaler på Gulan, operans paviljong, för att öva en stund. I uppehållsrummet låg en teckning och några kvarglömda klädesplagg. Barnkörmedlemmars lämningar. Och då slog det mig att det är slut. Min dotter är ingen del av detta längre. Hon är för gammal.

För drygt fem år sedan tog jag med en nervös tioåring på audition. Jag satt utanför och bet på naglarna, undrande hur jag kunde utsätta henne för detta. För mitt inre såg jag bilder av hysteriska amerikanska mammor som går över lik för att föra fram sina barn i showbusiness… hade jag blivit en sådan? Men dottern kom ut, något skakig men glad. En vecka senare fick hon veta att hon var antagen och sedan dess har kören varit en stor och rolig del av hennes liv. Konserter och operaföreställningar, massor med arbete och disciplin men också jättemycket fniss och roligheter med ett härligt kompisgäng.

70-tal. Högstadiet. Sånnaskolan i Åhus. Jag går i sjuan och hänger kvar efter en musiklektion, frågande nya musiklärarinnan; Kan man få vara med i skolkören? Det får du absolut, blev svaret, men jag vill att du sjunger upp för mig först, så jag hör vad du har för röst!

Så jag sjöng upp. Vem kan segla, tror jag det var. Och Gunhild, mussefröken, tog en högre tonart. Och så ville hon att jag skulle sjunga skalor. Högt upp som jag aldrig gjort förr, så högt gick ju inte ABBA-låtarna. Så tittade hon upp på mig från flygeln och sa de magiska orden:

-          Du har en fin hög sopranröst, Suzanne. Skulle du vilja vara med i Lilla kören?

Jag blev knäsvag. Lilla kören, Åhus Flickkör, med tjejer från både högstadiet och gymnasiet, som övade på kvällar, hade tjusiga konserter både i kyrkan och på konserthuset i Kristianstad och var så ouppnåeliga att jag inte ens tänkt tanken.  Darrande tackade jag ja.

Första repetitionen var en chock. Oj, som folk sjöng! För full hals, med huvudklang och utan några hämningar. Inte som jag var van, försiktigt och trevande, för att inte sticka ut. Som det varit i tidigare körer jag varit med.

Där började mitt liv som körsångare. Med en ambitiös pedagog som kunde både lära ut sångteknik och få ungdomar att göra avancerade musikaliska prestationer. På samma sätt som Kristina W Svensson, min fantastiska kollega som är en fantastisk ledare för Malmöoperans barnkör.

Ikväll ska jag följa en annan kollegas framfart i körlivet, Team Rickard i Körslaget på TV4. För körsång är stort. Det är Sveriges största folkrörelse. Enligt Wikipedia sjunger ca 600 000 svenskar i kör varje vecka. I kyrkor, på studieförbund, fristående föreningar och annat. Folk i alla åldrar sjunger. Flera gånger har jag haft glädjen att vara gästsolist mitt i mörkaste Småland, i en liten ort vid namn Långaryd, nära Smålandstenar. Jag vet inte hur många innevånare byn har. Men jag gissar att sisådär en 95% av dem är engagerade i någon av församlingens körer. Få är notkunniga. Ändå sätts stora verk ur kyrkorepertoaren upp. Det är tonåringar, småbarnsföräldrar, pensionärer.  Alla sjunger rent, alla sätter slutkonsonanten på rätt ställe. Alla ger järnet. Och alla älskar det! Det har varit magiska upplevelser i Långaryds kyrka... Att det dessutom finns en ypperlig orkester i Gislaved, knuten till en dynamisk och satsande kulturskola, gör inte saken sämre.

Det finns alltså massor med människor som sjunger. Som är med i ambitiösa, satsande körer som ställer krav på närvaro och disciplin. Och folk ställer upp. För det ger så mycket tillbaka.

 

Ändå händer det allt som oftast att personer säger till mig;

-          Åh, jag önskar jag kunde sjunga! Det verkar så underbart! Men min lärarinna i skolan sa att jag inte kunde…

Och man hör så mycket sorg. Numera finns det Våga-sjunga-körer just för denna kategori människor. Förhoppningsvis tar alla med denna längtan mod till sig och kommer ut ur kör-garderoben.

Men alla måste få komma igång med sång redan som små. Det är banne mig en mänsklig rättighet! Små barn sjunger av hjärtat och utan att tänka, det är ett naturligt uttryck. Men så ska det sjungas på dagis. Och eftersom så få förskollärare har någon egentlig kunskap om barnröster och ofta inte heller kan sjunga i något annat än sitt eget talläge, blir det omöjligt för barnen att sjunga med i melodin. Antingen brummar de, eller skriksjunger de på någon slags tonhöjd som eventuellt ligger i närheten av någon slags melodi. Dagisfröknar sjunger ofta och gärna med barnen. Men har, i de flesta fall, för lite kunskap om hur. För lite utbildning. De skulle behöva ha röstträning flera timmar i veckan under utbildningen, för att hitta sin egen huvudröst och därmed kunna sjunga i barnens naturliga läge, som är mycket högre, eftersom deras stämband är så mycket mindre. Samt avlasta sina egna stämband. Och till gitarren finns capo tasto, så det är inget problem med tonarterna.

Problemet kvarstår i skolan. De som nu utbildas till tidigarelärare, åk 1-7 har mycket få utbildningstimmar i musik. Trots att musik är ett så vitalt sätt att ta in kunskap. Sen ska vi inte tala om vikten för lärare på alla stadier att ha en sund röstteknik för att överhuvudtaget klara jobbet. Men detta ensidiga sätt att se de estetiska ämnena på, gör att musik (och även bild) får mycket låg status och prioritet.

De som själva vuxit upp sjungande, sätter sina barn i kör. De skolas naturligt in i traditionen. Min far firade 50 år som andratenor i Åhus Manskör för något år sedan.

Men alla de andra. De som bara upplever brummandet/skriksjungandet på dagis som sedan övergår i skoltidens totala pinsamhet vad gäller klassrumsång, vad händer med dem? Kanske är det de som behöver sången allra mest. De som kanske om många år sörjer för att de inte tror sig kunna sjunga, eftersom de inte kan pressa ur sig toner som Christina Aguilera. De som hade kunnat ha ett underbart liv som körsångare. Som kanske t.o.m. hindrar dem från att göra andra saker. Av destruktivt slag. Folk som sjunger tillsammans slåss ytterst sällan.

Och som genom detta fått en sund röstbehandling, en god hållning, bättre syressättning genom bättre andningsteknik, förmåga till samarbete, förmåga till multitasking etc. Samt framför allt; all GLÄDJE!

Bottom line:

Att utbilda förskollärare och grundskollärare i musik, samt ge dem individuells röstcoachning under utbildningen är inte något som kostar pengar. Det är ren vinst för samhället.

Just saying.
Åhus Flickkör gör julspel i Åhus kyrka, sent 70-tal. Jag är en av herdarna i bakgrunden på vänster sida.
Läs hela inlägget »

Det var tungt att läsa tidningen i morse. En svårt skadad och en död efter lägenhetsbråk. 80-årig kvinna dödad vid en tågövergång. 11-åring skars till döds av glasdörr.

Livet är skört.

Tog cykeln in till Gustav för att gå till tandläkaren med dessa dystra tankar. Underbart väder livade upp mig.Hundratals cyklister överallt. Cykelåkandet har ökat lavinartat i Malmö. Det är verkligen något att glädjas åt. Frisk luft, motion och mindre utsläpp. Cykelvägarna blir också fler och bättre. Man parkerar gratis och har aldrig problem att få p-plats. Cykel är frihet.

Men så fick jag för mig att börja räkna hjälmanvändarna bland alla dessa cyklister.

Jag såg alltså hundratals. Av dessa hade, förutom jag, sju cykelhjälm.

Sju.

Malmös befolkning cyklar alltså mer och mer. Men procentuellt sett bär betydligt färre hjälm här än i exempelvis Stockholm och Göteborg.

När jag var liten på 70-talet genomfördes stora trafiksäkerhetskampanjer för att få folka använda hjälm när de körde moped. Samt att använda säkerhetsbälte i bilen. Många tyckte det var väldigt besvärligt. En del fick läkarintyg på att deras mjällproblem gjorde att de inte kunde ha något på huvudet. Numera tror jag det är självklart för i stort sett alla att använda dessa säkerhetsanordningar. Kommer det att bli lika självklart med cykelhjälm i framtiden?

När min dotter var liten satt hon varje dag i barnsits bak på min cykel, iklädd cykelhjälm. Jag själv, hade däremot ingen. Dagmamman gav mig the wake up-call:

-          Men om du kör omkull på gatan och slår i huvudet, hur ska du då kunna rädda henne undan trafiken?

Så jag började använda hjälmen som låg på hyllan hemma. Även sedan jag lämnat av ungen hos dagmamman. Hellre en mamma med hjälmfrisyr än en död mamma. Eller en som är svårt skallskadad. Men dagligen ser jag ekipage av detta slag. Barn i Christianiacyklar, i cykelkärror och bakpå föräldrarnas cykel. Med väl inpackade små huvuden. Och barhuvade vuxna. Som om de trodde de var odödliga.

En bekant till mig, en stor, biffig kille, bar alltid hjälm när han cyklade. Han förklarade varför: Hans flickvän var operationssköterska på UMAS. Hon såg alla de patienter som kom in med svåra skallskador. Skador som, ifall de använt hjälm, på sin höjd hade gett en hjärnskakning. Men som nu gav sina offer men för livet. Om de ens överlevde.

Dåligt skäl 1:

            -      Äsch, jag är försiktig! Det händer inte mig!

En nära släkting kom ut i den grusiga väggrenen i en nerförsbacke och slog omkull med full kraft. Hon hade skrapsår överallt och minns inget av olyckan. Men hade hon inte burit hjälm, hade skadorna varit avsevärt mycket värre. Kanske hade hon inte överlevt.

Dåligt skäl 2:

-          Men hjälmarna är ju så fula!

Fel. De sportiga hjälmarna finns i alla färger och modeller. Men om man inte gillar sådana, finns det en uppsjö av andra varianter. Det finns hjälmar med en sydd tyghatt, såg dessa i Paris. Hur chic som helst! Min dotter har två hjälmar gjorda som reklam för Ahlgrens bilar, de ser ut som att man vill ta en tugga av dem. Allra fräckast tycker jag retrohjälmarna är, de som ser ut som 60-tals moppehjälmar. Min kollega har en silverfärgad klotrund. Den lyser upp tillvaron. Har man råd, kan man unna sig en Hövding. En airbag som ligger kring halsen och blåses upp ifall man råkar ut för en olycka.

Dåligt skäl 3:

-          Det är jobbigt att bära den med sig!

Med tanke på alla cykelstölder låser ju de flesta fast sin cykel på något vis. Lås fast hjälmen också! Är det risk för regn, slå om en plastkasse.

Dåligt skäl 4:

-          Man blir så ful i håret.

Troligen det sämsta skälet. Dessutom inte sant. Undrar hur många av dem som hävdar detta, som egentligen provat! Jag som cyklat 2 X 5 km varje dag i 13 år kan hävda att en mössa är mycket värre. Och nu ska vi inte tala om vinddraget under en barhuvad cykeltur! Skaffa en hjälm och ett par öronlappar under den kalla årstiden. Med detta klarar man alla temperaturer kring nollstrecket och lockarna hålls på plats. Blir det kallare får man knöla in en mössa under hjälmen. Eller ta bussen. (För övrigt sabbar kylan under nollstrecket alla frisyrer. Oavsett huvudbonad)

Dåligt skäl 4: (främsta tonårsskälet)

-          Ingen annan har ju…

Nej, och inte blir det bättre om ingen vågar stå upp för sig själv och visa mod. På min dotters skola cyklas det till idrottslektionerna. Alla måste då ha en säker cykel samt hjälm. Det står i skolans regler. När jag frågade dottern bekräftades min misstanke; det är aldrig någonsin någon lärare som ens lite snällt vädjar om att de ska ha hjälm. Än mindre kräver det, eftersom det står i regelverket.

 

Men visst. Ibland spelar det ingen roll. Min kollega blev påkörd på sin cykel av en påtänd galning i en biljakt. Kollegan hade alltid hjälm. Men i det sammanhanget kunde inget rädda honom.  Frid över hans minne!

 

Så är ni med mig?

Det finns alltså inga bra skäl till att skippa hjälmen.

Vem vill egentligen vara mainstream i dessa tider? Och välja dåliga alternativ? Bara för att ”alla” gör det? Så kom igen Facebook, Twitter och Instagram. På med hjälmarna! Och lägg ut bilder under hashtag #HjälmiMalmö eller #MalmoeHelmet

Vem har den coolaste hjälmen?? Är själv ganska nöjd med min!

http://www.youtube.com/watch?v=xNUpGai0mzo

Läs hela inlägget »

Vi vet alla hur mobbing ser ut.

Högstadiekorridorernas vuxentomhet. Gänget i cirkel kring den utsatta. Ledaren, som med ett flin slänger ur sig sparkar och sarkasmer.

Eller den iskalla utanförheten. Då ingen tar någon som helst notis om offret. Någonsin. Mer än möjligtvis stönanden och himlande ögon, när en lärare ställer en fråga till den skräckslagne, som inte lyckas haspla ur sig ett enda vettigt ord.

Vi vet hur det ser ut. De flesta av oss har varit där. I någon av rollerna. Som utsatt, medlidande, medglidande eller ledare. Ett modigt fåtal av oss har vågat riskera vår egen status genom att stå upp för den mobbade.

Men sedan blev vi vuxna. Och allt sådant ofog upphörde. De mobbade, som inte dukat under, blev starka, de tog revansch, använde de svåra åren som drivkraft att bli något.

Vuxna mobbar inte.

Eh..

Den 3:dje juli sommarpratade skådespelerskan Helena af  Sandeborg i P1. Bland annat berättade hon om hur hon för en del år sedan fått en roll i en uppsättning, som hon blivit mycket glad och stolt över att få göra. Men, visade det sig, regissören hade önskat sig en annan skådespelerska i den rollen. Under hela repetitionsperioden ratade hen systematiskt allt som Helena gjorde. Inget passade eller var bra nog. Efter ett genomdrag hade regissörens enda kommentar till varje scen som Helena var med i, varit: det var bajs. Och Helena, mer och mer knäckt, gjorde allt hon kunde för att hitta rätt i rollen. Till en början. Men efterhand övergick all hennes yrkeskunskap till att försöka vara till lags. Och då är det omöjligt att göra ett arbete på scenen.

Man blir så förblindad när man utsätts för ett sådant övergrepp. Det är omöjligt att se hur man själv vänder och vrider ut och in på sig för att få en enda glimt av bekräftelse. Och varje sekund är man upptagen med att man inte FÅR göra några misstag. Vilket man förstår gör. Hela tiden. Eftersom man är så skräckslagen. Och alla runt omkring tittar medlidsamt. Oftast inte för att de inser vad man utsätts för, utan för att de tänker att den mobbande chefen har rätt. Detta är inte rätt person på det här jobbet.

När jag var i tjugoårsåldern fick jag ett eftertraktat sommarjobb. Jag var mycket glad och stolt, särskilt som jag visste att jag förvärvat det på mina språkmeriter. Vi var ett femtontal som blivit anställda över sommaren och vi placerades på tre olika arbetsplatser. Jag hamnade först en bit från mitt hem, men sedan hoppade någon av och jag fick cykelavstånd till jobbet.

Ganska så snart kände jag att något var fel. Den som skulle vara min chef hade semester, men de andra kollegorna kändes väldigt distanserade. De pratade givetvis med mig, men känslan av att inte vara riktigt en i gänget fanns där. Det var mycket att sätta sig in i, jag hade ingen erfarenhet av den sortens arbete, men gjorde så gott jag kunde. Däremot hade jag lätt med kundkontakterna, så den biten fungerade väl.
Så kom chefen tillbaka. Hon var ganska hetsig till humöret och älskade dessutom att prata skit om icke närvarande. Som dumma kunder. Eller de på huvudkontoret. Och, det förstod jag nog efter ett tag, om mig. Sakta, sakta drog hon undan mattan under fötterna på mig. Jag var ung, ville vara duktig….men gjorde istället bara fler och fler misstag. En efter en vände de andra sig mot mig. Ingen sa något, men det kändes. Iskylan i luften. Suckar. Himlande ögon.
Lättnaden, den dagen jag slutade.

Långt senare fick jag veta. Hon hade velat ha någon annan. Hon hade fått mig istället. Jag tror inte hon hade en aning om vad hon utsatte mig för. En av mina första chefer.

 

För några år sedan uppstod en liknande situation. Jag fick en uppgift i en uppsättning som egentligen var en kompromiss. Regissören ville haft en annan lösning kring den rollen, men eftersom det inte var möjligt, skulle istället jag sjunga den från orkestern, men inte agera.

Till en början var allt frid och fröjd. Ändå tro jag vi alla kände att det inte var någon bra lösning för uppsättningen. När jag sedan hade invändningar mot något i regin, märk väl under en diskussion som alla var inblandade i, vändes snabbt välviljan mot mig till något helt annat. Ignorans. Vid alla repetitioner, möten med press, allt. Jag fanns inte. Blev inte presenterad, fick ingen respons. Lyckligtvis fanns en klok koreograf med, som fyllde i och såg mig. Samt gav feedback. Till mig som satt helt stilla. Koreografen! Samt den kloke dirigenten och producenten.

Men jag var vuxen, kunde se att det egentligen inte handlade om mig. Och jag visste att det var en kort period. Icke desto mindre påverkades jag. Allt annat är omöjligt.

 

Det otäcka med vuxenmobbing är att den kommer så smygande och sofistikerat att man lätt, hur medveten man än är, utan att veta när det hände, kan invaggas i att chefen har rätt. Man är totalt hopplös och inkompetent. Samt en smula dum i huvudet. Eller mycket. Och säkert ful också.
Och lika sjukt är det, att omgivningen också kan dras med i de tankegångarna. Denna kollega är verkligen hopplös. Så mycket fel hen gör! Mer och mer hela tiden.

Jag tror inte de flesta mobbande chefer eller andra överordnade är medvetna om vad de gör. Ytterst få är nog så förslagna. Det är undermedvetna frustrationer som pyser ut över någon som påminner om något, eller som inte är den man önskade etc.

Men omgivningen.  Vi måste vara vaksamma. Och våga göra det vi inte vågade på högstadiet. Stå upp. Säga ifrån. För det händer. På arbetsplatser. Även operahus.

Hur får man en person att prestera sitt bästa? Och lägg märke till vad som kommer först:

Genom positiv feedback och konstruktiv kritik.

Länk till Helena af Sandeborgs Sommarprogram.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/216097?programid=2071

Läs hela inlägget »
Etiketter: vuxenmobbing
Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan. Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan.

Sommar.

Semester.

Dags att summera, sortera och lägga undan. Bildligt och bokstavligt. Och halvvägs igenom alla högar av noter, lönespecifikationen och annat bråte frågar jag mig själv för jag vet inte vilken gång i ordningen, varför jag inte sorterar och sätter in i pärmar efterhand? Och slipper dessa monsterhögar vid jul och sommaruppehåll?! Men det är väl den där förföriska ”äsch, det gör jag sen”-lättjan som slår klorna i en.

Men på sitt sätt är det kanske bra. Man går tillbaka och ser allt man faktiskt åstadkommit under senaste halvåret. Det kan ju ibland kännas som om det är försumbart lite. Och obetydligt. Men den sammanlagda summan av kardemumman, är trots allt något av glädjas över. Och då menar jag inte främst ekonomiskt. Men även där upptäcker man ju ifall man inte fått betalt för något gigg. Och kan se fram emot en nätt liten extra semesterpeng.

Så till jul ska jag inte svära över högarna.

Tror jag….

Lika viktigt som att summera och lägga undan, är det att ha spännande saker framför sig. Det har sina sidor att vara stressad, men inget är så deppigt som en tom kalender. Och det har redan trillat in några roliga saker inför hösten. På mitt day job i operakören lär det också bli fullt ös. Genomsjungning av Miss Saigon var en av de sista saker vi gjorde före semestern. Jättefina solister imponerade redan på detta stadium. Och det blir en himla massa många föreställningar hela hösten och fram till i början av nästa år. Hur många som helst. Bäst att inte tänka på hur många….

Men nu.
Nu är det dags att tagga ner.
Andas ut.
Gå in i viloläge.

Har två konserter kvar, en på söndag 23/6 i Eriksfälts kyrka och en på tisdag 25/6 i Husie kyrka (mer info finns under Kalendarium) med ljuvlig musik av sådana som Purcell, Händel och Haydn. Så att stämbanden kan lägga sig väl tillrätta, få en riktig balsambehandling av den sångvänliga musiken, och sedan gå på semester.

Det ska bli så härligt!!

Ps. Sjöng förresten idag tillsammans med några kollegor på Malmös starke man Ilmar Reepalus avtackande på Stadshuset. Den mannen har ju ett och annat på sitt samvete. Både bra och dåligt. Har svårt att glömma hur han betedde sig 2003, när Operan skulle övergå i regionalt ägande. Och en tredjedel av personalen fick gå. Jag vågar nog påstå att opera nog inte är hans främsta intresse, precis. Dock tackade han med kram och puss på kinden för musiken idag.
Och under den (supergoda) lunch som sedan följde, hann jag ta en titt på presentbordet. Jättestort. Dignande av prunkande blomster och gåvor! Man borde kanske satsa på en politisk karriär istället?
Hm.
Tror knappt det funkar. Man ska aldrig svara rakt på en fråga. Och det tror jag aldrig jag kan lära mig.
Dessutom; blommor får jag ändå! 

Läs hela inlägget »
Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan

 

När jag som trettonårig nyfrälst operagalning meddelade min omgivning att det var operasångerska jag tänkte bli, var det nog ingen som tog mig på allvar. Det var ett yrkesval i stil med astronaut eller stadsminister för min omgivning. Vid den tidspunkten var det nog få jag kände som sett en operaföreställning live. Möjligtvis en gästspelande operett på Kristianstads teater. Eller hade man någon enstaka gång åkt till Stadsteatern i Malmö och sett Oklahoma eller My Fair Lady. Men opera, nej, det var för tungt. För obegripligt. Tjocka tanter som skrek i timtal iklädda hjälmar med horn. Dyster musik och obefintlig handling. Visst var det roligt att Birgit Nilsson, den skånska gräbban, hade sådan framgång i världen. Men trevligast var det att lyssna på henne när hon sjöng från Skansen på TV. Fast det lät rätt så skrikigt, det också. Och hon pratade konstigt.

Men så hände något. I samband med tre VM i fotboll sjöng de tre tenorerna Luciano Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras in sig i ”gemene mans” hjärta. Vem nu denne man, som är så gemen, är. Något så folkligt som fotboll parat med något så finkulturellt som opera. Det blev en vändpunkt för operakonsten. Opera var inte längre reserverat för de kunniga och bildade. Det var, som Edward Lewis (Richard Gere) sa till Vivian Ward (Julia Roberts) i filmen Pretty Woman från 1990:

-          People’s reactions to opera the first time they see it is very dramatic; they either love it or they hate it. If they love it, they will always love it. If they don’t, they may learn to appreciate it, but it will never become part of their soul.

Och många tog också opera till sitt hjärta. När sedan Malena Ernman ytterligare bidragit till detta ”förfolkligande” av operan, är det numera inte ovanligt med långa köer till biljettkassorna när det gäller operor som Aida, Turandot, La Traviata eller La Boheme.

Jag jublar! Detta var ett av mina mål i livet när jag var tretton år; att få folk att inse hur underbart det är med opera! Visserligen har väl inte just jag dragit det tunga lasset i populariseringen, men förhoppningsvis har jag bidragit en lite smula, i alla fall.

Men sedan då. När det nu faktiskt finns en rejält stor publik som vill se opera. Hur gör man då? Vilka val ska en operaledning göra för att få fulla hus? Vilket jag förutsätter att de flesta gärna vill ha. Jag tror att den absolut effektivaste metoden ser ut så här:

1.       Välkänd opera. Helst med många hit-låtar.

2.       Riktigt kända sångare. Helst Malena Ernman.

2b.     Eller riktigt unga sångare. Som är snygga          (grundförutsättning)

(man kan också göra som i privatteatermusicalsammanhang, ta in kändisar som inte kan sjunga överhuvudtaget, men det brukar falla på recensenterna, som då brukar vägra att ta produktionen på allvar på någon punkt)

3.       Traditionellt upplägg. Kostymer, dekor, rubbet ser ut exakt så som man tror att det ska göra. Mimí gråklädd i stökig vindslya. Figaro i 1700-talsperuk och saxen i högsta hugg. Alla gör precis det man vet att de ska göra.

4.       Handlingen förlagd den tidsepok som upphovsmännen tänkt sig

(För att återvända till musicalvärlden, så är detta Andrew Lloyd Webbers affärsidé. Hans musicaler måste se exakt likadan ut var de än spelas i världen. Annars får man minsann med hans produktionsbolag att göra. Faktum är att denna kopieringsidé är så mycket hans att man troligtvis blir stämd av The Really Useful Group om man använder den inom operavärlden)

Men om man gör tvärtom då?

1.       Okänd opera

2.       Okända, men bra sångare

3.       Nya vinklar och tolkningar på innehåll och karaktärer

4.       Handlingen förlagd i annan tid än originalet

Grovt generaliserat: Första varianten älskas av storpubliken. Andra varianten av kritiker och operahabituéer.

Personligen tycker jag att det viktiga i om en operaföreställning är bra, i stort sett inte ligger i någon av dessa parametrar. För mig är det inte avgörande om det är en kändis i huvudrollen eller vad hen har för stil på kostymen. Mina prioriteter är:

1.       Bra sångare. Vackra röster som de behärskar. Så att jag inte blir orolig över om de ska klara höjdtonen på slutet. De må heta Malena Ernman eller Stisse Bengtsson.

2.       Sångare som kan scenisk gestaltning. Tyvärr ingen självklarhet.

3.       En regi som gör att jag berörs och engagerar mig i dramat. Att det som händer mellan personerna på scenen gör att jag glömmer bort helst både tid och rum.

4.       Bra musikaliskt understöd från dirigent/orkester/ensemble.

Sen är det en bonus om även ögonen får sitt. En bländande vacker scenografi och ljussättning kan vara underbar att vila i, men blir helt ointressant om det som händer på scenen inte lever upp till samma nivå.

Och så detta med tolkning. Jag läste för en tid sedan en insändare i en dagstidning, som menade att det var helt fel av en operaregissör att göra en tolkning av verket. ”Man målar väl inte om en tavla som är ett gammalt mästerverk, varje gång man ska se på den?”

På detta påstående svarar jag; det ligger i själva opera/teater/dans-genrens natur att man återskapar det någon annan skapat. Och det är OMÖJLIGT att inte göra någon tolkning. Även Webbers kopie-musicaler har små nyanser av olikhet på de olika platser där de spelas. Att försöka skapa någon sorts ”originalversion” går inte, inte ens om urpremiären finns filmad och dokumenterad i minsta detalj. Det blir alltid personliga varianter. Och när det gäller operor, äldre än inspelningskonsten, finns det inte ens skuggan av en chans. Dessutom kan vi som utgör dagens publik, inte tvätta ögon och öron rena från allt vi sett och hört under 2000-talet, för att kunna uppleva t.ex. en barockopera så som folk gjorde på 16- och 1700-talet.

Så varför ens försöka?

Borde det inte vara möjligt att sätta upp operor, kända som mindre kända, med fokus på de fyra punkter som jag nämnde? Jag tror nämligen att det egentligen är det viktigaste för de flesta. De kändistörstiga bör välja andra konstformer.

Ergo:

1.       Alla operor måste ”tolkas”. Varför då inte göra det ordentligt. Gärna i en annan tid, men inte nödvändigtvis. Det är inte tidsepoken det hänger på. Utforska relationer som kanske inte brukar utforskas. För att inte tala om alla förlegade, tramsiga kvinnokaraktärer. Ingen nutida vuxen kvinna vill se fler hora/madonna-schabloner på operascenen. Lägg därtill alla gamla unkna fördomar vad gäller hudfärg, sexualitet och religion. De tillhör det förgångna. Ge nytt blod, problematisera, bearbeta. Åtminstone jag orkar inte få dem ännu en gång upptryckta i ansiktet. ”därför att så är det i originalet”. Man kan inte återskapa originalet. So deal with it!

2.       Ungdoms- och kändiskulten är enorm i resten av samhället. Låt operavärlden vara undantaget. Det finns massor av bra sångare som inte är jättesnygga, jättekända eller jätteunga. Och det mesta går att fixa med smink.

3.       Det finns underbara välkända operor som Carmen och Rigoletto. Spela dem! Men spela också mindre kända saker som är värda att utforskas. Och inte minst viktigt: BESTÄLL NYA OPEROR! Musikdramatiken måste utvecklas också på det viset. Nutida kompositörer, män och KVINNOR (i synnerhet) bör få chansen.

4.       Utbilda bra operaregissörer. Det är en helt annan sak att regissera talteater. Som operaregissör måste du fixa hela det musikaliska hantverket, läsa partitur, kunna språk etc. Och dessutom behärska det dramatiska dito. Det finns enstaka teaterregissörer som på naturbegåvning får till det ändå. Men de tillhör undantagen.

5.       Dirigenter som förstår sig på musikdramatik. Som vet att det ingår i sångarens jobb att agera sceniskt och därför emellanåt måste vara den som bestämmer, medan dirigenten följer och stöttar.

Om vi nu tänker oss att sätta upp en opera som ska kunna locka en stor publik, hur gör vi då?

Det är troligen en bra idé med en välkänd sådan, då är halva segern vunnen, trots allt. Och har man fängslats av en Boheme och en Rigoletto är chansen nog större att man vågar gå och se MacBeth? Och kanske något nyskrivet året därpå?

Men vi skippar kändisarna. Bra sångare med erkänt goda skådespelarkunskaper är trots allt billigare. De riktigt unga kan läras sig i ett andra lag, som covers och/eller i mindre roller. En kunnig operaregissör med passion för sin uppgift. Som vågar tillföra sitt eget. Och som sätter dramat i centrum. I samarbete med musiken. Likaledes kostymör, scenograf och ljussättare. En lyhörd och dramatiskt intresserad dirigent. Och alla dessa olika komponenter bör kunna samarbeta. Inte strida var och en för sin grej.

Man får då en ensemble som är inspirerad och vaken. Beredd att ge allt. Och vilken publik kan motstå något sådant? Oavsett vad de har för kläder på. När passionen för musiken och dramat står i centrum, där känslorna och relationerna vibrerar av glöd. Där inget är likgiltigt eller halvljumt.

Det bli utsålt när ryktet sprider sig om hur mycket grannarna grät i sista akten av Traviata när Violetta, flygvärdinnan, dog i armarna på sin älskade Alfrida….

 

Ps. Är mycket nyfiken på vad vännerna i Kammaropera Syd kommer att göra med Händels Alcina i sommar. Barockkostymer och nya vinklingar. Se mer på www.alcina.se

Läs hela inlägget »
Etiketter: opera regi nytt gammalt
Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage

1890-tal.
Landskrona.
Selma Lagerlöf, som nyss gjort stort genombrott med sin första roman Gösta Berlings saga, blir kontaktad av Elfrida Andree, domkyrkoorganist i Göteborg. Det utlysts en tävling, skriver hon. En nyskriven svensk opera, som ska inviga det nya operahuset i Stockholm. Borde inte de två tillsammans kunna skapa ett storverk?

 

2013
Karlstad.
Frithiofs saga, operan som de två skrev för över hundra år sedan får sitt första framförande. Konsertant och kraftig nerbantad från fem timmar till en.

 

För några år sedan gjorde jag tillsammans med tre kollegor, Irina Binder, violin, Lyssa Davidsson, cello och Elena Jordan, piano, ett program som vi i Malmöoperans regi turnerade med i den skånska regionen. Det handlade om kvinnliga kvinnor och bar namnet Clara med vänner. Den berömda Clara Wieck Schumann fick stå som centralgestalt. Under sin levnad var hon mer berömd än sin make Robert, i egenskap av virtuos pianist, enträget skolad av sin far från tidig barndom.

 

Elfrida Andree (1841-1929) fick i detta sammanhang representera Sverige. Också hon skolades av sin far hemma i Visby från tidig ålder, dock troligen med mer mänsklig omsorg och värme än Friedrich Wieck. Hon fortsatte musikstudierna i Stockholm och avlade så småningom sin organistexamen som privatist. Eftersom hon var kvinna, ägde hon inte tillträde till den statliga musikutbildningen vid akademin.
Tidigt hade hennes far präntat in i henne att hon måste kunna försörja sig själv. Det var inte givet att rätt make skulle dyka upp och ta hand om den detaljen. Tillsammans genomdrev de en lagändring som gjorde det möjligt för kvinnor att arbeta som telegrafister. Elfrida blev Sveriges första kvinnliga sådana. Och ett antal år senare sökte hon tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg. Hon vann provspelningen, men också i detta fall blev det nödvändigt med en lagändring. I sanning var hon en pionjär.


När Elfrida kontaktade Selma, hade hon i många år byggt upp sin verksamhet i Göteborg, både som organist, konsertarrangör och komponist. Hon kände sig ständigt motarbetad, men strävade alltid envist vidare. Hennes planer med operan Frithiofs saga, var minst sagt storvulna. Det låg ju också i tidens mode med fornnordiska hjältesagor, fyllda av storslagenhet, hövisk kärlek och mannamod. Selma, å sin sida, var relativt ung och nyetablerad som författare. Hon rycktes med av Elfridas iver, men blev under arbetets gång ganska trött på Elfridas eviga ändringar och utökningar. När arbetet till slut var klart och verket lämnats in, blev de dock båda mycket besvikna när det inte antogs. Ingen av de operor som lämnats in till tävlingen ansågs lämplig. Istället fick en ung Wilhelm Stenhammar uppdraget (med librettist Anna Boberg, icke att förglömma!) och skrev vikingaoperan Tirfing, som jag var med i en uppsättning av på Malmöoperan för ett par år sedan.


All ära åt bortglömda operor från sent 1800-tal, med motiv från Eddan. Jag har varit med och framfört några stycken genom åren. Musiken kan vara oerhört vacker bitvis. Men som helhet har de sällan något att säga oss nutidsmänniskor. Jag tror inte att dåtidens komponister hade för avsikt att göra sina karaktärer djupt mänskliga, snarare tvärtom. De skulle vara höviska, hjältemodiga och stå över allt lågt. Så var tidens nationalromantiska anda. Det som tilltalar oss i operor av t.ex. Mozart, Verdi och Puccini handlar om att vi kan känna igen oss. Se förälskelsen hänryckning men också det svarta inom människan.
Och ska jag vara helt ärlig, så kan jag nog föreställa mig att Frithiofs saga kanske var väl högtravande och storvulen, även för den tiden.

Men ändå funderar jag över hur det varit ifall Andree och Lagerlöf blivit ombedda att stryka ner och arbeta om. Eller om de fått beställning på ett nytt verk. Att skriva opera när något som man måste öva på för att bli bra. Precis som med allt annat. Och alla andra spännande kvinnor i svensk musikhistoria, Valborg Aulin, Helena Munktell för att nämna ett par, vad hade de kunnat bidra med om något vågat tro på dem och ge dem chansen?


Idag finns det ett antal utbildade och yrkesverksamma svenska komponister som är kvinnor. Flera av dem har också skrivit musikdramatiska verk. Ett stort ansvar ligger här på landets operahus. Man sätter inte igång med ett sådant mastodontarbete som att skriva en fullskalig helaftonsopera, för solister, kör och hel orkester, om man inte får en beställning, eller åtminstone kan delta i en tävling med verket. Hur många operor, skrivna av kvinnor, har då uppförts på landets stora scener? Jag har ingen färsk statistik, men skulle gissa att det i de flesta fall rör sig om en siffra i närheten av: noll! Märk väl att jag nu avser huvudscenerna. I mindre format, inom barn-och ungdomsverksamheten, turnéverksamheten förekommer det med största sannolikhet oftare. Detta är inte på något vis att förakta, tvärtom är det otroligt viktigt att denna verksamhet håller lika hög kvalitet som den på stora scenen.

Men jag kan ändå inte hjälpa att det får mig tänka att det är ett uttryck för en mycket gammal "sanning" (=fördom). Att kvinnors skapande lämpar sig mer för det lilla formatet. För barnen och hemmet. Det nära, lilla livet. Ska det skapas något stort, brett, fullskaligt. Då är det nog ändå bäst att fråga en man.


Urk, säger jag bara.


Jag är nyfiken på det Andree och Lagerlöf arbetade så hårt med. Tyvärr kunde jag inte närvara vid uruppförandet i Karlstad igår. Men jag är ännu mer nyfiken på vad nutida komponister, som är kvinnor, skulle kunna åstadkomma, ifall de fick sträcka ut sig i sin fulla längd i en helaftonsopera i stort format. Många är väl meriterade, men har aldrig getts möjligheten.

Jag utmanade landets operachefer i Clara med vänner och frågade vem som skulle bli först med Frithiofs saga. Karlstad blev svaret. Nu hoppas jag på en nyskriven, fullskalig helaftonsopera, skriven av en kvinna.

Operachefer som läser detta, om ni inte vet vem ni ska fråga, vänd er med förtroende till KVAST, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare.
http://kvast.org/

 

Här kan ni se ett smakprov från Karlstad!
http://www.svt.se/kultur/musik/nu-far-selma-lagerlofs-bortglomda-opera-liv

 

Läs gärna mer om Elfrida Andree i Eva Öhrströms välskrivna biografi Elfrida Andree - Ett levnadsöde

Läs hela inlägget »

Maj i Malmö. Parkerna blommar med galen intensitet, grönskan står skir och nyutsprungen. Överallt vajar flaggor i alla färger med texten: We are one. Eurovision Song Contest pågår för fullt och i Operans foajé står min kollega Ellika Ström Meijling och jag och blir intervjuade om hur vi påbörjade vårt sångliga liv vid dagens välbesökta sopplunch. Lennart Stenqvist, som är Malmöoperans Skavlan, ställer frågan först till Ellika: har du någon gång i livet drömt om att vara schlagersångerska? Ellika nickar leende och berättar att Carola var hennes inspiration. Samtidigt tänker jag; nehej, minsann, det har jag aldrig....


Och i samma ögonblick inser jag hur fel jag minns.


För det fanns en sångerska som helt utan konkurrens var min största idol i ett antal år: Agnetha Fältskog. Mitt rum var tapetserat med bilder av henne. Och givetvis av hela ABBA. Jag kunde alla hennes låtar, från genombrottet "Jag var så kär" då hon var 17 år och jag knappt påtänkt, fram till den senaste ABBA-plattan, som jag köpte samma dag som den släpptes. Jag stod med hopprepet framför spegeln och mimade, kopierade make up-en med den ljusblå ögonskuggan och satte upp shower med min bästis Pia.

Någon enstaka gång minns jag att vi lekte ABBA på Roliga timmen på lågstadiet. Men trots mitt långa, blonda Agnetha-hår fick jag inte vara min idol. Det hade nämligen mer med popularitet än frisyr att göra. Förnedringen blev total. Jag fick vara Björn...


Är kanhända mitt yrkesval som sångerska ett envist sökande efter revansch?? :-)


Njae, kanske inte. På sommarlovet när jag var tretton år följde jag med min kör på operaresa till Göteborg. På Storan såg vi en uppsättning av Carmen. En Carmen i batikklänning, men otroligt skönsjungande gestaltad av Marie-Louise Hasselgren. Jag minns väl den tidiga sommarmorgonen när bussen släppt av mig och jag kom hem till mitt ABBA-tapetserade flickrum. Hur jag satt och betraktade de där välkända ansiktena och plötsligt insåg att jag växt ifrån dem. Alla planscherna blev vänligt men bestämt nerplockade och kvar fanns bara små grå fettfläckar efter häftmassan på de rosablommiga tapeterna.


Efter sommarlovet meddelade jag min körledare: jag tänker bli operasångerska.
Och på den vägen är det.


Men egentligen. Om man tänker efter. Ganska mycket av det jag sjunger, när jag ska möta en publik som gärna vill höra välkänt operagodis, är utan tvekan att likna vid sin tids schlager.

Sånger som handlar om kärlek. Ofta olycklig sådan. Som är härligt smörig och ofta trallvänlig.

Sånger som t.ex.

 

Viljasången ur Glada Änkan
Musettes valsaria ur La Boheme
Rusalkas sång till månen ur Rusalka
Gildas aria ur Rigoletto
O mio babbino caro ur Gianni Schicchi


Snacka om schlagers! Och som dessutom hållit sig väl genom åren. Precis som ABBA:s låtar. Även om de inte har fullt lika många år på nacken. Än.


Bottom line:
Jag håller huvudet högt och kommer ut ur min schlagergarderob. Ja, jag är schlagersångerska! Och mellan all Mozart, Verdi och Puccini tar jag gärna fram mitt mentala hopprep igen och sjunger lika hängivet som då:


Jag skulle äga miljoner om tårar var guld!

 

http://www.youtube.com/watch?v=3jdnuqNrJN8


Tack Agnetha, för all glädje du gett mig!

Läs hela inlägget »

Det är dags nu! Visserligen bor jag i en del av landet där man kan cykla året om, men det är ändå något mycket speciellt att bege sig ut på den där första turen som inte är bara transportsträcka till arbete eller andra vardagligheter.
Att torka bort damm och spindelväv - eller spår av salt och vinterväglag - och låta det smäckra åkdonet blänka och gnistra i solskenet. Packa ner kaffetermos och bullar i korgen och sedan svinga sig upp på sin stålhäst och låta färden gå dit framhjulet pekar. Långsamt rulla fram på en grusväg, omgiven av majestätiska träd som ger skugga, vidsträckta landskap av åkrar och ängar, följa stengärdsgårdar kilometer efter kilometer och känna den ljumma vinden och solskenet mot ansiktet. Det enda ljud som hörs är fågelsång och knastret av varma däck mot grus.   
Man kan drömma om den där första vårliga cykelutflykten hela vintern. Ändå är den så mycket ljuvligare att uppleva i verkligheten än i fantasin.  

Och när man tänker på det – att cykla har alltid varit lika mycket en njutning som ren transport! Finns det egentligen ett bättre sätt att uppleva omgivningarna än att långsamt glida fram på sin velociped? Malmö Tweed Ride ska i höst åter gå av stapeln - coronasäkert, givetvis – en cykeltur i 30-40-talsstil, en tid då att cykla var det vanligaste och enklaste sättet att ta sig fram. Mina föräldrar har berättat hur de i sin ungdom trampade miltals i stora gäng för att komma till de olika populära dansställena. För att när kvällen var slut, rulla hemåt igen i den ljusa sommarnatten.  

Cykeln – den där coronasäker, den ger motion, är klimatvänlig och en ren fröjd att färdas på. 

Säkerhet framför allt! Se om din hoj! Din lokala cykelverkstad riktar hjulen och kollar upp bromsar, smörjer och återställer din jonne i toppskick. Se till att belysningen funkar och klarar även en mörk augustikväll. Kanske en stilig sadelväska? Och cykla med insidan av skallen - använd hjälm eller Hövding!
Då kan du vara säker på att kunna ge dig ut på många, långa härliga turer under den ljuvliga årstid som nu äntligen är här! 
 
Ps. Jag cyklar alltid med hjälm eller Hövding - men de kommer inte alltid med på bild eftersom jag älskar hattar!  
 

Malmö Tweed Ride 2018
Läs hela inlägget »
Det sägs att det som ger oss människor den största glädjekicken är när vi gör något för någon annan. Flera vetenskapliga undersökningar som jag sett, redovisar samma resultat: om du lyckas göra någon annan glad, så blir du glad själv. Kanske ännu gladare än mottagaren. Och det är ju något att fundera över i tider när man allt för ofta ser bevis på människors själviskhet och ignorans mot medmänniskorna. 

Men denna devis om givandets glädje kan märkligt nog vändas emot en, när man försöker göra något gott. 
"Det där gör du bara för att stilla ditt dåliga samvete" 
En kommentar som jag stött på ibland, när jag försökt bidra med några slantar för att lindra nöd, i när och fjärran. Som om handlingen i sig bara handlade om mig själv och mitt mående.

Igår kväll fick jag bevis för att människor vill göra gott. Och samtidigt må bra själva under tiden. St Petri kyrka i Malmö fylldes med folk som lyssnade på den konsert som i en hast komponerats ihop, för att kunna ge en liten smula lindring i den katastrof som pågår med ett Europa där tusentals människor är på flykt undan krig och förödelse.

För drygt två veckor sedan skickade jag ett sms till min goda vän Maggie Signäs, som är församlingsherde i St Petri kyrka :
"Förtvivlad över flyktingsituationen...kan vi göra något? En konsert?"
En timme senare ringer Alexander Einarsson, organist i samma församling och frågar :
"Kan du dra ihop folk?"
Sen följde två veckor av intensivt messande fram och tillbaka. Och igår kom resultatet:
13 sångsolister
6 instrumentalsolister
en orkester på 24 musiker
Två körer: SPUK och Petri Sångare

Pia Johansson och Jaques Werup som läste
Allt under ledning av Alexander Einarsson, Carl Adam Landström och Maggie Signäs


Över 18 000 kr togs in i kollekt. Alla medverkande ställde upp utan betalning. Dessutom, för många av oss, på veckans enda lediga dag. 
Lyckan i ett fantastiskt program, där alla gav av sitt innersta, den nerv, känslighet och styrka som då uppstod - ja, visst var det något som förenade lyckan i att ge - och att få!

Pia Johansson läste en dikt av Marianne Williamsson som så väl sammanfattade allt jag känner just nu:

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

 
Läs hela inlägget »

Jag erkänner. 
Jag har en svag punkt.
Jag tycker inte om att höra mig själv.... Jag beundrar folk som jobbar i studio, seplar in, gör videoklipp eller lägger upp liveinspelningar från konserter och föreställningar. Jag kan utan problem sjunga inför tusentals personer. Men att samma personer ska lyssna på en inspelning av samma tillfälle gör mig svag i knäna...
Visst kan man hävda något om ögonblickets magi som inte går att återskapa i en inspelning, om att hur bra tekniken än är, får man ingen fullkomlig upplevelse av hur det låter live. 

Jag har en egen, mycket speciell upplevelse av detta. Någon gång i mitten av 80-talet hade jag det fantastiska lyckan att få sitta i publiken vid en av de sista konserterna i Västra Karups kyrka, när Birgit Nilsson själv sjöng. Även min kära vän Sonja Stjernquist medverkade vid konserten och eftersom min mamma hade sytt hennes folkdräkt, fick vi fribiljetter av henne. 
Flera ytterligare artister medverkade men jag satt i spänd förväntan inför att höra La Nilsson på riktigt. 
Hon inledde med några folkvisor, på sitt eget, nilssonska vis. Men det var när hon övergick till sitt eget forum , till opera, som jag förstod.
Hon sjöng Toscas bön.
Inte som hon sjungit den när hon var yngre och gjorde hela rollen. Rösten var äldre, vibrato, intonation var annorlunda. 
Men Rösten.
Den fyllde kyrkorummet och mig till bredden, inte på grund av sin styrka, utan med sin rikedom av färger och nyanser. Så unik och med sådan volym att jag förstod att en inspelning omöjligt kunde göra den full rättvisa. 
Jag är tacksam över att jag fick vara med om detta, att få ha hört denna legend i verkligheten.

Och med detta i tankarna, och utan någon sorts övrig jämförelse, kommer jag nu ut ur inspelningsgarderoben, och lägger ut några klipp från olika konserttillfällen!

Läs hela inlägget »
En era tog slut idag. Malmöoperans barnkör firade sitt femårsjubileum. Och därmed gjorde min dotter sitt sista framträdande som barnkorist. Efter en hejdundrande succékonsert och avtackande från oss som slutade, lämnade jag festen och gick bort till våra replokaler på Gulan, operans paviljong, för att öva en stund. I uppehållsrummet låg en teckning och några kvarglömda klädesplagg. Barnkörmedlemmars lämningar. Och då slog det mig att det är slut. Min dotter är ingen del av detta längre. Hon är för gammal.

För drygt fem år sedan tog jag med en nervös tioåring på audition. Jag satt utanför och bet på naglarna, undrande hur jag kunde utsätta henne för detta. För mitt inre såg jag bilder av hysteriska amerikanska mammor som går över lik för att föra fram sina barn i showbusiness… hade jag blivit en sådan? Men dottern kom ut, något skakig men glad. En vecka senare fick hon veta att hon var antagen och sedan dess har kören varit en stor och rolig del av hennes liv. Konserter och operaföreställningar, massor med arbete och disciplin men också jättemycket fniss och roligheter med ett härligt kompisgäng.

70-tal. Högstadiet. Sånnaskolan i Åhus. Jag går i sjuan och hänger kvar efter en musiklektion, frågande nya musiklärarinnan; Kan man få vara med i skolkören? Det får du absolut, blev svaret, men jag vill att du sjunger upp för mig först, så jag hör vad du har för röst!

Så jag sjöng upp. Vem kan segla, tror jag det var. Och Gunhild, mussefröken, tog en högre tonart. Och så ville hon att jag skulle sjunga skalor. Högt upp som jag aldrig gjort förr, så högt gick ju inte ABBA-låtarna. Så tittade hon upp på mig från flygeln och sa de magiska orden:

-          Du har en fin hög sopranröst, Suzanne. Skulle du vilja vara med i Lilla kören?

Jag blev knäsvag. Lilla kören, Åhus Flickkör, med tjejer från både högstadiet och gymnasiet, som övade på kvällar, hade tjusiga konserter både i kyrkan och på konserthuset i Kristianstad och var så ouppnåeliga att jag inte ens tänkt tanken.  Darrande tackade jag ja.

Första repetitionen var en chock. Oj, som folk sjöng! För full hals, med huvudklang och utan några hämningar. Inte som jag var van, försiktigt och trevande, för att inte sticka ut. Som det varit i tidigare körer jag varit med.

Där började mitt liv som körsångare. Med en ambitiös pedagog som kunde både lära ut sångteknik och få ungdomar att göra avancerade musikaliska prestationer. På samma sätt som Kristina W Svensson, min fantastiska kollega som är en fantastisk ledare för Malmöoperans barnkör.

Ikväll ska jag följa en annan kollegas framfart i körlivet, Team Rickard i Körslaget på TV4. För körsång är stort. Det är Sveriges största folkrörelse. Enligt Wikipedia sjunger ca 600 000 svenskar i kör varje vecka. I kyrkor, på studieförbund, fristående föreningar och annat. Folk i alla åldrar sjunger. Flera gånger har jag haft glädjen att vara gästsolist mitt i mörkaste Småland, i en liten ort vid namn Långaryd, nära Smålandstenar. Jag vet inte hur många innevånare byn har. Men jag gissar att sisådär en 95% av dem är engagerade i någon av församlingens körer. Få är notkunniga. Ändå sätts stora verk ur kyrkorepertoaren upp. Det är tonåringar, småbarnsföräldrar, pensionärer.  Alla sjunger rent, alla sätter slutkonsonanten på rätt ställe. Alla ger järnet. Och alla älskar det! Det har varit magiska upplevelser i Långaryds kyrka... Att det dessutom finns en ypperlig orkester i Gislaved, knuten till en dynamisk och satsande kulturskola, gör inte saken sämre.

Det finns alltså massor med människor som sjunger. Som är med i ambitiösa, satsande körer som ställer krav på närvaro och disciplin. Och folk ställer upp. För det ger så mycket tillbaka.

 

Ändå händer det allt som oftast att personer säger till mig;

-          Åh, jag önskar jag kunde sjunga! Det verkar så underbart! Men min lärarinna i skolan sa att jag inte kunde…

Och man hör så mycket sorg. Numera finns det Våga-sjunga-körer just för denna kategori människor. Förhoppningsvis tar alla med denna längtan mod till sig och kommer ut ur kör-garderoben.

Men alla måste få komma igång med sång redan som små. Det är banne mig en mänsklig rättighet! Små barn sjunger av hjärtat och utan att tänka, det är ett naturligt uttryck. Men så ska det sjungas på dagis. Och eftersom så få förskollärare har någon egentlig kunskap om barnröster och ofta inte heller kan sjunga i något annat än sitt eget talläge, blir det omöjligt för barnen att sjunga med i melodin. Antingen brummar de, eller skriksjunger de på någon slags tonhöjd som eventuellt ligger i närheten av någon slags melodi. Dagisfröknar sjunger ofta och gärna med barnen. Men har, i de flesta fall, för lite kunskap om hur. För lite utbildning. De skulle behöva ha röstträning flera timmar i veckan under utbildningen, för att hitta sin egen huvudröst och därmed kunna sjunga i barnens naturliga läge, som är mycket högre, eftersom deras stämband är så mycket mindre. Samt avlasta sina egna stämband. Och till gitarren finns capo tasto, så det är inget problem med tonarterna.

Problemet kvarstår i skolan. De som nu utbildas till tidigarelärare, åk 1-7 har mycket få utbildningstimmar i musik. Trots att musik är ett så vitalt sätt att ta in kunskap. Sen ska vi inte tala om vikten för lärare på alla stadier att ha en sund röstteknik för att överhuvudtaget klara jobbet. Men detta ensidiga sätt att se de estetiska ämnena på, gör att musik (och även bild) får mycket låg status och prioritet.

De som själva vuxit upp sjungande, sätter sina barn i kör. De skolas naturligt in i traditionen. Min far firade 50 år som andratenor i Åhus Manskör för något år sedan.

Men alla de andra. De som bara upplever brummandet/skriksjungandet på dagis som sedan övergår i skoltidens totala pinsamhet vad gäller klassrumsång, vad händer med dem? Kanske är det de som behöver sången allra mest. De som kanske om många år sörjer för att de inte tror sig kunna sjunga, eftersom de inte kan pressa ur sig toner som Christina Aguilera. De som hade kunnat ha ett underbart liv som körsångare. Som kanske t.o.m. hindrar dem från att göra andra saker. Av destruktivt slag. Folk som sjunger tillsammans slåss ytterst sällan.

Och som genom detta fått en sund röstbehandling, en god hållning, bättre syressättning genom bättre andningsteknik, förmåga till samarbete, förmåga till multitasking etc. Samt framför allt; all GLÄDJE!

Bottom line:

Att utbilda förskollärare och grundskollärare i musik, samt ge dem individuells röstcoachning under utbildningen är inte något som kostar pengar. Det är ren vinst för samhället.

Just saying.
Åhus Flickkör gör julspel i Åhus kyrka, sent 70-tal. Jag är en av herdarna i bakgrunden på vänster sida.
Läs hela inlägget »

Det var tungt att läsa tidningen i morse. En svårt skadad och en död efter lägenhetsbråk. 80-årig kvinna dödad vid en tågövergång. 11-åring skars till döds av glasdörr.

Livet är skört.

Tog cykeln in till Gustav för att gå till tandläkaren med dessa dystra tankar. Underbart väder livade upp mig.Hundratals cyklister överallt. Cykelåkandet har ökat lavinartat i Malmö. Det är verkligen något att glädjas åt. Frisk luft, motion och mindre utsläpp. Cykelvägarna blir också fler och bättre. Man parkerar gratis och har aldrig problem att få p-plats. Cykel är frihet.

Men så fick jag för mig att börja räkna hjälmanvändarna bland alla dessa cyklister.

Jag såg alltså hundratals. Av dessa hade, förutom jag, sju cykelhjälm.

Sju.

Malmös befolkning cyklar alltså mer och mer. Men procentuellt sett bär betydligt färre hjälm här än i exempelvis Stockholm och Göteborg.

När jag var liten på 70-talet genomfördes stora trafiksäkerhetskampanjer för att få folka använda hjälm när de körde moped. Samt att använda säkerhetsbälte i bilen. Många tyckte det var väldigt besvärligt. En del fick läkarintyg på att deras mjällproblem gjorde att de inte kunde ha något på huvudet. Numera tror jag det är självklart för i stort sett alla att använda dessa säkerhetsanordningar. Kommer det att bli lika självklart med cykelhjälm i framtiden?

När min dotter var liten satt hon varje dag i barnsits bak på min cykel, iklädd cykelhjälm. Jag själv, hade däremot ingen. Dagmamman gav mig the wake up-call:

-          Men om du kör omkull på gatan och slår i huvudet, hur ska du då kunna rädda henne undan trafiken?

Så jag började använda hjälmen som låg på hyllan hemma. Även sedan jag lämnat av ungen hos dagmamman. Hellre en mamma med hjälmfrisyr än en död mamma. Eller en som är svårt skallskadad. Men dagligen ser jag ekipage av detta slag. Barn i Christianiacyklar, i cykelkärror och bakpå föräldrarnas cykel. Med väl inpackade små huvuden. Och barhuvade vuxna. Som om de trodde de var odödliga.

En bekant till mig, en stor, biffig kille, bar alltid hjälm när han cyklade. Han förklarade varför: Hans flickvän var operationssköterska på UMAS. Hon såg alla de patienter som kom in med svåra skallskador. Skador som, ifall de använt hjälm, på sin höjd hade gett en hjärnskakning. Men som nu gav sina offer men för livet. Om de ens överlevde.

Dåligt skäl 1:

            -      Äsch, jag är försiktig! Det händer inte mig!

En nära släkting kom ut i den grusiga väggrenen i en nerförsbacke och slog omkull med full kraft. Hon hade skrapsår överallt och minns inget av olyckan. Men hade hon inte burit hjälm, hade skadorna varit avsevärt mycket värre. Kanske hade hon inte överlevt.

Dåligt skäl 2:

-          Men hjälmarna är ju så fula!

Fel. De sportiga hjälmarna finns i alla färger och modeller. Men om man inte gillar sådana, finns det en uppsjö av andra varianter. Det finns hjälmar med en sydd tyghatt, såg dessa i Paris. Hur chic som helst! Min dotter har två hjälmar gjorda som reklam för Ahlgrens bilar, de ser ut som att man vill ta en tugga av dem. Allra fräckast tycker jag retrohjälmarna är, de som ser ut som 60-tals moppehjälmar. Min kollega har en silverfärgad klotrund. Den lyser upp tillvaron. Har man råd, kan man unna sig en Hövding. En airbag som ligger kring halsen och blåses upp ifall man råkar ut för en olycka.

Dåligt skäl 3:

-          Det är jobbigt att bära den med sig!

Med tanke på alla cykelstölder låser ju de flesta fast sin cykel på något vis. Lås fast hjälmen också! Är det risk för regn, slå om en plastkasse.

Dåligt skäl 4:

-          Man blir så ful i håret.

Troligen det sämsta skälet. Dessutom inte sant. Undrar hur många av dem som hävdar detta, som egentligen provat! Jag som cyklat 2 X 5 km varje dag i 13 år kan hävda att en mössa är mycket värre. Och nu ska vi inte tala om vinddraget under en barhuvad cykeltur! Skaffa en hjälm och ett par öronlappar under den kalla årstiden. Med detta klarar man alla temperaturer kring nollstrecket och lockarna hålls på plats. Blir det kallare får man knöla in en mössa under hjälmen. Eller ta bussen. (För övrigt sabbar kylan under nollstrecket alla frisyrer. Oavsett huvudbonad)

Dåligt skäl 4: (främsta tonårsskälet)

-          Ingen annan har ju…

Nej, och inte blir det bättre om ingen vågar stå upp för sig själv och visa mod. På min dotters skola cyklas det till idrottslektionerna. Alla måste då ha en säker cykel samt hjälm. Det står i skolans regler. När jag frågade dottern bekräftades min misstanke; det är aldrig någonsin någon lärare som ens lite snällt vädjar om att de ska ha hjälm. Än mindre kräver det, eftersom det står i regelverket.

 

Men visst. Ibland spelar det ingen roll. Min kollega blev påkörd på sin cykel av en påtänd galning i en biljakt. Kollegan hade alltid hjälm. Men i det sammanhanget kunde inget rädda honom.  Frid över hans minne!

 

Så är ni med mig?

Det finns alltså inga bra skäl till att skippa hjälmen.

Vem vill egentligen vara mainstream i dessa tider? Och välja dåliga alternativ? Bara för att ”alla” gör det? Så kom igen Facebook, Twitter och Instagram. På med hjälmarna! Och lägg ut bilder under hashtag #HjälmiMalmö eller #MalmoeHelmet

Vem har den coolaste hjälmen?? Är själv ganska nöjd med min!

http://www.youtube.com/watch?v=xNUpGai0mzo

Läs hela inlägget »

Vi vet alla hur mobbing ser ut.

Högstadiekorridorernas vuxentomhet. Gänget i cirkel kring den utsatta. Ledaren, som med ett flin slänger ur sig sparkar och sarkasmer.

Eller den iskalla utanförheten. Då ingen tar någon som helst notis om offret. Någonsin. Mer än möjligtvis stönanden och himlande ögon, när en lärare ställer en fråga till den skräckslagne, som inte lyckas haspla ur sig ett enda vettigt ord.

Vi vet hur det ser ut. De flesta av oss har varit där. I någon av rollerna. Som utsatt, medlidande, medglidande eller ledare. Ett modigt fåtal av oss har vågat riskera vår egen status genom att stå upp för den mobbade.

Men sedan blev vi vuxna. Och allt sådant ofog upphörde. De mobbade, som inte dukat under, blev starka, de tog revansch, använde de svåra åren som drivkraft att bli något.

Vuxna mobbar inte.

Eh..

Den 3:dje juli sommarpratade skådespelerskan Helena af  Sandeborg i P1. Bland annat berättade hon om hur hon för en del år sedan fått en roll i en uppsättning, som hon blivit mycket glad och stolt över att få göra. Men, visade det sig, regissören hade önskat sig en annan skådespelerska i den rollen. Under hela repetitionsperioden ratade hen systematiskt allt som Helena gjorde. Inget passade eller var bra nog. Efter ett genomdrag hade regissörens enda kommentar till varje scen som Helena var med i, varit: det var bajs. Och Helena, mer och mer knäckt, gjorde allt hon kunde för att hitta rätt i rollen. Till en början. Men efterhand övergick all hennes yrkeskunskap till att försöka vara till lags. Och då är det omöjligt att göra ett arbete på scenen.

Man blir så förblindad när man utsätts för ett sådant övergrepp. Det är omöjligt att se hur man själv vänder och vrider ut och in på sig för att få en enda glimt av bekräftelse. Och varje sekund är man upptagen med att man inte FÅR göra några misstag. Vilket man förstår gör. Hela tiden. Eftersom man är så skräckslagen. Och alla runt omkring tittar medlidsamt. Oftast inte för att de inser vad man utsätts för, utan för att de tänker att den mobbande chefen har rätt. Detta är inte rätt person på det här jobbet.

När jag var i tjugoårsåldern fick jag ett eftertraktat sommarjobb. Jag var mycket glad och stolt, särskilt som jag visste att jag förvärvat det på mina språkmeriter. Vi var ett femtontal som blivit anställda över sommaren och vi placerades på tre olika arbetsplatser. Jag hamnade först en bit från mitt hem, men sedan hoppade någon av och jag fick cykelavstånd till jobbet.

Ganska så snart kände jag att något var fel. Den som skulle vara min chef hade semester, men de andra kollegorna kändes väldigt distanserade. De pratade givetvis med mig, men känslan av att inte vara riktigt en i gänget fanns där. Det var mycket att sätta sig in i, jag hade ingen erfarenhet av den sortens arbete, men gjorde så gott jag kunde. Däremot hade jag lätt med kundkontakterna, så den biten fungerade väl.
Så kom chefen tillbaka. Hon var ganska hetsig till humöret och älskade dessutom att prata skit om icke närvarande. Som dumma kunder. Eller de på huvudkontoret. Och, det förstod jag nog efter ett tag, om mig. Sakta, sakta drog hon undan mattan under fötterna på mig. Jag var ung, ville vara duktig….men gjorde istället bara fler och fler misstag. En efter en vände de andra sig mot mig. Ingen sa något, men det kändes. Iskylan i luften. Suckar. Himlande ögon.
Lättnaden, den dagen jag slutade.

Långt senare fick jag veta. Hon hade velat ha någon annan. Hon hade fått mig istället. Jag tror inte hon hade en aning om vad hon utsatte mig för. En av mina första chefer.

 

För några år sedan uppstod en liknande situation. Jag fick en uppgift i en uppsättning som egentligen var en kompromiss. Regissören ville haft en annan lösning kring den rollen, men eftersom det inte var möjligt, skulle istället jag sjunga den från orkestern, men inte agera.

Till en början var allt frid och fröjd. Ändå tro jag vi alla kände att det inte var någon bra lösning för uppsättningen. När jag sedan hade invändningar mot något i regin, märk väl under en diskussion som alla var inblandade i, vändes snabbt välviljan mot mig till något helt annat. Ignorans. Vid alla repetitioner, möten med press, allt. Jag fanns inte. Blev inte presenterad, fick ingen respons. Lyckligtvis fanns en klok koreograf med, som fyllde i och såg mig. Samt gav feedback. Till mig som satt helt stilla. Koreografen! Samt den kloke dirigenten och producenten.

Men jag var vuxen, kunde se att det egentligen inte handlade om mig. Och jag visste att det var en kort period. Icke desto mindre påverkades jag. Allt annat är omöjligt.

 

Det otäcka med vuxenmobbing är att den kommer så smygande och sofistikerat att man lätt, hur medveten man än är, utan att veta när det hände, kan invaggas i att chefen har rätt. Man är totalt hopplös och inkompetent. Samt en smula dum i huvudet. Eller mycket. Och säkert ful också.
Och lika sjukt är det, att omgivningen också kan dras med i de tankegångarna. Denna kollega är verkligen hopplös. Så mycket fel hen gör! Mer och mer hela tiden.

Jag tror inte de flesta mobbande chefer eller andra överordnade är medvetna om vad de gör. Ytterst få är nog så förslagna. Det är undermedvetna frustrationer som pyser ut över någon som påminner om något, eller som inte är den man önskade etc.

Men omgivningen.  Vi måste vara vaksamma. Och våga göra det vi inte vågade på högstadiet. Stå upp. Säga ifrån. För det händer. På arbetsplatser. Även operahus.

Hur får man en person att prestera sitt bästa? Och lägg märke till vad som kommer först:

Genom positiv feedback och konstruktiv kritik.

Länk till Helena af Sandeborgs Sommarprogram.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/216097?programid=2071

Läs hela inlägget »
Etiketter: vuxenmobbing
Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan. Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan.

Sommar.

Semester.

Dags att summera, sortera och lägga undan. Bildligt och bokstavligt. Och halvvägs igenom alla högar av noter, lönespecifikationen och annat bråte frågar jag mig själv för jag vet inte vilken gång i ordningen, varför jag inte sorterar och sätter in i pärmar efterhand? Och slipper dessa monsterhögar vid jul och sommaruppehåll?! Men det är väl den där förföriska ”äsch, det gör jag sen”-lättjan som slår klorna i en.

Men på sitt sätt är det kanske bra. Man går tillbaka och ser allt man faktiskt åstadkommit under senaste halvåret. Det kan ju ibland kännas som om det är försumbart lite. Och obetydligt. Men den sammanlagda summan av kardemumman, är trots allt något av glädjas över. Och då menar jag inte främst ekonomiskt. Men även där upptäcker man ju ifall man inte fått betalt för något gigg. Och kan se fram emot en nätt liten extra semesterpeng.

Så till jul ska jag inte svära över högarna.

Tror jag….

Lika viktigt som att summera och lägga undan, är det att ha spännande saker framför sig. Det har sina sidor att vara stressad, men inget är så deppigt som en tom kalender. Och det har redan trillat in några roliga saker inför hösten. På mitt day job i operakören lär det också bli fullt ös. Genomsjungning av Miss Saigon var en av de sista saker vi gjorde före semestern. Jättefina solister imponerade redan på detta stadium. Och det blir en himla massa många föreställningar hela hösten och fram till i början av nästa år. Hur många som helst. Bäst att inte tänka på hur många….

Men nu.
Nu är det dags att tagga ner.
Andas ut.
Gå in i viloläge.

Har två konserter kvar, en på söndag 23/6 i Eriksfälts kyrka och en på tisdag 25/6 i Husie kyrka (mer info finns under Kalendarium) med ljuvlig musik av sådana som Purcell, Händel och Haydn. Så att stämbanden kan lägga sig väl tillrätta, få en riktig balsambehandling av den sångvänliga musiken, och sedan gå på semester.

Det ska bli så härligt!!

Ps. Sjöng förresten idag tillsammans med några kollegor på Malmös starke man Ilmar Reepalus avtackande på Stadshuset. Den mannen har ju ett och annat på sitt samvete. Både bra och dåligt. Har svårt att glömma hur han betedde sig 2003, när Operan skulle övergå i regionalt ägande. Och en tredjedel av personalen fick gå. Jag vågar nog påstå att opera nog inte är hans främsta intresse, precis. Dock tackade han med kram och puss på kinden för musiken idag.
Och under den (supergoda) lunch som sedan följde, hann jag ta en titt på presentbordet. Jättestort. Dignande av prunkande blomster och gåvor! Man borde kanske satsa på en politisk karriär istället?
Hm.
Tror knappt det funkar. Man ska aldrig svara rakt på en fråga. Och det tror jag aldrig jag kan lära mig.
Dessutom; blommor får jag ändå! 

Läs hela inlägget »
Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan

 

När jag som trettonårig nyfrälst operagalning meddelade min omgivning att det var operasångerska jag tänkte bli, var det nog ingen som tog mig på allvar. Det var ett yrkesval i stil med astronaut eller stadsminister för min omgivning. Vid den tidspunkten var det nog få jag kände som sett en operaföreställning live. Möjligtvis en gästspelande operett på Kristianstads teater. Eller hade man någon enstaka gång åkt till Stadsteatern i Malmö och sett Oklahoma eller My Fair Lady. Men opera, nej, det var för tungt. För obegripligt. Tjocka tanter som skrek i timtal iklädda hjälmar med horn. Dyster musik och obefintlig handling. Visst var det roligt att Birgit Nilsson, den skånska gräbban, hade sådan framgång i världen. Men trevligast var det att lyssna på henne när hon sjöng från Skansen på TV. Fast det lät rätt så skrikigt, det också. Och hon pratade konstigt.

Men så hände något. I samband med tre VM i fotboll sjöng de tre tenorerna Luciano Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras in sig i ”gemene mans” hjärta. Vem nu denne man, som är så gemen, är. Något så folkligt som fotboll parat med något så finkulturellt som opera. Det blev en vändpunkt för operakonsten. Opera var inte längre reserverat för de kunniga och bildade. Det var, som Edward Lewis (Richard Gere) sa till Vivian Ward (Julia Roberts) i filmen Pretty Woman från 1990:

-          People’s reactions to opera the first time they see it is very dramatic; they either love it or they hate it. If they love it, they will always love it. If they don’t, they may learn to appreciate it, but it will never become part of their soul.

Och många tog också opera till sitt hjärta. När sedan Malena Ernman ytterligare bidragit till detta ”förfolkligande” av operan, är det numera inte ovanligt med långa köer till biljettkassorna när det gäller operor som Aida, Turandot, La Traviata eller La Boheme.

Jag jublar! Detta var ett av mina mål i livet när jag var tretton år; att få folk att inse hur underbart det är med opera! Visserligen har väl inte just jag dragit det tunga lasset i populariseringen, men förhoppningsvis har jag bidragit en lite smula, i alla fall.

Men sedan då. När det nu faktiskt finns en rejält stor publik som vill se opera. Hur gör man då? Vilka val ska en operaledning göra för att få fulla hus? Vilket jag förutsätter att de flesta gärna vill ha. Jag tror att den absolut effektivaste metoden ser ut så här:

1.       Välkänd opera. Helst med många hit-låtar.

2.       Riktigt kända sångare. Helst Malena Ernman.

2b.     Eller riktigt unga sångare. Som är snygga          (grundförutsättning)

(man kan också göra som i privatteatermusicalsammanhang, ta in kändisar som inte kan sjunga överhuvudtaget, men det brukar falla på recensenterna, som då brukar vägra att ta produktionen på allvar på någon punkt)

3.       Traditionellt upplägg. Kostymer, dekor, rubbet ser ut exakt så som man tror att det ska göra. Mimí gråklädd i stökig vindslya. Figaro i 1700-talsperuk och saxen i högsta hugg. Alla gör precis det man vet att de ska göra.

4.       Handlingen förlagd den tidsepok som upphovsmännen tänkt sig

(För att återvända till musicalvärlden, så är detta Andrew Lloyd Webbers affärsidé. Hans musicaler måste se exakt likadan ut var de än spelas i världen. Annars får man minsann med hans produktionsbolag att göra. Faktum är att denna kopieringsidé är så mycket hans att man troligtvis blir stämd av The Really Useful Group om man använder den inom operavärlden)

Men om man gör tvärtom då?

1.       Okänd opera

2.       Okända, men bra sångare

3.       Nya vinklar och tolkningar på innehåll och karaktärer

4.       Handlingen förlagd i annan tid än originalet

Grovt generaliserat: Första varianten älskas av storpubliken. Andra varianten av kritiker och operahabituéer.

Personligen tycker jag att det viktiga i om en operaföreställning är bra, i stort sett inte ligger i någon av dessa parametrar. För mig är det inte avgörande om det är en kändis i huvudrollen eller vad hen har för stil på kostymen. Mina prioriteter är:

1.       Bra sångare. Vackra röster som de behärskar. Så att jag inte blir orolig över om de ska klara höjdtonen på slutet. De må heta Malena Ernman eller Stisse Bengtsson.

2.       Sångare som kan scenisk gestaltning. Tyvärr ingen självklarhet.

3.       En regi som gör att jag berörs och engagerar mig i dramat. Att det som händer mellan personerna på scenen gör att jag glömmer bort helst både tid och rum.

4.       Bra musikaliskt understöd från dirigent/orkester/ensemble.

Sen är det en bonus om även ögonen får sitt. En bländande vacker scenografi och ljussättning kan vara underbar att vila i, men blir helt ointressant om det som händer på scenen inte lever upp till samma nivå.

Och så detta med tolkning. Jag läste för en tid sedan en insändare i en dagstidning, som menade att det var helt fel av en operaregissör att göra en tolkning av verket. ”Man målar väl inte om en tavla som är ett gammalt mästerverk, varje gång man ska se på den?”

På detta påstående svarar jag; det ligger i själva opera/teater/dans-genrens natur att man återskapar det någon annan skapat. Och det är OMÖJLIGT att inte göra någon tolkning. Även Webbers kopie-musicaler har små nyanser av olikhet på de olika platser där de spelas. Att försöka skapa någon sorts ”originalversion” går inte, inte ens om urpremiären finns filmad och dokumenterad i minsta detalj. Det blir alltid personliga varianter. Och när det gäller operor, äldre än inspelningskonsten, finns det inte ens skuggan av en chans. Dessutom kan vi som utgör dagens publik, inte tvätta ögon och öron rena från allt vi sett och hört under 2000-talet, för att kunna uppleva t.ex. en barockopera så som folk gjorde på 16- och 1700-talet.

Så varför ens försöka?

Borde det inte vara möjligt att sätta upp operor, kända som mindre kända, med fokus på de fyra punkter som jag nämnde? Jag tror nämligen att det egentligen är det viktigaste för de flesta. De kändistörstiga bör välja andra konstformer.

Ergo:

1.       Alla operor måste ”tolkas”. Varför då inte göra det ordentligt. Gärna i en annan tid, men inte nödvändigtvis. Det är inte tidsepoken det hänger på. Utforska relationer som kanske inte brukar utforskas. För att inte tala om alla förlegade, tramsiga kvinnokaraktärer. Ingen nutida vuxen kvinna vill se fler hora/madonna-schabloner på operascenen. Lägg därtill alla gamla unkna fördomar vad gäller hudfärg, sexualitet och religion. De tillhör det förgångna. Ge nytt blod, problematisera, bearbeta. Åtminstone jag orkar inte få dem ännu en gång upptryckta i ansiktet. ”därför att så är det i originalet”. Man kan inte återskapa originalet. So deal with it!

2.       Ungdoms- och kändiskulten är enorm i resten av samhället. Låt operavärlden vara undantaget. Det finns massor av bra sångare som inte är jättesnygga, jättekända eller jätteunga. Och det mesta går att fixa med smink.

3.       Det finns underbara välkända operor som Carmen och Rigoletto. Spela dem! Men spela också mindre kända saker som är värda att utforskas. Och inte minst viktigt: BESTÄLL NYA OPEROR! Musikdramatiken måste utvecklas också på det viset. Nutida kompositörer, män och KVINNOR (i synnerhet) bör få chansen.

4.       Utbilda bra operaregissörer. Det är en helt annan sak att regissera talteater. Som operaregissör måste du fixa hela det musikaliska hantverket, läsa partitur, kunna språk etc. Och dessutom behärska det dramatiska dito. Det finns enstaka teaterregissörer som på naturbegåvning får till det ändå. Men de tillhör undantagen.

5.       Dirigenter som förstår sig på musikdramatik. Som vet att det ingår i sångarens jobb att agera sceniskt och därför emellanåt måste vara den som bestämmer, medan dirigenten följer och stöttar.

Om vi nu tänker oss att sätta upp en opera som ska kunna locka en stor publik, hur gör vi då?

Det är troligen en bra idé med en välkänd sådan, då är halva segern vunnen, trots allt. Och har man fängslats av en Boheme och en Rigoletto är chansen nog större att man vågar gå och se MacBeth? Och kanske något nyskrivet året därpå?

Men vi skippar kändisarna. Bra sångare med erkänt goda skådespelarkunskaper är trots allt billigare. De riktigt unga kan läras sig i ett andra lag, som covers och/eller i mindre roller. En kunnig operaregissör med passion för sin uppgift. Som vågar tillföra sitt eget. Och som sätter dramat i centrum. I samarbete med musiken. Likaledes kostymör, scenograf och ljussättare. En lyhörd och dramatiskt intresserad dirigent. Och alla dessa olika komponenter bör kunna samarbeta. Inte strida var och en för sin grej.

Man får då en ensemble som är inspirerad och vaken. Beredd att ge allt. Och vilken publik kan motstå något sådant? Oavsett vad de har för kläder på. När passionen för musiken och dramat står i centrum, där känslorna och relationerna vibrerar av glöd. Där inget är likgiltigt eller halvljumt.

Det bli utsålt när ryktet sprider sig om hur mycket grannarna grät i sista akten av Traviata när Violetta, flygvärdinnan, dog i armarna på sin älskade Alfrida….

 

Ps. Är mycket nyfiken på vad vännerna i Kammaropera Syd kommer att göra med Händels Alcina i sommar. Barockkostymer och nya vinklingar. Se mer på www.alcina.se

Läs hela inlägget »
Etiketter: opera regi nytt gammalt
Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage

1890-tal.
Landskrona.
Selma Lagerlöf, som nyss gjort stort genombrott med sin första roman Gösta Berlings saga, blir kontaktad av Elfrida Andree, domkyrkoorganist i Göteborg. Det utlysts en tävling, skriver hon. En nyskriven svensk opera, som ska inviga det nya operahuset i Stockholm. Borde inte de två tillsammans kunna skapa ett storverk?

 

2013
Karlstad.
Frithiofs saga, operan som de två skrev för över hundra år sedan får sitt första framförande. Konsertant och kraftig nerbantad från fem timmar till en.

 

För några år sedan gjorde jag tillsammans med tre kollegor, Irina Binder, violin, Lyssa Davidsson, cello och Elena Jordan, piano, ett program som vi i Malmöoperans regi turnerade med i den skånska regionen. Det handlade om kvinnliga kvinnor och bar namnet Clara med vänner. Den berömda Clara Wieck Schumann fick stå som centralgestalt. Under sin levnad var hon mer berömd än sin make Robert, i egenskap av virtuos pianist, enträget skolad av sin far från tidig barndom.

 

Elfrida Andree (1841-1929) fick i detta sammanhang representera Sverige. Också hon skolades av sin far hemma i Visby från tidig ålder, dock troligen med mer mänsklig omsorg och värme än Friedrich Wieck. Hon fortsatte musikstudierna i Stockholm och avlade så småningom sin organistexamen som privatist. Eftersom hon var kvinna, ägde hon inte tillträde till den statliga musikutbildningen vid akademin.
Tidigt hade hennes far präntat in i henne att hon måste kunna försörja sig själv. Det var inte givet att rätt make skulle dyka upp och ta hand om den detaljen. Tillsammans genomdrev de en lagändring som gjorde det möjligt för kvinnor att arbeta som telegrafister. Elfrida blev Sveriges första kvinnliga sådana. Och ett antal år senare sökte hon tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg. Hon vann provspelningen, men också i detta fall blev det nödvändigt med en lagändring. I sanning var hon en pionjär.


När Elfrida kontaktade Selma, hade hon i många år byggt upp sin verksamhet i Göteborg, både som organist, konsertarrangör och komponist. Hon kände sig ständigt motarbetad, men strävade alltid envist vidare. Hennes planer med operan Frithiofs saga, var minst sagt storvulna. Det låg ju också i tidens mode med fornnordiska hjältesagor, fyllda av storslagenhet, hövisk kärlek och mannamod. Selma, å sin sida, var relativt ung och nyetablerad som författare. Hon rycktes med av Elfridas iver, men blev under arbetets gång ganska trött på Elfridas eviga ändringar och utökningar. När arbetet till slut var klart och verket lämnats in, blev de dock båda mycket besvikna när det inte antogs. Ingen av de operor som lämnats in till tävlingen ansågs lämplig. Istället fick en ung Wilhelm Stenhammar uppdraget (med librettist Anna Boberg, icke att förglömma!) och skrev vikingaoperan Tirfing, som jag var med i en uppsättning av på Malmöoperan för ett par år sedan.


All ära åt bortglömda operor från sent 1800-tal, med motiv från Eddan. Jag har varit med och framfört några stycken genom åren. Musiken kan vara oerhört vacker bitvis. Men som helhet har de sällan något att säga oss nutidsmänniskor. Jag tror inte att dåtidens komponister hade för avsikt att göra sina karaktärer djupt mänskliga, snarare tvärtom. De skulle vara höviska, hjältemodiga och stå över allt lågt. Så var tidens nationalromantiska anda. Det som tilltalar oss i operor av t.ex. Mozart, Verdi och Puccini handlar om att vi kan känna igen oss. Se förälskelsen hänryckning men också det svarta inom människan.
Och ska jag vara helt ärlig, så kan jag nog föreställa mig att Frithiofs saga kanske var väl högtravande och storvulen, även för den tiden.

Men ändå funderar jag över hur det varit ifall Andree och Lagerlöf blivit ombedda att stryka ner och arbeta om. Eller om de fått beställning på ett nytt verk. Att skriva opera när något som man måste öva på för att bli bra. Precis som med allt annat. Och alla andra spännande kvinnor i svensk musikhistoria, Valborg Aulin, Helena Munktell för att nämna ett par, vad hade de kunnat bidra med om något vågat tro på dem och ge dem chansen?


Idag finns det ett antal utbildade och yrkesverksamma svenska komponister som är kvinnor. Flera av dem har också skrivit musikdramatiska verk. Ett stort ansvar ligger här på landets operahus. Man sätter inte igång med ett sådant mastodontarbete som att skriva en fullskalig helaftonsopera, för solister, kör och hel orkester, om man inte får en beställning, eller åtminstone kan delta i en tävling med verket. Hur många operor, skrivna av kvinnor, har då uppförts på landets stora scener? Jag har ingen färsk statistik, men skulle gissa att det i de flesta fall rör sig om en siffra i närheten av: noll! Märk väl att jag nu avser huvudscenerna. I mindre format, inom barn-och ungdomsverksamheten, turnéverksamheten förekommer det med största sannolikhet oftare. Detta är inte på något vis att förakta, tvärtom är det otroligt viktigt att denna verksamhet håller lika hög kvalitet som den på stora scenen.

Men jag kan ändå inte hjälpa att det får mig tänka att det är ett uttryck för en mycket gammal "sanning" (=fördom). Att kvinnors skapande lämpar sig mer för det lilla formatet. För barnen och hemmet. Det nära, lilla livet. Ska det skapas något stort, brett, fullskaligt. Då är det nog ändå bäst att fråga en man.


Urk, säger jag bara.


Jag är nyfiken på det Andree och Lagerlöf arbetade så hårt med. Tyvärr kunde jag inte närvara vid uruppförandet i Karlstad igår. Men jag är ännu mer nyfiken på vad nutida komponister, som är kvinnor, skulle kunna åstadkomma, ifall de fick sträcka ut sig i sin fulla längd i en helaftonsopera i stort format. Många är väl meriterade, men har aldrig getts möjligheten.

Jag utmanade landets operachefer i Clara med vänner och frågade vem som skulle bli först med Frithiofs saga. Karlstad blev svaret. Nu hoppas jag på en nyskriven, fullskalig helaftonsopera, skriven av en kvinna.

Operachefer som läser detta, om ni inte vet vem ni ska fråga, vänd er med förtroende till KVAST, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare.
http://kvast.org/

 

Här kan ni se ett smakprov från Karlstad!
http://www.svt.se/kultur/musik/nu-far-selma-lagerlofs-bortglomda-opera-liv

 

Läs gärna mer om Elfrida Andree i Eva Öhrströms välskrivna biografi Elfrida Andree - Ett levnadsöde

Läs hela inlägget »

Maj i Malmö. Parkerna blommar med galen intensitet, grönskan står skir och nyutsprungen. Överallt vajar flaggor i alla färger med texten: We are one. Eurovision Song Contest pågår för fullt och i Operans foajé står min kollega Ellika Ström Meijling och jag och blir intervjuade om hur vi påbörjade vårt sångliga liv vid dagens välbesökta sopplunch. Lennart Stenqvist, som är Malmöoperans Skavlan, ställer frågan först till Ellika: har du någon gång i livet drömt om att vara schlagersångerska? Ellika nickar leende och berättar att Carola var hennes inspiration. Samtidigt tänker jag; nehej, minsann, det har jag aldrig....


Och i samma ögonblick inser jag hur fel jag minns.


För det fanns en sångerska som helt utan konkurrens var min största idol i ett antal år: Agnetha Fältskog. Mitt rum var tapetserat med bilder av henne. Och givetvis av hela ABBA. Jag kunde alla hennes låtar, från genombrottet "Jag var så kär" då hon var 17 år och jag knappt påtänkt, fram till den senaste ABBA-plattan, som jag köpte samma dag som den släpptes. Jag stod med hopprepet framför spegeln och mimade, kopierade make up-en med den ljusblå ögonskuggan och satte upp shower med min bästis Pia.

Någon enstaka gång minns jag att vi lekte ABBA på Roliga timmen på lågstadiet. Men trots mitt långa, blonda Agnetha-hår fick jag inte vara min idol. Det hade nämligen mer med popularitet än frisyr att göra. Förnedringen blev total. Jag fick vara Björn...


Är kanhända mitt yrkesval som sångerska ett envist sökande efter revansch?? :-)


Njae, kanske inte. På sommarlovet när jag var tretton år följde jag med min kör på operaresa till Göteborg. På Storan såg vi en uppsättning av Carmen. En Carmen i batikklänning, men otroligt skönsjungande gestaltad av Marie-Louise Hasselgren. Jag minns väl den tidiga sommarmorgonen när bussen släppt av mig och jag kom hem till mitt ABBA-tapetserade flickrum. Hur jag satt och betraktade de där välkända ansiktena och plötsligt insåg att jag växt ifrån dem. Alla planscherna blev vänligt men bestämt nerplockade och kvar fanns bara små grå fettfläckar efter häftmassan på de rosablommiga tapeterna.


Efter sommarlovet meddelade jag min körledare: jag tänker bli operasångerska.
Och på den vägen är det.


Men egentligen. Om man tänker efter. Ganska mycket av det jag sjunger, när jag ska möta en publik som gärna vill höra välkänt operagodis, är utan tvekan att likna vid sin tids schlager.

Sånger som handlar om kärlek. Ofta olycklig sådan. Som är härligt smörig och ofta trallvänlig.

Sånger som t.ex.

 

Viljasången ur Glada Änkan
Musettes valsaria ur La Boheme
Rusalkas sång till månen ur Rusalka
Gildas aria ur Rigoletto
O mio babbino caro ur Gianni Schicchi


Snacka om schlagers! Och som dessutom hållit sig väl genom åren. Precis som ABBA:s låtar. Även om de inte har fullt lika många år på nacken. Än.


Bottom line:
Jag håller huvudet högt och kommer ut ur min schlagergarderob. Ja, jag är schlagersångerska! Och mellan all Mozart, Verdi och Puccini tar jag gärna fram mitt mentala hopprep igen och sjunger lika hängivet som då:


Jag skulle äga miljoner om tårar var guld!

 

http://www.youtube.com/watch?v=3jdnuqNrJN8


Tack Agnetha, för all glädje du gett mig!

Läs hela inlägget »

Det är dags nu! Visserligen bor jag i en del av landet där man kan cykla året om, men det är ändå något mycket speciellt att bege sig ut på den där första turen som inte är bara transportsträcka till arbete eller andra vardagligheter.
Att torka bort damm och spindelväv - eller spår av salt och vinterväglag - och låta det smäckra åkdonet blänka och gnistra i solskenet. Packa ner kaffetermos och bullar i korgen och sedan svinga sig upp på sin stålhäst och låta färden gå dit framhjulet pekar. Långsamt rulla fram på en grusväg, omgiven av majestätiska träd som ger skugga, vidsträckta landskap av åkrar och ängar, följa stengärdsgårdar kilometer efter kilometer och känna den ljumma vinden och solskenet mot ansiktet. Det enda ljud som hörs är fågelsång och knastret av varma däck mot grus.   
Man kan drömma om den där första vårliga cykelutflykten hela vintern. Ändå är den så mycket ljuvligare att uppleva i verkligheten än i fantasin.  

Och när man tänker på det – att cykla har alltid varit lika mycket en njutning som ren transport! Finns det egentligen ett bättre sätt att uppleva omgivningarna än att långsamt glida fram på sin velociped? Malmö Tweed Ride ska i höst åter gå av stapeln - coronasäkert, givetvis – en cykeltur i 30-40-talsstil, en tid då att cykla var det vanligaste och enklaste sättet att ta sig fram. Mina föräldrar har berättat hur de i sin ungdom trampade miltals i stora gäng för att komma till de olika populära dansställena. För att när kvällen var slut, rulla hemåt igen i den ljusa sommarnatten.  

Cykeln – den där coronasäker, den ger motion, är klimatvänlig och en ren fröjd att färdas på. 

Säkerhet framför allt! Se om din hoj! Din lokala cykelverkstad riktar hjulen och kollar upp bromsar, smörjer och återställer din jonne i toppskick. Se till att belysningen funkar och klarar även en mörk augustikväll. Kanske en stilig sadelväska? Och cykla med insidan av skallen - använd hjälm eller Hövding!
Då kan du vara säker på att kunna ge dig ut på många, långa härliga turer under den ljuvliga årstid som nu äntligen är här! 
 
Ps. Jag cyklar alltid med hjälm eller Hövding - men de kommer inte alltid med på bild eftersom jag älskar hattar!  
 

Malmö Tweed Ride 2018
Läs hela inlägget »
Det sägs att det som ger oss människor den största glädjekicken är när vi gör något för någon annan. Flera vetenskapliga undersökningar som jag sett, redovisar samma resultat: om du lyckas göra någon annan glad, så blir du glad själv. Kanske ännu gladare än mottagaren. Och det är ju något att fundera över i tider när man allt för ofta ser bevis på människors själviskhet och ignorans mot medmänniskorna. 

Men denna devis om givandets glädje kan märkligt nog vändas emot en, när man försöker göra något gott. 
"Det där gör du bara för att stilla ditt dåliga samvete" 
En kommentar som jag stött på ibland, när jag försökt bidra med några slantar för att lindra nöd, i när och fjärran. Som om handlingen i sig bara handlade om mig själv och mitt mående.

Igår kväll fick jag bevis för att människor vill göra gott. Och samtidigt må bra själva under tiden. St Petri kyrka i Malmö fylldes med folk som lyssnade på den konsert som i en hast komponerats ihop, för att kunna ge en liten smula lindring i den katastrof som pågår med ett Europa där tusentals människor är på flykt undan krig och förödelse.

För drygt två veckor sedan skickade jag ett sms till min goda vän Maggie Signäs, som är församlingsherde i St Petri kyrka :
"Förtvivlad över flyktingsituationen...kan vi göra något? En konsert?"
En timme senare ringer Alexander Einarsson, organist i samma församling och frågar :
"Kan du dra ihop folk?"
Sen följde två veckor av intensivt messande fram och tillbaka. Och igår kom resultatet:
13 sångsolister
6 instrumentalsolister
en orkester på 24 musiker
Två körer: SPUK och Petri Sångare

Pia Johansson och Jaques Werup som läste
Allt under ledning av Alexander Einarsson, Carl Adam Landström och Maggie Signäs


Över 18 000 kr togs in i kollekt. Alla medverkande ställde upp utan betalning. Dessutom, för många av oss, på veckans enda lediga dag. 
Lyckan i ett fantastiskt program, där alla gav av sitt innersta, den nerv, känslighet och styrka som då uppstod - ja, visst var det något som förenade lyckan i att ge - och att få!

Pia Johansson läste en dikt av Marianne Williamsson som så väl sammanfattade allt jag känner just nu:

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

 
Läs hela inlägget »

Jag erkänner. 
Jag har en svag punkt.
Jag tycker inte om att höra mig själv.... Jag beundrar folk som jobbar i studio, seplar in, gör videoklipp eller lägger upp liveinspelningar från konserter och föreställningar. Jag kan utan problem sjunga inför tusentals personer. Men att samma personer ska lyssna på en inspelning av samma tillfälle gör mig svag i knäna...
Visst kan man hävda något om ögonblickets magi som inte går att återskapa i en inspelning, om att hur bra tekniken än är, får man ingen fullkomlig upplevelse av hur det låter live. 

Jag har en egen, mycket speciell upplevelse av detta. Någon gång i mitten av 80-talet hade jag det fantastiska lyckan att få sitta i publiken vid en av de sista konserterna i Västra Karups kyrka, när Birgit Nilsson själv sjöng. Även min kära vän Sonja Stjernquist medverkade vid konserten och eftersom min mamma hade sytt hennes folkdräkt, fick vi fribiljetter av henne. 
Flera ytterligare artister medverkade men jag satt i spänd förväntan inför att höra La Nilsson på riktigt. 
Hon inledde med några folkvisor, på sitt eget, nilssonska vis. Men det var när hon övergick till sitt eget forum , till opera, som jag förstod.
Hon sjöng Toscas bön.
Inte som hon sjungit den när hon var yngre och gjorde hela rollen. Rösten var äldre, vibrato, intonation var annorlunda. 
Men Rösten.
Den fyllde kyrkorummet och mig till bredden, inte på grund av sin styrka, utan med sin rikedom av färger och nyanser. Så unik och med sådan volym att jag förstod att en inspelning omöjligt kunde göra den full rättvisa. 
Jag är tacksam över att jag fick vara med om detta, att få ha hört denna legend i verkligheten.

Och med detta i tankarna, och utan någon sorts övrig jämförelse, kommer jag nu ut ur inspelningsgarderoben, och lägger ut några klipp från olika konserttillfällen!

Läs hela inlägget »
En era tog slut idag. Malmöoperans barnkör firade sitt femårsjubileum. Och därmed gjorde min dotter sitt sista framträdande som barnkorist. Efter en hejdundrande succékonsert och avtackande från oss som slutade, lämnade jag festen och gick bort till våra replokaler på Gulan, operans paviljong, för att öva en stund. I uppehållsrummet låg en teckning och några kvarglömda klädesplagg. Barnkörmedlemmars lämningar. Och då slog det mig att det är slut. Min dotter är ingen del av detta längre. Hon är för gammal.

För drygt fem år sedan tog jag med en nervös tioåring på audition. Jag satt utanför och bet på naglarna, undrande hur jag kunde utsätta henne för detta. För mitt inre såg jag bilder av hysteriska amerikanska mammor som går över lik för att föra fram sina barn i showbusiness… hade jag blivit en sådan? Men dottern kom ut, något skakig men glad. En vecka senare fick hon veta att hon var antagen och sedan dess har kören varit en stor och rolig del av hennes liv. Konserter och operaföreställningar, massor med arbete och disciplin men också jättemycket fniss och roligheter med ett härligt kompisgäng.

70-tal. Högstadiet. Sånnaskolan i Åhus. Jag går i sjuan och hänger kvar efter en musiklektion, frågande nya musiklärarinnan; Kan man få vara med i skolkören? Det får du absolut, blev svaret, men jag vill att du sjunger upp för mig först, så jag hör vad du har för röst!

Så jag sjöng upp. Vem kan segla, tror jag det var. Och Gunhild, mussefröken, tog en högre tonart. Och så ville hon att jag skulle sjunga skalor. Högt upp som jag aldrig gjort förr, så högt gick ju inte ABBA-låtarna. Så tittade hon upp på mig från flygeln och sa de magiska orden:

-          Du har en fin hög sopranröst, Suzanne. Skulle du vilja vara med i Lilla kören?

Jag blev knäsvag. Lilla kören, Åhus Flickkör, med tjejer från både högstadiet och gymnasiet, som övade på kvällar, hade tjusiga konserter både i kyrkan och på konserthuset i Kristianstad och var så ouppnåeliga att jag inte ens tänkt tanken.  Darrande tackade jag ja.

Första repetitionen var en chock. Oj, som folk sjöng! För full hals, med huvudklang och utan några hämningar. Inte som jag var van, försiktigt och trevande, för att inte sticka ut. Som det varit i tidigare körer jag varit med.

Där började mitt liv som körsångare. Med en ambitiös pedagog som kunde både lära ut sångteknik och få ungdomar att göra avancerade musikaliska prestationer. På samma sätt som Kristina W Svensson, min fantastiska kollega som är en fantastisk ledare för Malmöoperans barnkör.

Ikväll ska jag följa en annan kollegas framfart i körlivet, Team Rickard i Körslaget på TV4. För körsång är stort. Det är Sveriges största folkrörelse. Enligt Wikipedia sjunger ca 600 000 svenskar i kör varje vecka. I kyrkor, på studieförbund, fristående föreningar och annat. Folk i alla åldrar sjunger. Flera gånger har jag haft glädjen att vara gästsolist mitt i mörkaste Småland, i en liten ort vid namn Långaryd, nära Smålandstenar. Jag vet inte hur många innevånare byn har. Men jag gissar att sisådär en 95% av dem är engagerade i någon av församlingens körer. Få är notkunniga. Ändå sätts stora verk ur kyrkorepertoaren upp. Det är tonåringar, småbarnsföräldrar, pensionärer.  Alla sjunger rent, alla sätter slutkonsonanten på rätt ställe. Alla ger järnet. Och alla älskar det! Det har varit magiska upplevelser i Långaryds kyrka... Att det dessutom finns en ypperlig orkester i Gislaved, knuten till en dynamisk och satsande kulturskola, gör inte saken sämre.

Det finns alltså massor med människor som sjunger. Som är med i ambitiösa, satsande körer som ställer krav på närvaro och disciplin. Och folk ställer upp. För det ger så mycket tillbaka.

 

Ändå händer det allt som oftast att personer säger till mig;

-          Åh, jag önskar jag kunde sjunga! Det verkar så underbart! Men min lärarinna i skolan sa att jag inte kunde…

Och man hör så mycket sorg. Numera finns det Våga-sjunga-körer just för denna kategori människor. Förhoppningsvis tar alla med denna längtan mod till sig och kommer ut ur kör-garderoben.

Men alla måste få komma igång med sång redan som små. Det är banne mig en mänsklig rättighet! Små barn sjunger av hjärtat och utan att tänka, det är ett naturligt uttryck. Men så ska det sjungas på dagis. Och eftersom så få förskollärare har någon egentlig kunskap om barnröster och ofta inte heller kan sjunga i något annat än sitt eget talläge, blir det omöjligt för barnen att sjunga med i melodin. Antingen brummar de, eller skriksjunger de på någon slags tonhöjd som eventuellt ligger i närheten av någon slags melodi. Dagisfröknar sjunger ofta och gärna med barnen. Men har, i de flesta fall, för lite kunskap om hur. För lite utbildning. De skulle behöva ha röstträning flera timmar i veckan under utbildningen, för att hitta sin egen huvudröst och därmed kunna sjunga i barnens naturliga läge, som är mycket högre, eftersom deras stämband är så mycket mindre. Samt avlasta sina egna stämband. Och till gitarren finns capo tasto, så det är inget problem med tonarterna.

Problemet kvarstår i skolan. De som nu utbildas till tidigarelärare, åk 1-7 har mycket få utbildningstimmar i musik. Trots att musik är ett så vitalt sätt att ta in kunskap. Sen ska vi inte tala om vikten för lärare på alla stadier att ha en sund röstteknik för att överhuvudtaget klara jobbet. Men detta ensidiga sätt att se de estetiska ämnena på, gör att musik (och även bild) får mycket låg status och prioritet.

De som själva vuxit upp sjungande, sätter sina barn i kör. De skolas naturligt in i traditionen. Min far firade 50 år som andratenor i Åhus Manskör för något år sedan.

Men alla de andra. De som bara upplever brummandet/skriksjungandet på dagis som sedan övergår i skoltidens totala pinsamhet vad gäller klassrumsång, vad händer med dem? Kanske är det de som behöver sången allra mest. De som kanske om många år sörjer för att de inte tror sig kunna sjunga, eftersom de inte kan pressa ur sig toner som Christina Aguilera. De som hade kunnat ha ett underbart liv som körsångare. Som kanske t.o.m. hindrar dem från att göra andra saker. Av destruktivt slag. Folk som sjunger tillsammans slåss ytterst sällan.

Och som genom detta fått en sund röstbehandling, en god hållning, bättre syressättning genom bättre andningsteknik, förmåga till samarbete, förmåga till multitasking etc. Samt framför allt; all GLÄDJE!

Bottom line:

Att utbilda förskollärare och grundskollärare i musik, samt ge dem individuells röstcoachning under utbildningen är inte något som kostar pengar. Det är ren vinst för samhället.

Just saying.
Åhus Flickkör gör julspel i Åhus kyrka, sent 70-tal. Jag är en av herdarna i bakgrunden på vänster sida.
Läs hela inlägget »

Det var tungt att läsa tidningen i morse. En svårt skadad och en död efter lägenhetsbråk. 80-årig kvinna dödad vid en tågövergång. 11-åring skars till döds av glasdörr.

Livet är skört.

Tog cykeln in till Gustav för att gå till tandläkaren med dessa dystra tankar. Underbart väder livade upp mig.Hundratals cyklister överallt. Cykelåkandet har ökat lavinartat i Malmö. Det är verkligen något att glädjas åt. Frisk luft, motion och mindre utsläpp. Cykelvägarna blir också fler och bättre. Man parkerar gratis och har aldrig problem att få p-plats. Cykel är frihet.

Men så fick jag för mig att börja räkna hjälmanvändarna bland alla dessa cyklister.

Jag såg alltså hundratals. Av dessa hade, förutom jag, sju cykelhjälm.

Sju.

Malmös befolkning cyklar alltså mer och mer. Men procentuellt sett bär betydligt färre hjälm här än i exempelvis Stockholm och Göteborg.

När jag var liten på 70-talet genomfördes stora trafiksäkerhetskampanjer för att få folka använda hjälm när de körde moped. Samt att använda säkerhetsbälte i bilen. Många tyckte det var väldigt besvärligt. En del fick läkarintyg på att deras mjällproblem gjorde att de inte kunde ha något på huvudet. Numera tror jag det är självklart för i stort sett alla att använda dessa säkerhetsanordningar. Kommer det att bli lika självklart med cykelhjälm i framtiden?

När min dotter var liten satt hon varje dag i barnsits bak på min cykel, iklädd cykelhjälm. Jag själv, hade däremot ingen. Dagmamman gav mig the wake up-call:

-          Men om du kör omkull på gatan och slår i huvudet, hur ska du då kunna rädda henne undan trafiken?

Så jag började använda hjälmen som låg på hyllan hemma. Även sedan jag lämnat av ungen hos dagmamman. Hellre en mamma med hjälmfrisyr än en död mamma. Eller en som är svårt skallskadad. Men dagligen ser jag ekipage av detta slag. Barn i Christianiacyklar, i cykelkärror och bakpå föräldrarnas cykel. Med väl inpackade små huvuden. Och barhuvade vuxna. Som om de trodde de var odödliga.

En bekant till mig, en stor, biffig kille, bar alltid hjälm när han cyklade. Han förklarade varför: Hans flickvän var operationssköterska på UMAS. Hon såg alla de patienter som kom in med svåra skallskador. Skador som, ifall de använt hjälm, på sin höjd hade gett en hjärnskakning. Men som nu gav sina offer men för livet. Om de ens överlevde.

Dåligt skäl 1:

            -      Äsch, jag är försiktig! Det händer inte mig!

En nära släkting kom ut i den grusiga väggrenen i en nerförsbacke och slog omkull med full kraft. Hon hade skrapsår överallt och minns inget av olyckan. Men hade hon inte burit hjälm, hade skadorna varit avsevärt mycket värre. Kanske hade hon inte överlevt.

Dåligt skäl 2:

-          Men hjälmarna är ju så fula!

Fel. De sportiga hjälmarna finns i alla färger och modeller. Men om man inte gillar sådana, finns det en uppsjö av andra varianter. Det finns hjälmar med en sydd tyghatt, såg dessa i Paris. Hur chic som helst! Min dotter har två hjälmar gjorda som reklam för Ahlgrens bilar, de ser ut som att man vill ta en tugga av dem. Allra fräckast tycker jag retrohjälmarna är, de som ser ut som 60-tals moppehjälmar. Min kollega har en silverfärgad klotrund. Den lyser upp tillvaron. Har man råd, kan man unna sig en Hövding. En airbag som ligger kring halsen och blåses upp ifall man råkar ut för en olycka.

Dåligt skäl 3:

-          Det är jobbigt att bära den med sig!

Med tanke på alla cykelstölder låser ju de flesta fast sin cykel på något vis. Lås fast hjälmen också! Är det risk för regn, slå om en plastkasse.

Dåligt skäl 4:

-          Man blir så ful i håret.

Troligen det sämsta skälet. Dessutom inte sant. Undrar hur många av dem som hävdar detta, som egentligen provat! Jag som cyklat 2 X 5 km varje dag i 13 år kan hävda att en mössa är mycket värre. Och nu ska vi inte tala om vinddraget under en barhuvad cykeltur! Skaffa en hjälm och ett par öronlappar under den kalla årstiden. Med detta klarar man alla temperaturer kring nollstrecket och lockarna hålls på plats. Blir det kallare får man knöla in en mössa under hjälmen. Eller ta bussen. (För övrigt sabbar kylan under nollstrecket alla frisyrer. Oavsett huvudbonad)

Dåligt skäl 4: (främsta tonårsskälet)

-          Ingen annan har ju…

Nej, och inte blir det bättre om ingen vågar stå upp för sig själv och visa mod. På min dotters skola cyklas det till idrottslektionerna. Alla måste då ha en säker cykel samt hjälm. Det står i skolans regler. När jag frågade dottern bekräftades min misstanke; det är aldrig någonsin någon lärare som ens lite snällt vädjar om att de ska ha hjälm. Än mindre kräver det, eftersom det står i regelverket.

 

Men visst. Ibland spelar det ingen roll. Min kollega blev påkörd på sin cykel av en påtänd galning i en biljakt. Kollegan hade alltid hjälm. Men i det sammanhanget kunde inget rädda honom.  Frid över hans minne!

 

Så är ni med mig?

Det finns alltså inga bra skäl till att skippa hjälmen.

Vem vill egentligen vara mainstream i dessa tider? Och välja dåliga alternativ? Bara för att ”alla” gör det? Så kom igen Facebook, Twitter och Instagram. På med hjälmarna! Och lägg ut bilder under hashtag #HjälmiMalmö eller #MalmoeHelmet

Vem har den coolaste hjälmen?? Är själv ganska nöjd med min!

http://www.youtube.com/watch?v=xNUpGai0mzo

Läs hela inlägget »

Vi vet alla hur mobbing ser ut.

Högstadiekorridorernas vuxentomhet. Gänget i cirkel kring den utsatta. Ledaren, som med ett flin slänger ur sig sparkar och sarkasmer.

Eller den iskalla utanförheten. Då ingen tar någon som helst notis om offret. Någonsin. Mer än möjligtvis stönanden och himlande ögon, när en lärare ställer en fråga till den skräckslagne, som inte lyckas haspla ur sig ett enda vettigt ord.

Vi vet hur det ser ut. De flesta av oss har varit där. I någon av rollerna. Som utsatt, medlidande, medglidande eller ledare. Ett modigt fåtal av oss har vågat riskera vår egen status genom att stå upp för den mobbade.

Men sedan blev vi vuxna. Och allt sådant ofog upphörde. De mobbade, som inte dukat under, blev starka, de tog revansch, använde de svåra åren som drivkraft att bli något.

Vuxna mobbar inte.

Eh..

Den 3:dje juli sommarpratade skådespelerskan Helena af  Sandeborg i P1. Bland annat berättade hon om hur hon för en del år sedan fått en roll i en uppsättning, som hon blivit mycket glad och stolt över att få göra. Men, visade det sig, regissören hade önskat sig en annan skådespelerska i den rollen. Under hela repetitionsperioden ratade hen systematiskt allt som Helena gjorde. Inget passade eller var bra nog. Efter ett genomdrag hade regissörens enda kommentar till varje scen som Helena var med i, varit: det var bajs. Och Helena, mer och mer knäckt, gjorde allt hon kunde för att hitta rätt i rollen. Till en början. Men efterhand övergick all hennes yrkeskunskap till att försöka vara till lags. Och då är det omöjligt att göra ett arbete på scenen.

Man blir så förblindad när man utsätts för ett sådant övergrepp. Det är omöjligt att se hur man själv vänder och vrider ut och in på sig för att få en enda glimt av bekräftelse. Och varje sekund är man upptagen med att man inte FÅR göra några misstag. Vilket man förstår gör. Hela tiden. Eftersom man är så skräckslagen. Och alla runt omkring tittar medlidsamt. Oftast inte för att de inser vad man utsätts för, utan för att de tänker att den mobbande chefen har rätt. Detta är inte rätt person på det här jobbet.

När jag var i tjugoårsåldern fick jag ett eftertraktat sommarjobb. Jag var mycket glad och stolt, särskilt som jag visste att jag förvärvat det på mina språkmeriter. Vi var ett femtontal som blivit anställda över sommaren och vi placerades på tre olika arbetsplatser. Jag hamnade först en bit från mitt hem, men sedan hoppade någon av och jag fick cykelavstånd till jobbet.

Ganska så snart kände jag att något var fel. Den som skulle vara min chef hade semester, men de andra kollegorna kändes väldigt distanserade. De pratade givetvis med mig, men känslan av att inte vara riktigt en i gänget fanns där. Det var mycket att sätta sig in i, jag hade ingen erfarenhet av den sortens arbete, men gjorde så gott jag kunde. Däremot hade jag lätt med kundkontakterna, så den biten fungerade väl.
Så kom chefen tillbaka. Hon var ganska hetsig till humöret och älskade dessutom att prata skit om icke närvarande. Som dumma kunder. Eller de på huvudkontoret. Och, det förstod jag nog efter ett tag, om mig. Sakta, sakta drog hon undan mattan under fötterna på mig. Jag var ung, ville vara duktig….men gjorde istället bara fler och fler misstag. En efter en vände de andra sig mot mig. Ingen sa något, men det kändes. Iskylan i luften. Suckar. Himlande ögon.
Lättnaden, den dagen jag slutade.

Långt senare fick jag veta. Hon hade velat ha någon annan. Hon hade fått mig istället. Jag tror inte hon hade en aning om vad hon utsatte mig för. En av mina första chefer.

 

För några år sedan uppstod en liknande situation. Jag fick en uppgift i en uppsättning som egentligen var en kompromiss. Regissören ville haft en annan lösning kring den rollen, men eftersom det inte var möjligt, skulle istället jag sjunga den från orkestern, men inte agera.

Till en början var allt frid och fröjd. Ändå tro jag vi alla kände att det inte var någon bra lösning för uppsättningen. När jag sedan hade invändningar mot något i regin, märk väl under en diskussion som alla var inblandade i, vändes snabbt välviljan mot mig till något helt annat. Ignorans. Vid alla repetitioner, möten med press, allt. Jag fanns inte. Blev inte presenterad, fick ingen respons. Lyckligtvis fanns en klok koreograf med, som fyllde i och såg mig. Samt gav feedback. Till mig som satt helt stilla. Koreografen! Samt den kloke dirigenten och producenten.

Men jag var vuxen, kunde se att det egentligen inte handlade om mig. Och jag visste att det var en kort period. Icke desto mindre påverkades jag. Allt annat är omöjligt.

 

Det otäcka med vuxenmobbing är att den kommer så smygande och sofistikerat att man lätt, hur medveten man än är, utan att veta när det hände, kan invaggas i att chefen har rätt. Man är totalt hopplös och inkompetent. Samt en smula dum i huvudet. Eller mycket. Och säkert ful också.
Och lika sjukt är det, att omgivningen också kan dras med i de tankegångarna. Denna kollega är verkligen hopplös. Så mycket fel hen gör! Mer och mer hela tiden.

Jag tror inte de flesta mobbande chefer eller andra överordnade är medvetna om vad de gör. Ytterst få är nog så förslagna. Det är undermedvetna frustrationer som pyser ut över någon som påminner om något, eller som inte är den man önskade etc.

Men omgivningen.  Vi måste vara vaksamma. Och våga göra det vi inte vågade på högstadiet. Stå upp. Säga ifrån. För det händer. På arbetsplatser. Även operahus.

Hur får man en person att prestera sitt bästa? Och lägg märke till vad som kommer först:

Genom positiv feedback och konstruktiv kritik.

Länk till Helena af Sandeborgs Sommarprogram.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/216097?programid=2071

Läs hela inlägget »
Etiketter: vuxenmobbing
Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan. Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan.

Sommar.

Semester.

Dags att summera, sortera och lägga undan. Bildligt och bokstavligt. Och halvvägs igenom alla högar av noter, lönespecifikationen och annat bråte frågar jag mig själv för jag vet inte vilken gång i ordningen, varför jag inte sorterar och sätter in i pärmar efterhand? Och slipper dessa monsterhögar vid jul och sommaruppehåll?! Men det är väl den där förföriska ”äsch, det gör jag sen”-lättjan som slår klorna i en.

Men på sitt sätt är det kanske bra. Man går tillbaka och ser allt man faktiskt åstadkommit under senaste halvåret. Det kan ju ibland kännas som om det är försumbart lite. Och obetydligt. Men den sammanlagda summan av kardemumman, är trots allt något av glädjas över. Och då menar jag inte främst ekonomiskt. Men även där upptäcker man ju ifall man inte fått betalt för något gigg. Och kan se fram emot en nätt liten extra semesterpeng.

Så till jul ska jag inte svära över högarna.

Tror jag….

Lika viktigt som att summera och lägga undan, är det att ha spännande saker framför sig. Det har sina sidor att vara stressad, men inget är så deppigt som en tom kalender. Och det har redan trillat in några roliga saker inför hösten. På mitt day job i operakören lär det också bli fullt ös. Genomsjungning av Miss Saigon var en av de sista saker vi gjorde före semestern. Jättefina solister imponerade redan på detta stadium. Och det blir en himla massa många föreställningar hela hösten och fram till i början av nästa år. Hur många som helst. Bäst att inte tänka på hur många….

Men nu.
Nu är det dags att tagga ner.
Andas ut.
Gå in i viloläge.

Har två konserter kvar, en på söndag 23/6 i Eriksfälts kyrka och en på tisdag 25/6 i Husie kyrka (mer info finns under Kalendarium) med ljuvlig musik av sådana som Purcell, Händel och Haydn. Så att stämbanden kan lägga sig väl tillrätta, få en riktig balsambehandling av den sångvänliga musiken, och sedan gå på semester.

Det ska bli så härligt!!

Ps. Sjöng förresten idag tillsammans med några kollegor på Malmös starke man Ilmar Reepalus avtackande på Stadshuset. Den mannen har ju ett och annat på sitt samvete. Både bra och dåligt. Har svårt att glömma hur han betedde sig 2003, när Operan skulle övergå i regionalt ägande. Och en tredjedel av personalen fick gå. Jag vågar nog påstå att opera nog inte är hans främsta intresse, precis. Dock tackade han med kram och puss på kinden för musiken idag.
Och under den (supergoda) lunch som sedan följde, hann jag ta en titt på presentbordet. Jättestort. Dignande av prunkande blomster och gåvor! Man borde kanske satsa på en politisk karriär istället?
Hm.
Tror knappt det funkar. Man ska aldrig svara rakt på en fråga. Och det tror jag aldrig jag kan lära mig.
Dessutom; blommor får jag ändå! 

Läs hela inlägget »
Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan

 

När jag som trettonårig nyfrälst operagalning meddelade min omgivning att det var operasångerska jag tänkte bli, var det nog ingen som tog mig på allvar. Det var ett yrkesval i stil med astronaut eller stadsminister för min omgivning. Vid den tidspunkten var det nog få jag kände som sett en operaföreställning live. Möjligtvis en gästspelande operett på Kristianstads teater. Eller hade man någon enstaka gång åkt till Stadsteatern i Malmö och sett Oklahoma eller My Fair Lady. Men opera, nej, det var för tungt. För obegripligt. Tjocka tanter som skrek i timtal iklädda hjälmar med horn. Dyster musik och obefintlig handling. Visst var det roligt att Birgit Nilsson, den skånska gräbban, hade sådan framgång i världen. Men trevligast var det att lyssna på henne när hon sjöng från Skansen på TV. Fast det lät rätt så skrikigt, det också. Och hon pratade konstigt.

Men så hände något. I samband med tre VM i fotboll sjöng de tre tenorerna Luciano Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras in sig i ”gemene mans” hjärta. Vem nu denne man, som är så gemen, är. Något så folkligt som fotboll parat med något så finkulturellt som opera. Det blev en vändpunkt för operakonsten. Opera var inte längre reserverat för de kunniga och bildade. Det var, som Edward Lewis (Richard Gere) sa till Vivian Ward (Julia Roberts) i filmen Pretty Woman från 1990:

-          People’s reactions to opera the first time they see it is very dramatic; they either love it or they hate it. If they love it, they will always love it. If they don’t, they may learn to appreciate it, but it will never become part of their soul.

Och många tog också opera till sitt hjärta. När sedan Malena Ernman ytterligare bidragit till detta ”förfolkligande” av operan, är det numera inte ovanligt med långa köer till biljettkassorna när det gäller operor som Aida, Turandot, La Traviata eller La Boheme.

Jag jublar! Detta var ett av mina mål i livet när jag var tretton år; att få folk att inse hur underbart det är med opera! Visserligen har väl inte just jag dragit det tunga lasset i populariseringen, men förhoppningsvis har jag bidragit en lite smula, i alla fall.

Men sedan då. När det nu faktiskt finns en rejält stor publik som vill se opera. Hur gör man då? Vilka val ska en operaledning göra för att få fulla hus? Vilket jag förutsätter att de flesta gärna vill ha. Jag tror att den absolut effektivaste metoden ser ut så här:

1.       Välkänd opera. Helst med många hit-låtar.

2.       Riktigt kända sångare. Helst Malena Ernman.

2b.     Eller riktigt unga sångare. Som är snygga          (grundförutsättning)

(man kan också göra som i privatteatermusicalsammanhang, ta in kändisar som inte kan sjunga överhuvudtaget, men det brukar falla på recensenterna, som då brukar vägra att ta produktionen på allvar på någon punkt)

3.       Traditionellt upplägg. Kostymer, dekor, rubbet ser ut exakt så som man tror att det ska göra. Mimí gråklädd i stökig vindslya. Figaro i 1700-talsperuk och saxen i högsta hugg. Alla gör precis det man vet att de ska göra.

4.       Handlingen förlagd den tidsepok som upphovsmännen tänkt sig

(För att återvända till musicalvärlden, så är detta Andrew Lloyd Webbers affärsidé. Hans musicaler måste se exakt likadan ut var de än spelas i världen. Annars får man minsann med hans produktionsbolag att göra. Faktum är att denna kopieringsidé är så mycket hans att man troligtvis blir stämd av The Really Useful Group om man använder den inom operavärlden)

Men om man gör tvärtom då?

1.       Okänd opera

2.       Okända, men bra sångare

3.       Nya vinklar och tolkningar på innehåll och karaktärer

4.       Handlingen förlagd i annan tid än originalet

Grovt generaliserat: Första varianten älskas av storpubliken. Andra varianten av kritiker och operahabituéer.

Personligen tycker jag att det viktiga i om en operaföreställning är bra, i stort sett inte ligger i någon av dessa parametrar. För mig är det inte avgörande om det är en kändis i huvudrollen eller vad hen har för stil på kostymen. Mina prioriteter är:

1.       Bra sångare. Vackra röster som de behärskar. Så att jag inte blir orolig över om de ska klara höjdtonen på slutet. De må heta Malena Ernman eller Stisse Bengtsson.

2.       Sångare som kan scenisk gestaltning. Tyvärr ingen självklarhet.

3.       En regi som gör att jag berörs och engagerar mig i dramat. Att det som händer mellan personerna på scenen gör att jag glömmer bort helst både tid och rum.

4.       Bra musikaliskt understöd från dirigent/orkester/ensemble.

Sen är det en bonus om även ögonen får sitt. En bländande vacker scenografi och ljussättning kan vara underbar att vila i, men blir helt ointressant om det som händer på scenen inte lever upp till samma nivå.

Och så detta med tolkning. Jag läste för en tid sedan en insändare i en dagstidning, som menade att det var helt fel av en operaregissör att göra en tolkning av verket. ”Man målar väl inte om en tavla som är ett gammalt mästerverk, varje gång man ska se på den?”

På detta påstående svarar jag; det ligger i själva opera/teater/dans-genrens natur att man återskapar det någon annan skapat. Och det är OMÖJLIGT att inte göra någon tolkning. Även Webbers kopie-musicaler har små nyanser av olikhet på de olika platser där de spelas. Att försöka skapa någon sorts ”originalversion” går inte, inte ens om urpremiären finns filmad och dokumenterad i minsta detalj. Det blir alltid personliga varianter. Och när det gäller operor, äldre än inspelningskonsten, finns det inte ens skuggan av en chans. Dessutom kan vi som utgör dagens publik, inte tvätta ögon och öron rena från allt vi sett och hört under 2000-talet, för att kunna uppleva t.ex. en barockopera så som folk gjorde på 16- och 1700-talet.

Så varför ens försöka?

Borde det inte vara möjligt att sätta upp operor, kända som mindre kända, med fokus på de fyra punkter som jag nämnde? Jag tror nämligen att det egentligen är det viktigaste för de flesta. De kändistörstiga bör välja andra konstformer.

Ergo:

1.       Alla operor måste ”tolkas”. Varför då inte göra det ordentligt. Gärna i en annan tid, men inte nödvändigtvis. Det är inte tidsepoken det hänger på. Utforska relationer som kanske inte brukar utforskas. För att inte tala om alla förlegade, tramsiga kvinnokaraktärer. Ingen nutida vuxen kvinna vill se fler hora/madonna-schabloner på operascenen. Lägg därtill alla gamla unkna fördomar vad gäller hudfärg, sexualitet och religion. De tillhör det förgångna. Ge nytt blod, problematisera, bearbeta. Åtminstone jag orkar inte få dem ännu en gång upptryckta i ansiktet. ”därför att så är det i originalet”. Man kan inte återskapa originalet. So deal with it!

2.       Ungdoms- och kändiskulten är enorm i resten av samhället. Låt operavärlden vara undantaget. Det finns massor av bra sångare som inte är jättesnygga, jättekända eller jätteunga. Och det mesta går att fixa med smink.

3.       Det finns underbara välkända operor som Carmen och Rigoletto. Spela dem! Men spela också mindre kända saker som är värda att utforskas. Och inte minst viktigt: BESTÄLL NYA OPEROR! Musikdramatiken måste utvecklas också på det viset. Nutida kompositörer, män och KVINNOR (i synnerhet) bör få chansen.

4.       Utbilda bra operaregissörer. Det är en helt annan sak att regissera talteater. Som operaregissör måste du fixa hela det musikaliska hantverket, läsa partitur, kunna språk etc. Och dessutom behärska det dramatiska dito. Det finns enstaka teaterregissörer som på naturbegåvning får till det ändå. Men de tillhör undantagen.

5.       Dirigenter som förstår sig på musikdramatik. Som vet att det ingår i sångarens jobb att agera sceniskt och därför emellanåt måste vara den som bestämmer, medan dirigenten följer och stöttar.

Om vi nu tänker oss att sätta upp en opera som ska kunna locka en stor publik, hur gör vi då?

Det är troligen en bra idé med en välkänd sådan, då är halva segern vunnen, trots allt. Och har man fängslats av en Boheme och en Rigoletto är chansen nog större att man vågar gå och se MacBeth? Och kanske något nyskrivet året därpå?

Men vi skippar kändisarna. Bra sångare med erkänt goda skådespelarkunskaper är trots allt billigare. De riktigt unga kan läras sig i ett andra lag, som covers och/eller i mindre roller. En kunnig operaregissör med passion för sin uppgift. Som vågar tillföra sitt eget. Och som sätter dramat i centrum. I samarbete med musiken. Likaledes kostymör, scenograf och ljussättare. En lyhörd och dramatiskt intresserad dirigent. Och alla dessa olika komponenter bör kunna samarbeta. Inte strida var och en för sin grej.

Man får då en ensemble som är inspirerad och vaken. Beredd att ge allt. Och vilken publik kan motstå något sådant? Oavsett vad de har för kläder på. När passionen för musiken och dramat står i centrum, där känslorna och relationerna vibrerar av glöd. Där inget är likgiltigt eller halvljumt.

Det bli utsålt när ryktet sprider sig om hur mycket grannarna grät i sista akten av Traviata när Violetta, flygvärdinnan, dog i armarna på sin älskade Alfrida….

 

Ps. Är mycket nyfiken på vad vännerna i Kammaropera Syd kommer att göra med Händels Alcina i sommar. Barockkostymer och nya vinklingar. Se mer på www.alcina.se

Läs hela inlägget »
Etiketter: opera regi nytt gammalt
Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage

1890-tal.
Landskrona.
Selma Lagerlöf, som nyss gjort stort genombrott med sin första roman Gösta Berlings saga, blir kontaktad av Elfrida Andree, domkyrkoorganist i Göteborg. Det utlysts en tävling, skriver hon. En nyskriven svensk opera, som ska inviga det nya operahuset i Stockholm. Borde inte de två tillsammans kunna skapa ett storverk?

 

2013
Karlstad.
Frithiofs saga, operan som de två skrev för över hundra år sedan får sitt första framförande. Konsertant och kraftig nerbantad från fem timmar till en.

 

För några år sedan gjorde jag tillsammans med tre kollegor, Irina Binder, violin, Lyssa Davidsson, cello och Elena Jordan, piano, ett program som vi i Malmöoperans regi turnerade med i den skånska regionen. Det handlade om kvinnliga kvinnor och bar namnet Clara med vänner. Den berömda Clara Wieck Schumann fick stå som centralgestalt. Under sin levnad var hon mer berömd än sin make Robert, i egenskap av virtuos pianist, enträget skolad av sin far från tidig barndom.

 

Elfrida Andree (1841-1929) fick i detta sammanhang representera Sverige. Också hon skolades av sin far hemma i Visby från tidig ålder, dock troligen med mer mänsklig omsorg och värme än Friedrich Wieck. Hon fortsatte musikstudierna i Stockholm och avlade så småningom sin organistexamen som privatist. Eftersom hon var kvinna, ägde hon inte tillträde till den statliga musikutbildningen vid akademin.
Tidigt hade hennes far präntat in i henne att hon måste kunna försörja sig själv. Det var inte givet att rätt make skulle dyka upp och ta hand om den detaljen. Tillsammans genomdrev de en lagändring som gjorde det möjligt för kvinnor att arbeta som telegrafister. Elfrida blev Sveriges första kvinnliga sådana. Och ett antal år senare sökte hon tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg. Hon vann provspelningen, men också i detta fall blev det nödvändigt med en lagändring. I sanning var hon en pionjär.


När Elfrida kontaktade Selma, hade hon i många år byggt upp sin verksamhet i Göteborg, både som organist, konsertarrangör och komponist. Hon kände sig ständigt motarbetad, men strävade alltid envist vidare. Hennes planer med operan Frithiofs saga, var minst sagt storvulna. Det låg ju också i tidens mode med fornnordiska hjältesagor, fyllda av storslagenhet, hövisk kärlek och mannamod. Selma, å sin sida, var relativt ung och nyetablerad som författare. Hon rycktes med av Elfridas iver, men blev under arbetets gång ganska trött på Elfridas eviga ändringar och utökningar. När arbetet till slut var klart och verket lämnats in, blev de dock båda mycket besvikna när det inte antogs. Ingen av de operor som lämnats in till tävlingen ansågs lämplig. Istället fick en ung Wilhelm Stenhammar uppdraget (med librettist Anna Boberg, icke att förglömma!) och skrev vikingaoperan Tirfing, som jag var med i en uppsättning av på Malmöoperan för ett par år sedan.


All ära åt bortglömda operor från sent 1800-tal, med motiv från Eddan. Jag har varit med och framfört några stycken genom åren. Musiken kan vara oerhört vacker bitvis. Men som helhet har de sällan något att säga oss nutidsmänniskor. Jag tror inte att dåtidens komponister hade för avsikt att göra sina karaktärer djupt mänskliga, snarare tvärtom. De skulle vara höviska, hjältemodiga och stå över allt lågt. Så var tidens nationalromantiska anda. Det som tilltalar oss i operor av t.ex. Mozart, Verdi och Puccini handlar om att vi kan känna igen oss. Se förälskelsen hänryckning men också det svarta inom människan.
Och ska jag vara helt ärlig, så kan jag nog föreställa mig att Frithiofs saga kanske var väl högtravande och storvulen, även för den tiden.

Men ändå funderar jag över hur det varit ifall Andree och Lagerlöf blivit ombedda att stryka ner och arbeta om. Eller om de fått beställning på ett nytt verk. Att skriva opera när något som man måste öva på för att bli bra. Precis som med allt annat. Och alla andra spännande kvinnor i svensk musikhistoria, Valborg Aulin, Helena Munktell för att nämna ett par, vad hade de kunnat bidra med om något vågat tro på dem och ge dem chansen?


Idag finns det ett antal utbildade och yrkesverksamma svenska komponister som är kvinnor. Flera av dem har också skrivit musikdramatiska verk. Ett stort ansvar ligger här på landets operahus. Man sätter inte igång med ett sådant mastodontarbete som att skriva en fullskalig helaftonsopera, för solister, kör och hel orkester, om man inte får en beställning, eller åtminstone kan delta i en tävling med verket. Hur många operor, skrivna av kvinnor, har då uppförts på landets stora scener? Jag har ingen färsk statistik, men skulle gissa att det i de flesta fall rör sig om en siffra i närheten av: noll! Märk väl att jag nu avser huvudscenerna. I mindre format, inom barn-och ungdomsverksamheten, turnéverksamheten förekommer det med största sannolikhet oftare. Detta är inte på något vis att förakta, tvärtom är det otroligt viktigt att denna verksamhet håller lika hög kvalitet som den på stora scenen.

Men jag kan ändå inte hjälpa att det får mig tänka att det är ett uttryck för en mycket gammal "sanning" (=fördom). Att kvinnors skapande lämpar sig mer för det lilla formatet. För barnen och hemmet. Det nära, lilla livet. Ska det skapas något stort, brett, fullskaligt. Då är det nog ändå bäst att fråga en man.


Urk, säger jag bara.


Jag är nyfiken på det Andree och Lagerlöf arbetade så hårt med. Tyvärr kunde jag inte närvara vid uruppförandet i Karlstad igår. Men jag är ännu mer nyfiken på vad nutida komponister, som är kvinnor, skulle kunna åstadkomma, ifall de fick sträcka ut sig i sin fulla längd i en helaftonsopera i stort format. Många är väl meriterade, men har aldrig getts möjligheten.

Jag utmanade landets operachefer i Clara med vänner och frågade vem som skulle bli först med Frithiofs saga. Karlstad blev svaret. Nu hoppas jag på en nyskriven, fullskalig helaftonsopera, skriven av en kvinna.

Operachefer som läser detta, om ni inte vet vem ni ska fråga, vänd er med förtroende till KVAST, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare.
http://kvast.org/

 

Här kan ni se ett smakprov från Karlstad!
http://www.svt.se/kultur/musik/nu-far-selma-lagerlofs-bortglomda-opera-liv

 

Läs gärna mer om Elfrida Andree i Eva Öhrströms välskrivna biografi Elfrida Andree - Ett levnadsöde

Läs hela inlägget »

Maj i Malmö. Parkerna blommar med galen intensitet, grönskan står skir och nyutsprungen. Överallt vajar flaggor i alla färger med texten: We are one. Eurovision Song Contest pågår för fullt och i Operans foajé står min kollega Ellika Ström Meijling och jag och blir intervjuade om hur vi påbörjade vårt sångliga liv vid dagens välbesökta sopplunch. Lennart Stenqvist, som är Malmöoperans Skavlan, ställer frågan först till Ellika: har du någon gång i livet drömt om att vara schlagersångerska? Ellika nickar leende och berättar att Carola var hennes inspiration. Samtidigt tänker jag; nehej, minsann, det har jag aldrig....


Och i samma ögonblick inser jag hur fel jag minns.


För det fanns en sångerska som helt utan konkurrens var min största idol i ett antal år: Agnetha Fältskog. Mitt rum var tapetserat med bilder av henne. Och givetvis av hela ABBA. Jag kunde alla hennes låtar, från genombrottet "Jag var så kär" då hon var 17 år och jag knappt påtänkt, fram till den senaste ABBA-plattan, som jag köpte samma dag som den släpptes. Jag stod med hopprepet framför spegeln och mimade, kopierade make up-en med den ljusblå ögonskuggan och satte upp shower med min bästis Pia.

Någon enstaka gång minns jag att vi lekte ABBA på Roliga timmen på lågstadiet. Men trots mitt långa, blonda Agnetha-hår fick jag inte vara min idol. Det hade nämligen mer med popularitet än frisyr att göra. Förnedringen blev total. Jag fick vara Björn...


Är kanhända mitt yrkesval som sångerska ett envist sökande efter revansch?? :-)


Njae, kanske inte. På sommarlovet när jag var tretton år följde jag med min kör på operaresa till Göteborg. På Storan såg vi en uppsättning av Carmen. En Carmen i batikklänning, men otroligt skönsjungande gestaltad av Marie-Louise Hasselgren. Jag minns väl den tidiga sommarmorgonen när bussen släppt av mig och jag kom hem till mitt ABBA-tapetserade flickrum. Hur jag satt och betraktade de där välkända ansiktena och plötsligt insåg att jag växt ifrån dem. Alla planscherna blev vänligt men bestämt nerplockade och kvar fanns bara små grå fettfläckar efter häftmassan på de rosablommiga tapeterna.


Efter sommarlovet meddelade jag min körledare: jag tänker bli operasångerska.
Och på den vägen är det.


Men egentligen. Om man tänker efter. Ganska mycket av det jag sjunger, när jag ska möta en publik som gärna vill höra välkänt operagodis, är utan tvekan att likna vid sin tids schlager.

Sånger som handlar om kärlek. Ofta olycklig sådan. Som är härligt smörig och ofta trallvänlig.

Sånger som t.ex.

 

Viljasången ur Glada Änkan
Musettes valsaria ur La Boheme
Rusalkas sång till månen ur Rusalka
Gildas aria ur Rigoletto
O mio babbino caro ur Gianni Schicchi


Snacka om schlagers! Och som dessutom hållit sig väl genom åren. Precis som ABBA:s låtar. Även om de inte har fullt lika många år på nacken. Än.


Bottom line:
Jag håller huvudet högt och kommer ut ur min schlagergarderob. Ja, jag är schlagersångerska! Och mellan all Mozart, Verdi och Puccini tar jag gärna fram mitt mentala hopprep igen och sjunger lika hängivet som då:


Jag skulle äga miljoner om tårar var guld!

 

http://www.youtube.com/watch?v=3jdnuqNrJN8


Tack Agnetha, för all glädje du gett mig!

Läs hela inlägget »

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Det är dags nu! Visserligen bor jag i en del av landet där man kan cykla året om, men det är ändå något mycket speciellt att bege sig ut på den där första turen som inte är bara transportsträcka till arbete eller andra vardagligheter.
Att torka bort damm och spindelväv - eller spår av salt och vinterväglag - och låta det smäckra åkdonet blänka och gnistra i solskenet. Packa ner kaffetermos och bullar i korgen och sedan svinga sig upp på sin stålhäst och låta färden gå dit framhjulet pekar. Långsamt rulla fram på en grusväg, omgiven av majestätiska träd som ger skugga, vidsträckta landskap av åkrar och ängar, följa stengärdsgårdar kilometer efter kilometer och känna den ljumma vinden och solskenet mot ansiktet. Det enda ljud som hörs är fågelsång och knastret av varma däck mot grus.   
Man kan drömma om den där första vårliga cykelutflykten hela vintern. Ändå är den så mycket ljuvligare att uppleva i verkligheten än i fantasin.  

Och när man tänker på det – att cykla har alltid varit lika mycket en njutning som ren transport! Finns det egentligen ett bättre sätt att uppleva omgivningarna än att långsamt glida fram på sin velociped? Malmö Tweed Ride ska i höst åter gå av stapeln - coronasäkert, givetvis – en cykeltur i 30-40-talsstil, en tid då att cykla var det vanligaste och enklaste sättet att ta sig fram. Mina föräldrar har berättat hur de i sin ungdom trampade miltals i stora gäng för att komma till de olika populära dansställena. För att när kvällen var slut, rulla hemåt igen i den ljusa sommarnatten.  

Cykeln – den där coronasäker, den ger motion, är klimatvänlig och en ren fröjd att färdas på. 

Säkerhet framför allt! Se om din hoj! Din lokala cykelverkstad riktar hjulen och kollar upp bromsar, smörjer och återställer din jonne i toppskick. Se till att belysningen funkar och klarar även en mörk augustikväll. Kanske en stilig sadelväska? Och cykla med insidan av skallen - använd hjälm eller Hövding!
Då kan du vara säker på att kunna ge dig ut på många, långa härliga turer under den ljuvliga årstid som nu äntligen är här! 
 
Ps. Jag cyklar alltid med hjälm eller Hövding - men de kommer inte alltid med på bild eftersom jag älskar hattar!  
 

Malmö Tweed Ride 2018
Läs hela inlägget »
Det sägs att det som ger oss människor den största glädjekicken är när vi gör något för någon annan. Flera vetenskapliga undersökningar som jag sett, redovisar samma resultat: om du lyckas göra någon annan glad, så blir du glad själv. Kanske ännu gladare än mottagaren. Och det är ju något att fundera över i tider när man allt för ofta ser bevis på människors själviskhet och ignorans mot medmänniskorna. 

Men denna devis om givandets glädje kan märkligt nog vändas emot en, när man försöker göra något gott. 
"Det där gör du bara för att stilla ditt dåliga samvete" 
En kommentar som jag stött på ibland, när jag försökt bidra med några slantar för att lindra nöd, i när och fjärran. Som om handlingen i sig bara handlade om mig själv och mitt mående.

Igår kväll fick jag bevis för att människor vill göra gott. Och samtidigt må bra själva under tiden. St Petri kyrka i Malmö fylldes med folk som lyssnade på den konsert som i en hast komponerats ihop, för att kunna ge en liten smula lindring i den katastrof som pågår med ett Europa där tusentals människor är på flykt undan krig och förödelse.

För drygt två veckor sedan skickade jag ett sms till min goda vän Maggie Signäs, som är församlingsherde i St Petri kyrka :
"Förtvivlad över flyktingsituationen...kan vi göra något? En konsert?"
En timme senare ringer Alexander Einarsson, organist i samma församling och frågar :
"Kan du dra ihop folk?"
Sen följde två veckor av intensivt messande fram och tillbaka. Och igår kom resultatet:
13 sångsolister
6 instrumentalsolister
en orkester på 24 musiker
Två körer: SPUK och Petri Sångare

Pia Johansson och Jaques Werup som läste
Allt under ledning av Alexander Einarsson, Carl Adam Landström och Maggie Signäs


Över 18 000 kr togs in i kollekt. Alla medverkande ställde upp utan betalning. Dessutom, för många av oss, på veckans enda lediga dag. 
Lyckan i ett fantastiskt program, där alla gav av sitt innersta, den nerv, känslighet och styrka som då uppstod - ja, visst var det något som förenade lyckan i att ge - och att få!

Pia Johansson läste en dikt av Marianne Williamsson som så väl sammanfattade allt jag känner just nu:

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

 
Läs hela inlägget »

Jag erkänner. 
Jag har en svag punkt.
Jag tycker inte om att höra mig själv.... Jag beundrar folk som jobbar i studio, seplar in, gör videoklipp eller lägger upp liveinspelningar från konserter och föreställningar. Jag kan utan problem sjunga inför tusentals personer. Men att samma personer ska lyssna på en inspelning av samma tillfälle gör mig svag i knäna...
Visst kan man hävda något om ögonblickets magi som inte går att återskapa i en inspelning, om att hur bra tekniken än är, får man ingen fullkomlig upplevelse av hur det låter live. 

Jag har en egen, mycket speciell upplevelse av detta. Någon gång i mitten av 80-talet hade jag det fantastiska lyckan att få sitta i publiken vid en av de sista konserterna i Västra Karups kyrka, när Birgit Nilsson själv sjöng. Även min kära vän Sonja Stjernquist medverkade vid konserten och eftersom min mamma hade sytt hennes folkdräkt, fick vi fribiljetter av henne. 
Flera ytterligare artister medverkade men jag satt i spänd förväntan inför att höra La Nilsson på riktigt. 
Hon inledde med några folkvisor, på sitt eget, nilssonska vis. Men det var när hon övergick till sitt eget forum , till opera, som jag förstod.
Hon sjöng Toscas bön.
Inte som hon sjungit den när hon var yngre och gjorde hela rollen. Rösten var äldre, vibrato, intonation var annorlunda. 
Men Rösten.
Den fyllde kyrkorummet och mig till bredden, inte på grund av sin styrka, utan med sin rikedom av färger och nyanser. Så unik och med sådan volym att jag förstod att en inspelning omöjligt kunde göra den full rättvisa. 
Jag är tacksam över att jag fick vara med om detta, att få ha hört denna legend i verkligheten.

Och med detta i tankarna, och utan någon sorts övrig jämförelse, kommer jag nu ut ur inspelningsgarderoben, och lägger ut några klipp från olika konserttillfällen!

Läs hela inlägget »
En era tog slut idag. Malmöoperans barnkör firade sitt femårsjubileum. Och därmed gjorde min dotter sitt sista framträdande som barnkorist. Efter en hejdundrande succékonsert och avtackande från oss som slutade, lämnade jag festen och gick bort till våra replokaler på Gulan, operans paviljong, för att öva en stund. I uppehållsrummet låg en teckning och några kvarglömda klädesplagg. Barnkörmedlemmars lämningar. Och då slog det mig att det är slut. Min dotter är ingen del av detta längre. Hon är för gammal.

För drygt fem år sedan tog jag med en nervös tioåring på audition. Jag satt utanför och bet på naglarna, undrande hur jag kunde utsätta henne för detta. För mitt inre såg jag bilder av hysteriska amerikanska mammor som går över lik för att föra fram sina barn i showbusiness… hade jag blivit en sådan? Men dottern kom ut, något skakig men glad. En vecka senare fick hon veta att hon var antagen och sedan dess har kören varit en stor och rolig del av hennes liv. Konserter och operaföreställningar, massor med arbete och disciplin men också jättemycket fniss och roligheter med ett härligt kompisgäng.

70-tal. Högstadiet. Sånnaskolan i Åhus. Jag går i sjuan och hänger kvar efter en musiklektion, frågande nya musiklärarinnan; Kan man få vara med i skolkören? Det får du absolut, blev svaret, men jag vill att du sjunger upp för mig först, så jag hör vad du har för röst!

Så jag sjöng upp. Vem kan segla, tror jag det var. Och Gunhild, mussefröken, tog en högre tonart. Och så ville hon att jag skulle sjunga skalor. Högt upp som jag aldrig gjort förr, så högt gick ju inte ABBA-låtarna. Så tittade hon upp på mig från flygeln och sa de magiska orden:

-          Du har en fin hög sopranröst, Suzanne. Skulle du vilja vara med i Lilla kören?

Jag blev knäsvag. Lilla kören, Åhus Flickkör, med tjejer från både högstadiet och gymnasiet, som övade på kvällar, hade tjusiga konserter både i kyrkan och på konserthuset i Kristianstad och var så ouppnåeliga att jag inte ens tänkt tanken.  Darrande tackade jag ja.

Första repetitionen var en chock. Oj, som folk sjöng! För full hals, med huvudklang och utan några hämningar. Inte som jag var van, försiktigt och trevande, för att inte sticka ut. Som det varit i tidigare körer jag varit med.

Där började mitt liv som körsångare. Med en ambitiös pedagog som kunde både lära ut sångteknik och få ungdomar att göra avancerade musikaliska prestationer. På samma sätt som Kristina W Svensson, min fantastiska kollega som är en fantastisk ledare för Malmöoperans barnkör.

Ikväll ska jag följa en annan kollegas framfart i körlivet, Team Rickard i Körslaget på TV4. För körsång är stort. Det är Sveriges största folkrörelse. Enligt Wikipedia sjunger ca 600 000 svenskar i kör varje vecka. I kyrkor, på studieförbund, fristående föreningar och annat. Folk i alla åldrar sjunger. Flera gånger har jag haft glädjen att vara gästsolist mitt i mörkaste Småland, i en liten ort vid namn Långaryd, nära Smålandstenar. Jag vet inte hur många innevånare byn har. Men jag gissar att sisådär en 95% av dem är engagerade i någon av församlingens körer. Få är notkunniga. Ändå sätts stora verk ur kyrkorepertoaren upp. Det är tonåringar, småbarnsföräldrar, pensionärer.  Alla sjunger rent, alla sätter slutkonsonanten på rätt ställe. Alla ger järnet. Och alla älskar det! Det har varit magiska upplevelser i Långaryds kyrka... Att det dessutom finns en ypperlig orkester i Gislaved, knuten till en dynamisk och satsande kulturskola, gör inte saken sämre.

Det finns alltså massor med människor som sjunger. Som är med i ambitiösa, satsande körer som ställer krav på närvaro och disciplin. Och folk ställer upp. För det ger så mycket tillbaka.

 

Ändå händer det allt som oftast att personer säger till mig;

-          Åh, jag önskar jag kunde sjunga! Det verkar så underbart! Men min lärarinna i skolan sa att jag inte kunde…

Och man hör så mycket sorg. Numera finns det Våga-sjunga-körer just för denna kategori människor. Förhoppningsvis tar alla med denna längtan mod till sig och kommer ut ur kör-garderoben.

Men alla måste få komma igång med sång redan som små. Det är banne mig en mänsklig rättighet! Små barn sjunger av hjärtat och utan att tänka, det är ett naturligt uttryck. Men så ska det sjungas på dagis. Och eftersom så få förskollärare har någon egentlig kunskap om barnröster och ofta inte heller kan sjunga i något annat än sitt eget talläge, blir det omöjligt för barnen att sjunga med i melodin. Antingen brummar de, eller skriksjunger de på någon slags tonhöjd som eventuellt ligger i närheten av någon slags melodi. Dagisfröknar sjunger ofta och gärna med barnen. Men har, i de flesta fall, för lite kunskap om hur. För lite utbildning. De skulle behöva ha röstträning flera timmar i veckan under utbildningen, för att hitta sin egen huvudröst och därmed kunna sjunga i barnens naturliga läge, som är mycket högre, eftersom deras stämband är så mycket mindre. Samt avlasta sina egna stämband. Och till gitarren finns capo tasto, så det är inget problem med tonarterna.

Problemet kvarstår i skolan. De som nu utbildas till tidigarelärare, åk 1-7 har mycket få utbildningstimmar i musik. Trots att musik är ett så vitalt sätt att ta in kunskap. Sen ska vi inte tala om vikten för lärare på alla stadier att ha en sund röstteknik för att överhuvudtaget klara jobbet. Men detta ensidiga sätt att se de estetiska ämnena på, gör att musik (och även bild) får mycket låg status och prioritet.

De som själva vuxit upp sjungande, sätter sina barn i kör. De skolas naturligt in i traditionen. Min far firade 50 år som andratenor i Åhus Manskör för något år sedan.

Men alla de andra. De som bara upplever brummandet/skriksjungandet på dagis som sedan övergår i skoltidens totala pinsamhet vad gäller klassrumsång, vad händer med dem? Kanske är det de som behöver sången allra mest. De som kanske om många år sörjer för att de inte tror sig kunna sjunga, eftersom de inte kan pressa ur sig toner som Christina Aguilera. De som hade kunnat ha ett underbart liv som körsångare. Som kanske t.o.m. hindrar dem från att göra andra saker. Av destruktivt slag. Folk som sjunger tillsammans slåss ytterst sällan.

Och som genom detta fått en sund röstbehandling, en god hållning, bättre syressättning genom bättre andningsteknik, förmåga till samarbete, förmåga till multitasking etc. Samt framför allt; all GLÄDJE!

Bottom line:

Att utbilda förskollärare och grundskollärare i musik, samt ge dem individuells röstcoachning under utbildningen är inte något som kostar pengar. Det är ren vinst för samhället.

Just saying.
Åhus Flickkör gör julspel i Åhus kyrka, sent 70-tal. Jag är en av herdarna i bakgrunden på vänster sida.
Läs hela inlägget »

Det var tungt att läsa tidningen i morse. En svårt skadad och en död efter lägenhetsbråk. 80-årig kvinna dödad vid en tågövergång. 11-åring skars till döds av glasdörr.

Livet är skört.

Tog cykeln in till Gustav för att gå till tandläkaren med dessa dystra tankar. Underbart väder livade upp mig.Hundratals cyklister överallt. Cykelåkandet har ökat lavinartat i Malmö. Det är verkligen något att glädjas åt. Frisk luft, motion och mindre utsläpp. Cykelvägarna blir också fler och bättre. Man parkerar gratis och har aldrig problem att få p-plats. Cykel är frihet.

Men så fick jag för mig att börja räkna hjälmanvändarna bland alla dessa cyklister.

Jag såg alltså hundratals. Av dessa hade, förutom jag, sju cykelhjälm.

Sju.

Malmös befolkning cyklar alltså mer och mer. Men procentuellt sett bär betydligt färre hjälm här än i exempelvis Stockholm och Göteborg.

När jag var liten på 70-talet genomfördes stora trafiksäkerhetskampanjer för att få folka använda hjälm när de körde moped. Samt att använda säkerhetsbälte i bilen. Många tyckte det var väldigt besvärligt. En del fick läkarintyg på att deras mjällproblem gjorde att de inte kunde ha något på huvudet. Numera tror jag det är självklart för i stort sett alla att använda dessa säkerhetsanordningar. Kommer det att bli lika självklart med cykelhjälm i framtiden?

När min dotter var liten satt hon varje dag i barnsits bak på min cykel, iklädd cykelhjälm. Jag själv, hade däremot ingen. Dagmamman gav mig the wake up-call:

-          Men om du kör omkull på gatan och slår i huvudet, hur ska du då kunna rädda henne undan trafiken?

Så jag började använda hjälmen som låg på hyllan hemma. Även sedan jag lämnat av ungen hos dagmamman. Hellre en mamma med hjälmfrisyr än en död mamma. Eller en som är svårt skallskadad. Men dagligen ser jag ekipage av detta slag. Barn i Christianiacyklar, i cykelkärror och bakpå föräldrarnas cykel. Med väl inpackade små huvuden. Och barhuvade vuxna. Som om de trodde de var odödliga.

En bekant till mig, en stor, biffig kille, bar alltid hjälm när han cyklade. Han förklarade varför: Hans flickvän var operationssköterska på UMAS. Hon såg alla de patienter som kom in med svåra skallskador. Skador som, ifall de använt hjälm, på sin höjd hade gett en hjärnskakning. Men som nu gav sina offer men för livet. Om de ens överlevde.

Dåligt skäl 1:

            -      Äsch, jag är försiktig! Det händer inte mig!

En nära släkting kom ut i den grusiga väggrenen i en nerförsbacke och slog omkull med full kraft. Hon hade skrapsår överallt och minns inget av olyckan. Men hade hon inte burit hjälm, hade skadorna varit avsevärt mycket värre. Kanske hade hon inte överlevt.

Dåligt skäl 2:

-          Men hjälmarna är ju så fula!

Fel. De sportiga hjälmarna finns i alla färger och modeller. Men om man inte gillar sådana, finns det en uppsjö av andra varianter. Det finns hjälmar med en sydd tyghatt, såg dessa i Paris. Hur chic som helst! Min dotter har två hjälmar gjorda som reklam för Ahlgrens bilar, de ser ut som att man vill ta en tugga av dem. Allra fräckast tycker jag retrohjälmarna är, de som ser ut som 60-tals moppehjälmar. Min kollega har en silverfärgad klotrund. Den lyser upp tillvaron. Har man råd, kan man unna sig en Hövding. En airbag som ligger kring halsen och blåses upp ifall man råkar ut för en olycka.

Dåligt skäl 3:

-          Det är jobbigt att bära den med sig!

Med tanke på alla cykelstölder låser ju de flesta fast sin cykel på något vis. Lås fast hjälmen också! Är det risk för regn, slå om en plastkasse.

Dåligt skäl 4:

-          Man blir så ful i håret.

Troligen det sämsta skälet. Dessutom inte sant. Undrar hur många av dem som hävdar detta, som egentligen provat! Jag som cyklat 2 X 5 km varje dag i 13 år kan hävda att en mössa är mycket värre. Och nu ska vi inte tala om vinddraget under en barhuvad cykeltur! Skaffa en hjälm och ett par öronlappar under den kalla årstiden. Med detta klarar man alla temperaturer kring nollstrecket och lockarna hålls på plats. Blir det kallare får man knöla in en mössa under hjälmen. Eller ta bussen. (För övrigt sabbar kylan under nollstrecket alla frisyrer. Oavsett huvudbonad)

Dåligt skäl 4: (främsta tonårsskälet)

-          Ingen annan har ju…

Nej, och inte blir det bättre om ingen vågar stå upp för sig själv och visa mod. På min dotters skola cyklas det till idrottslektionerna. Alla måste då ha en säker cykel samt hjälm. Det står i skolans regler. När jag frågade dottern bekräftades min misstanke; det är aldrig någonsin någon lärare som ens lite snällt vädjar om att de ska ha hjälm. Än mindre kräver det, eftersom det står i regelverket.

 

Men visst. Ibland spelar det ingen roll. Min kollega blev påkörd på sin cykel av en påtänd galning i en biljakt. Kollegan hade alltid hjälm. Men i det sammanhanget kunde inget rädda honom.  Frid över hans minne!

 

Så är ni med mig?

Det finns alltså inga bra skäl till att skippa hjälmen.

Vem vill egentligen vara mainstream i dessa tider? Och välja dåliga alternativ? Bara för att ”alla” gör det? Så kom igen Facebook, Twitter och Instagram. På med hjälmarna! Och lägg ut bilder under hashtag #HjälmiMalmö eller #MalmoeHelmet

Vem har den coolaste hjälmen?? Är själv ganska nöjd med min!

http://www.youtube.com/watch?v=xNUpGai0mzo

Läs hela inlägget »

Vi vet alla hur mobbing ser ut.

Högstadiekorridorernas vuxentomhet. Gänget i cirkel kring den utsatta. Ledaren, som med ett flin slänger ur sig sparkar och sarkasmer.

Eller den iskalla utanförheten. Då ingen tar någon som helst notis om offret. Någonsin. Mer än möjligtvis stönanden och himlande ögon, när en lärare ställer en fråga till den skräckslagne, som inte lyckas haspla ur sig ett enda vettigt ord.

Vi vet hur det ser ut. De flesta av oss har varit där. I någon av rollerna. Som utsatt, medlidande, medglidande eller ledare. Ett modigt fåtal av oss har vågat riskera vår egen status genom att stå upp för den mobbade.

Men sedan blev vi vuxna. Och allt sådant ofog upphörde. De mobbade, som inte dukat under, blev starka, de tog revansch, använde de svåra åren som drivkraft att bli något.

Vuxna mobbar inte.

Eh..

Den 3:dje juli sommarpratade skådespelerskan Helena af  Sandeborg i P1. Bland annat berättade hon om hur hon för en del år sedan fått en roll i en uppsättning, som hon blivit mycket glad och stolt över att få göra. Men, visade det sig, regissören hade önskat sig en annan skådespelerska i den rollen. Under hela repetitionsperioden ratade hen systematiskt allt som Helena gjorde. Inget passade eller var bra nog. Efter ett genomdrag hade regissörens enda kommentar till varje scen som Helena var med i, varit: det var bajs. Och Helena, mer och mer knäckt, gjorde allt hon kunde för att hitta rätt i rollen. Till en början. Men efterhand övergick all hennes yrkeskunskap till att försöka vara till lags. Och då är det omöjligt att göra ett arbete på scenen.

Man blir så förblindad när man utsätts för ett sådant övergrepp. Det är omöjligt att se hur man själv vänder och vrider ut och in på sig för att få en enda glimt av bekräftelse. Och varje sekund är man upptagen med att man inte FÅR göra några misstag. Vilket man förstår gör. Hela tiden. Eftersom man är så skräckslagen. Och alla runt omkring tittar medlidsamt. Oftast inte för att de inser vad man utsätts för, utan för att de tänker att den mobbande chefen har rätt. Detta är inte rätt person på det här jobbet.

När jag var i tjugoårsåldern fick jag ett eftertraktat sommarjobb. Jag var mycket glad och stolt, särskilt som jag visste att jag förvärvat det på mina språkmeriter. Vi var ett femtontal som blivit anställda över sommaren och vi placerades på tre olika arbetsplatser. Jag hamnade först en bit från mitt hem, men sedan hoppade någon av och jag fick cykelavstånd till jobbet.

Ganska så snart kände jag att något var fel. Den som skulle vara min chef hade semester, men de andra kollegorna kändes väldigt distanserade. De pratade givetvis med mig, men känslan av att inte vara riktigt en i gänget fanns där. Det var mycket att sätta sig in i, jag hade ingen erfarenhet av den sortens arbete, men gjorde så gott jag kunde. Däremot hade jag lätt med kundkontakterna, så den biten fungerade väl.
Så kom chefen tillbaka. Hon var ganska hetsig till humöret och älskade dessutom att prata skit om icke närvarande. Som dumma kunder. Eller de på huvudkontoret. Och, det förstod jag nog efter ett tag, om mig. Sakta, sakta drog hon undan mattan under fötterna på mig. Jag var ung, ville vara duktig….men gjorde istället bara fler och fler misstag. En efter en vände de andra sig mot mig. Ingen sa något, men det kändes. Iskylan i luften. Suckar. Himlande ögon.
Lättnaden, den dagen jag slutade.

Långt senare fick jag veta. Hon hade velat ha någon annan. Hon hade fått mig istället. Jag tror inte hon hade en aning om vad hon utsatte mig för. En av mina första chefer.

 

För några år sedan uppstod en liknande situation. Jag fick en uppgift i en uppsättning som egentligen var en kompromiss. Regissören ville haft en annan lösning kring den rollen, men eftersom det inte var möjligt, skulle istället jag sjunga den från orkestern, men inte agera.

Till en början var allt frid och fröjd. Ändå tro jag vi alla kände att det inte var någon bra lösning för uppsättningen. När jag sedan hade invändningar mot något i regin, märk väl under en diskussion som alla var inblandade i, vändes snabbt välviljan mot mig till något helt annat. Ignorans. Vid alla repetitioner, möten med press, allt. Jag fanns inte. Blev inte presenterad, fick ingen respons. Lyckligtvis fanns en klok koreograf med, som fyllde i och såg mig. Samt gav feedback. Till mig som satt helt stilla. Koreografen! Samt den kloke dirigenten och producenten.

Men jag var vuxen, kunde se att det egentligen inte handlade om mig. Och jag visste att det var en kort period. Icke desto mindre påverkades jag. Allt annat är omöjligt.

 

Det otäcka med vuxenmobbing är att den kommer så smygande och sofistikerat att man lätt, hur medveten man än är, utan att veta när det hände, kan invaggas i att chefen har rätt. Man är totalt hopplös och inkompetent. Samt en smula dum i huvudet. Eller mycket. Och säkert ful också.
Och lika sjukt är det, att omgivningen också kan dras med i de tankegångarna. Denna kollega är verkligen hopplös. Så mycket fel hen gör! Mer och mer hela tiden.

Jag tror inte de flesta mobbande chefer eller andra överordnade är medvetna om vad de gör. Ytterst få är nog så förslagna. Det är undermedvetna frustrationer som pyser ut över någon som påminner om något, eller som inte är den man önskade etc.

Men omgivningen.  Vi måste vara vaksamma. Och våga göra det vi inte vågade på högstadiet. Stå upp. Säga ifrån. För det händer. På arbetsplatser. Även operahus.

Hur får man en person att prestera sitt bästa? Och lägg märke till vad som kommer först:

Genom positiv feedback och konstruktiv kritik.

Länk till Helena af Sandeborgs Sommarprogram.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/216097?programid=2071

Läs hela inlägget »
Etiketter: vuxenmobbing
Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan. Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan.

Sommar.

Semester.

Dags att summera, sortera och lägga undan. Bildligt och bokstavligt. Och halvvägs igenom alla högar av noter, lönespecifikationen och annat bråte frågar jag mig själv för jag vet inte vilken gång i ordningen, varför jag inte sorterar och sätter in i pärmar efterhand? Och slipper dessa monsterhögar vid jul och sommaruppehåll?! Men det är väl den där förföriska ”äsch, det gör jag sen”-lättjan som slår klorna i en.

Men på sitt sätt är det kanske bra. Man går tillbaka och ser allt man faktiskt åstadkommit under senaste halvåret. Det kan ju ibland kännas som om det är försumbart lite. Och obetydligt. Men den sammanlagda summan av kardemumman, är trots allt något av glädjas över. Och då menar jag inte främst ekonomiskt. Men även där upptäcker man ju ifall man inte fått betalt för något gigg. Och kan se fram emot en nätt liten extra semesterpeng.

Så till jul ska jag inte svära över högarna.

Tror jag….

Lika viktigt som att summera och lägga undan, är det att ha spännande saker framför sig. Det har sina sidor att vara stressad, men inget är så deppigt som en tom kalender. Och det har redan trillat in några roliga saker inför hösten. På mitt day job i operakören lär det också bli fullt ös. Genomsjungning av Miss Saigon var en av de sista saker vi gjorde före semestern. Jättefina solister imponerade redan på detta stadium. Och det blir en himla massa många föreställningar hela hösten och fram till i början av nästa år. Hur många som helst. Bäst att inte tänka på hur många….

Men nu.
Nu är det dags att tagga ner.
Andas ut.
Gå in i viloläge.

Har två konserter kvar, en på söndag 23/6 i Eriksfälts kyrka och en på tisdag 25/6 i Husie kyrka (mer info finns under Kalendarium) med ljuvlig musik av sådana som Purcell, Händel och Haydn. Så att stämbanden kan lägga sig väl tillrätta, få en riktig balsambehandling av den sångvänliga musiken, och sedan gå på semester.

Det ska bli så härligt!!

Ps. Sjöng förresten idag tillsammans med några kollegor på Malmös starke man Ilmar Reepalus avtackande på Stadshuset. Den mannen har ju ett och annat på sitt samvete. Både bra och dåligt. Har svårt att glömma hur han betedde sig 2003, när Operan skulle övergå i regionalt ägande. Och en tredjedel av personalen fick gå. Jag vågar nog påstå att opera nog inte är hans främsta intresse, precis. Dock tackade han med kram och puss på kinden för musiken idag.
Och under den (supergoda) lunch som sedan följde, hann jag ta en titt på presentbordet. Jättestort. Dignande av prunkande blomster och gåvor! Man borde kanske satsa på en politisk karriär istället?
Hm.
Tror knappt det funkar. Man ska aldrig svara rakt på en fråga. Och det tror jag aldrig jag kan lära mig.
Dessutom; blommor får jag ändå! 

Läs hela inlägget »
Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan

 

När jag som trettonårig nyfrälst operagalning meddelade min omgivning att det var operasångerska jag tänkte bli, var det nog ingen som tog mig på allvar. Det var ett yrkesval i stil med astronaut eller stadsminister för min omgivning. Vid den tidspunkten var det nog få jag kände som sett en operaföreställning live. Möjligtvis en gästspelande operett på Kristianstads teater. Eller hade man någon enstaka gång åkt till Stadsteatern i Malmö och sett Oklahoma eller My Fair Lady. Men opera, nej, det var för tungt. För obegripligt. Tjocka tanter som skrek i timtal iklädda hjälmar med horn. Dyster musik och obefintlig handling. Visst var det roligt att Birgit Nilsson, den skånska gräbban, hade sådan framgång i världen. Men trevligast var det att lyssna på henne när hon sjöng från Skansen på TV. Fast det lät rätt så skrikigt, det också. Och hon pratade konstigt.

Men så hände något. I samband med tre VM i fotboll sjöng de tre tenorerna Luciano Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras in sig i ”gemene mans” hjärta. Vem nu denne man, som är så gemen, är. Något så folkligt som fotboll parat med något så finkulturellt som opera. Det blev en vändpunkt för operakonsten. Opera var inte längre reserverat för de kunniga och bildade. Det var, som Edward Lewis (Richard Gere) sa till Vivian Ward (Julia Roberts) i filmen Pretty Woman från 1990:

-          People’s reactions to opera the first time they see it is very dramatic; they either love it or they hate it. If they love it, they will always love it. If they don’t, they may learn to appreciate it, but it will never become part of their soul.

Och många tog också opera till sitt hjärta. När sedan Malena Ernman ytterligare bidragit till detta ”förfolkligande” av operan, är det numera inte ovanligt med långa köer till biljettkassorna när det gäller operor som Aida, Turandot, La Traviata eller La Boheme.

Jag jublar! Detta var ett av mina mål i livet när jag var tretton år; att få folk att inse hur underbart det är med opera! Visserligen har väl inte just jag dragit det tunga lasset i populariseringen, men förhoppningsvis har jag bidragit en lite smula, i alla fall.

Men sedan då. När det nu faktiskt finns en rejält stor publik som vill se opera. Hur gör man då? Vilka val ska en operaledning göra för att få fulla hus? Vilket jag förutsätter att de flesta gärna vill ha. Jag tror att den absolut effektivaste metoden ser ut så här:

1.       Välkänd opera. Helst med många hit-låtar.

2.       Riktigt kända sångare. Helst Malena Ernman.

2b.     Eller riktigt unga sångare. Som är snygga          (grundförutsättning)

(man kan också göra som i privatteatermusicalsammanhang, ta in kändisar som inte kan sjunga överhuvudtaget, men det brukar falla på recensenterna, som då brukar vägra att ta produktionen på allvar på någon punkt)

3.       Traditionellt upplägg. Kostymer, dekor, rubbet ser ut exakt så som man tror att det ska göra. Mimí gråklädd i stökig vindslya. Figaro i 1700-talsperuk och saxen i högsta hugg. Alla gör precis det man vet att de ska göra.

4.       Handlingen förlagd den tidsepok som upphovsmännen tänkt sig

(För att återvända till musicalvärlden, så är detta Andrew Lloyd Webbers affärsidé. Hans musicaler måste se exakt likadan ut var de än spelas i världen. Annars får man minsann med hans produktionsbolag att göra. Faktum är att denna kopieringsidé är så mycket hans att man troligtvis blir stämd av The Really Useful Group om man använder den inom operavärlden)

Men om man gör tvärtom då?

1.       Okänd opera

2.       Okända, men bra sångare

3.       Nya vinklar och tolkningar på innehåll och karaktärer

4.       Handlingen förlagd i annan tid än originalet

Grovt generaliserat: Första varianten älskas av storpubliken. Andra varianten av kritiker och operahabituéer.

Personligen tycker jag att det viktiga i om en operaföreställning är bra, i stort sett inte ligger i någon av dessa parametrar. För mig är det inte avgörande om det är en kändis i huvudrollen eller vad hen har för stil på kostymen. Mina prioriteter är:

1.       Bra sångare. Vackra röster som de behärskar. Så att jag inte blir orolig över om de ska klara höjdtonen på slutet. De må heta Malena Ernman eller Stisse Bengtsson.

2.       Sångare som kan scenisk gestaltning. Tyvärr ingen självklarhet.

3.       En regi som gör att jag berörs och engagerar mig i dramat. Att det som händer mellan personerna på scenen gör att jag glömmer bort helst både tid och rum.

4.       Bra musikaliskt understöd från dirigent/orkester/ensemble.

Sen är det en bonus om även ögonen får sitt. En bländande vacker scenografi och ljussättning kan vara underbar att vila i, men blir helt ointressant om det som händer på scenen inte lever upp till samma nivå.

Och så detta med tolkning. Jag läste för en tid sedan en insändare i en dagstidning, som menade att det var helt fel av en operaregissör att göra en tolkning av verket. ”Man målar väl inte om en tavla som är ett gammalt mästerverk, varje gång man ska se på den?”

På detta påstående svarar jag; det ligger i själva opera/teater/dans-genrens natur att man återskapar det någon annan skapat. Och det är OMÖJLIGT att inte göra någon tolkning. Även Webbers kopie-musicaler har små nyanser av olikhet på de olika platser där de spelas. Att försöka skapa någon sorts ”originalversion” går inte, inte ens om urpremiären finns filmad och dokumenterad i minsta detalj. Det blir alltid personliga varianter. Och när det gäller operor, äldre än inspelningskonsten, finns det inte ens skuggan av en chans. Dessutom kan vi som utgör dagens publik, inte tvätta ögon och öron rena från allt vi sett och hört under 2000-talet, för att kunna uppleva t.ex. en barockopera så som folk gjorde på 16- och 1700-talet.

Så varför ens försöka?

Borde det inte vara möjligt att sätta upp operor, kända som mindre kända, med fokus på de fyra punkter som jag nämnde? Jag tror nämligen att det egentligen är det viktigaste för de flesta. De kändistörstiga bör välja andra konstformer.

Ergo:

1.       Alla operor måste ”tolkas”. Varför då inte göra det ordentligt. Gärna i en annan tid, men inte nödvändigtvis. Det är inte tidsepoken det hänger på. Utforska relationer som kanske inte brukar utforskas. För att inte tala om alla förlegade, tramsiga kvinnokaraktärer. Ingen nutida vuxen kvinna vill se fler hora/madonna-schabloner på operascenen. Lägg därtill alla gamla unkna fördomar vad gäller hudfärg, sexualitet och religion. De tillhör det förgångna. Ge nytt blod, problematisera, bearbeta. Åtminstone jag orkar inte få dem ännu en gång upptryckta i ansiktet. ”därför att så är det i originalet”. Man kan inte återskapa originalet. So deal with it!

2.       Ungdoms- och kändiskulten är enorm i resten av samhället. Låt operavärlden vara undantaget. Det finns massor av bra sångare som inte är jättesnygga, jättekända eller jätteunga. Och det mesta går att fixa med smink.

3.       Det finns underbara välkända operor som Carmen och Rigoletto. Spela dem! Men spela också mindre kända saker som är värda att utforskas. Och inte minst viktigt: BESTÄLL NYA OPEROR! Musikdramatiken måste utvecklas också på det viset. Nutida kompositörer, män och KVINNOR (i synnerhet) bör få chansen.

4.       Utbilda bra operaregissörer. Det är en helt annan sak att regissera talteater. Som operaregissör måste du fixa hela det musikaliska hantverket, läsa partitur, kunna språk etc. Och dessutom behärska det dramatiska dito. Det finns enstaka teaterregissörer som på naturbegåvning får till det ändå. Men de tillhör undantagen.

5.       Dirigenter som förstår sig på musikdramatik. Som vet att det ingår i sångarens jobb att agera sceniskt och därför emellanåt måste vara den som bestämmer, medan dirigenten följer och stöttar.

Om vi nu tänker oss att sätta upp en opera som ska kunna locka en stor publik, hur gör vi då?

Det är troligen en bra idé med en välkänd sådan, då är halva segern vunnen, trots allt. Och har man fängslats av en Boheme och en Rigoletto är chansen nog större att man vågar gå och se MacBeth? Och kanske något nyskrivet året därpå?

Men vi skippar kändisarna. Bra sångare med erkänt goda skådespelarkunskaper är trots allt billigare. De riktigt unga kan läras sig i ett andra lag, som covers och/eller i mindre roller. En kunnig operaregissör med passion för sin uppgift. Som vågar tillföra sitt eget. Och som sätter dramat i centrum. I samarbete med musiken. Likaledes kostymör, scenograf och ljussättare. En lyhörd och dramatiskt intresserad dirigent. Och alla dessa olika komponenter bör kunna samarbeta. Inte strida var och en för sin grej.

Man får då en ensemble som är inspirerad och vaken. Beredd att ge allt. Och vilken publik kan motstå något sådant? Oavsett vad de har för kläder på. När passionen för musiken och dramat står i centrum, där känslorna och relationerna vibrerar av glöd. Där inget är likgiltigt eller halvljumt.

Det bli utsålt när ryktet sprider sig om hur mycket grannarna grät i sista akten av Traviata när Violetta, flygvärdinnan, dog i armarna på sin älskade Alfrida….

 

Ps. Är mycket nyfiken på vad vännerna i Kammaropera Syd kommer att göra med Händels Alcina i sommar. Barockkostymer och nya vinklingar. Se mer på www.alcina.se

Läs hela inlägget »
Etiketter: opera regi nytt gammalt
Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage

1890-tal.
Landskrona.
Selma Lagerlöf, som nyss gjort stort genombrott med sin första roman Gösta Berlings saga, blir kontaktad av Elfrida Andree, domkyrkoorganist i Göteborg. Det utlysts en tävling, skriver hon. En nyskriven svensk opera, som ska inviga det nya operahuset i Stockholm. Borde inte de två tillsammans kunna skapa ett storverk?

 

2013
Karlstad.
Frithiofs saga, operan som de två skrev för över hundra år sedan får sitt första framförande. Konsertant och kraftig nerbantad från fem timmar till en.

 

För några år sedan gjorde jag tillsammans med tre kollegor, Irina Binder, violin, Lyssa Davidsson, cello och Elena Jordan, piano, ett program som vi i Malmöoperans regi turnerade med i den skånska regionen. Det handlade om kvinnliga kvinnor och bar namnet Clara med vänner. Den berömda Clara Wieck Schumann fick stå som centralgestalt. Under sin levnad var hon mer berömd än sin make Robert, i egenskap av virtuos pianist, enträget skolad av sin far från tidig barndom.

 

Elfrida Andree (1841-1929) fick i detta sammanhang representera Sverige. Också hon skolades av sin far hemma i Visby från tidig ålder, dock troligen med mer mänsklig omsorg och värme än Friedrich Wieck. Hon fortsatte musikstudierna i Stockholm och avlade så småningom sin organistexamen som privatist. Eftersom hon var kvinna, ägde hon inte tillträde till den statliga musikutbildningen vid akademin.
Tidigt hade hennes far präntat in i henne att hon måste kunna försörja sig själv. Det var inte givet att rätt make skulle dyka upp och ta hand om den detaljen. Tillsammans genomdrev de en lagändring som gjorde det möjligt för kvinnor att arbeta som telegrafister. Elfrida blev Sveriges första kvinnliga sådana. Och ett antal år senare sökte hon tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg. Hon vann provspelningen, men också i detta fall blev det nödvändigt med en lagändring. I sanning var hon en pionjär.


När Elfrida kontaktade Selma, hade hon i många år byggt upp sin verksamhet i Göteborg, både som organist, konsertarrangör och komponist. Hon kände sig ständigt motarbetad, men strävade alltid envist vidare. Hennes planer med operan Frithiofs saga, var minst sagt storvulna. Det låg ju också i tidens mode med fornnordiska hjältesagor, fyllda av storslagenhet, hövisk kärlek och mannamod. Selma, å sin sida, var relativt ung och nyetablerad som författare. Hon rycktes med av Elfridas iver, men blev under arbetets gång ganska trött på Elfridas eviga ändringar och utökningar. När arbetet till slut var klart och verket lämnats in, blev de dock båda mycket besvikna när det inte antogs. Ingen av de operor som lämnats in till tävlingen ansågs lämplig. Istället fick en ung Wilhelm Stenhammar uppdraget (med librettist Anna Boberg, icke att förglömma!) och skrev vikingaoperan Tirfing, som jag var med i en uppsättning av på Malmöoperan för ett par år sedan.


All ära åt bortglömda operor från sent 1800-tal, med motiv från Eddan. Jag har varit med och framfört några stycken genom åren. Musiken kan vara oerhört vacker bitvis. Men som helhet har de sällan något att säga oss nutidsmänniskor. Jag tror inte att dåtidens komponister hade för avsikt att göra sina karaktärer djupt mänskliga, snarare tvärtom. De skulle vara höviska, hjältemodiga och stå över allt lågt. Så var tidens nationalromantiska anda. Det som tilltalar oss i operor av t.ex. Mozart, Verdi och Puccini handlar om att vi kan känna igen oss. Se förälskelsen hänryckning men också det svarta inom människan.
Och ska jag vara helt ärlig, så kan jag nog föreställa mig att Frithiofs saga kanske var väl högtravande och storvulen, även för den tiden.

Men ändå funderar jag över hur det varit ifall Andree och Lagerlöf blivit ombedda att stryka ner och arbeta om. Eller om de fått beställning på ett nytt verk. Att skriva opera när något som man måste öva på för att bli bra. Precis som med allt annat. Och alla andra spännande kvinnor i svensk musikhistoria, Valborg Aulin, Helena Munktell för att nämna ett par, vad hade de kunnat bidra med om något vågat tro på dem och ge dem chansen?


Idag finns det ett antal utbildade och yrkesverksamma svenska komponister som är kvinnor. Flera av dem har också skrivit musikdramatiska verk. Ett stort ansvar ligger här på landets operahus. Man sätter inte igång med ett sådant mastodontarbete som att skriva en fullskalig helaftonsopera, för solister, kör och hel orkester, om man inte får en beställning, eller åtminstone kan delta i en tävling med verket. Hur många operor, skrivna av kvinnor, har då uppförts på landets stora scener? Jag har ingen färsk statistik, men skulle gissa att det i de flesta fall rör sig om en siffra i närheten av: noll! Märk väl att jag nu avser huvudscenerna. I mindre format, inom barn-och ungdomsverksamheten, turnéverksamheten förekommer det med största sannolikhet oftare. Detta är inte på något vis att förakta, tvärtom är det otroligt viktigt att denna verksamhet håller lika hög kvalitet som den på stora scenen.

Men jag kan ändå inte hjälpa att det får mig tänka att det är ett uttryck för en mycket gammal "sanning" (=fördom). Att kvinnors skapande lämpar sig mer för det lilla formatet. För barnen och hemmet. Det nära, lilla livet. Ska det skapas något stort, brett, fullskaligt. Då är det nog ändå bäst att fråga en man.


Urk, säger jag bara.


Jag är nyfiken på det Andree och Lagerlöf arbetade så hårt med. Tyvärr kunde jag inte närvara vid uruppförandet i Karlstad igår. Men jag är ännu mer nyfiken på vad nutida komponister, som är kvinnor, skulle kunna åstadkomma, ifall de fick sträcka ut sig i sin fulla längd i en helaftonsopera i stort format. Många är väl meriterade, men har aldrig getts möjligheten.

Jag utmanade landets operachefer i Clara med vänner och frågade vem som skulle bli först med Frithiofs saga. Karlstad blev svaret. Nu hoppas jag på en nyskriven, fullskalig helaftonsopera, skriven av en kvinna.

Operachefer som läser detta, om ni inte vet vem ni ska fråga, vänd er med förtroende till KVAST, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare.
http://kvast.org/

 

Här kan ni se ett smakprov från Karlstad!
http://www.svt.se/kultur/musik/nu-far-selma-lagerlofs-bortglomda-opera-liv

 

Läs gärna mer om Elfrida Andree i Eva Öhrströms välskrivna biografi Elfrida Andree - Ett levnadsöde

Läs hela inlägget »

Maj i Malmö. Parkerna blommar med galen intensitet, grönskan står skir och nyutsprungen. Överallt vajar flaggor i alla färger med texten: We are one. Eurovision Song Contest pågår för fullt och i Operans foajé står min kollega Ellika Ström Meijling och jag och blir intervjuade om hur vi påbörjade vårt sångliga liv vid dagens välbesökta sopplunch. Lennart Stenqvist, som är Malmöoperans Skavlan, ställer frågan först till Ellika: har du någon gång i livet drömt om att vara schlagersångerska? Ellika nickar leende och berättar att Carola var hennes inspiration. Samtidigt tänker jag; nehej, minsann, det har jag aldrig....


Och i samma ögonblick inser jag hur fel jag minns.


För det fanns en sångerska som helt utan konkurrens var min största idol i ett antal år: Agnetha Fältskog. Mitt rum var tapetserat med bilder av henne. Och givetvis av hela ABBA. Jag kunde alla hennes låtar, från genombrottet "Jag var så kär" då hon var 17 år och jag knappt påtänkt, fram till den senaste ABBA-plattan, som jag köpte samma dag som den släpptes. Jag stod med hopprepet framför spegeln och mimade, kopierade make up-en med den ljusblå ögonskuggan och satte upp shower med min bästis Pia.

Någon enstaka gång minns jag att vi lekte ABBA på Roliga timmen på lågstadiet. Men trots mitt långa, blonda Agnetha-hår fick jag inte vara min idol. Det hade nämligen mer med popularitet än frisyr att göra. Förnedringen blev total. Jag fick vara Björn...


Är kanhända mitt yrkesval som sångerska ett envist sökande efter revansch?? :-)


Njae, kanske inte. På sommarlovet när jag var tretton år följde jag med min kör på operaresa till Göteborg. På Storan såg vi en uppsättning av Carmen. En Carmen i batikklänning, men otroligt skönsjungande gestaltad av Marie-Louise Hasselgren. Jag minns väl den tidiga sommarmorgonen när bussen släppt av mig och jag kom hem till mitt ABBA-tapetserade flickrum. Hur jag satt och betraktade de där välkända ansiktena och plötsligt insåg att jag växt ifrån dem. Alla planscherna blev vänligt men bestämt nerplockade och kvar fanns bara små grå fettfläckar efter häftmassan på de rosablommiga tapeterna.


Efter sommarlovet meddelade jag min körledare: jag tänker bli operasångerska.
Och på den vägen är det.


Men egentligen. Om man tänker efter. Ganska mycket av det jag sjunger, när jag ska möta en publik som gärna vill höra välkänt operagodis, är utan tvekan att likna vid sin tids schlager.

Sånger som handlar om kärlek. Ofta olycklig sådan. Som är härligt smörig och ofta trallvänlig.

Sånger som t.ex.

 

Viljasången ur Glada Änkan
Musettes valsaria ur La Boheme
Rusalkas sång till månen ur Rusalka
Gildas aria ur Rigoletto
O mio babbino caro ur Gianni Schicchi


Snacka om schlagers! Och som dessutom hållit sig väl genom åren. Precis som ABBA:s låtar. Även om de inte har fullt lika många år på nacken. Än.


Bottom line:
Jag håller huvudet högt och kommer ut ur min schlagergarderob. Ja, jag är schlagersångerska! Och mellan all Mozart, Verdi och Puccini tar jag gärna fram mitt mentala hopprep igen och sjunger lika hängivet som då:


Jag skulle äga miljoner om tårar var guld!

 

http://www.youtube.com/watch?v=3jdnuqNrJN8


Tack Agnetha, för all glädje du gett mig!

Läs hela inlägget »

Det är dags nu! Visserligen bor jag i en del av landet där man kan cykla året om, men det är ändå något mycket speciellt att bege sig ut på den där första turen som inte är bara transportsträcka till arbete eller andra vardagligheter.
Att torka bort damm och spindelväv - eller spår av salt och vinterväglag - och låta det smäckra åkdonet blänka och gnistra i solskenet. Packa ner kaffetermos och bullar i korgen och sedan svinga sig upp på sin stålhäst och låta färden gå dit framhjulet pekar. Långsamt rulla fram på en grusväg, omgiven av majestätiska träd som ger skugga, vidsträckta landskap av åkrar och ängar, följa stengärdsgårdar kilometer efter kilometer och känna den ljumma vinden och solskenet mot ansiktet. Det enda ljud som hörs är fågelsång och knastret av varma däck mot grus.   
Man kan drömma om den där första vårliga cykelutflykten hela vintern. Ändå är den så mycket ljuvligare att uppleva i verkligheten än i fantasin.  

Och när man tänker på det – att cykla har alltid varit lika mycket en njutning som ren transport! Finns det egentligen ett bättre sätt att uppleva omgivningarna än att långsamt glida fram på sin velociped? Malmö Tweed Ride ska i höst åter gå av stapeln - coronasäkert, givetvis – en cykeltur i 30-40-talsstil, en tid då att cykla var det vanligaste och enklaste sättet att ta sig fram. Mina föräldrar har berättat hur de i sin ungdom trampade miltals i stora gäng för att komma till de olika populära dansställena. För att när kvällen var slut, rulla hemåt igen i den ljusa sommarnatten.  

Cykeln – den där coronasäker, den ger motion, är klimatvänlig och en ren fröjd att färdas på. 

Säkerhet framför allt! Se om din hoj! Din lokala cykelverkstad riktar hjulen och kollar upp bromsar, smörjer och återställer din jonne i toppskick. Se till att belysningen funkar och klarar även en mörk augustikväll. Kanske en stilig sadelväska? Och cykla med insidan av skallen - använd hjälm eller Hövding!
Då kan du vara säker på att kunna ge dig ut på många, långa härliga turer under den ljuvliga årstid som nu äntligen är här! 
 
Ps. Jag cyklar alltid med hjälm eller Hövding - men de kommer inte alltid med på bild eftersom jag älskar hattar!  
 

Malmö Tweed Ride 2018
Läs hela inlägget »
Det sägs att det som ger oss människor den största glädjekicken är när vi gör något för någon annan. Flera vetenskapliga undersökningar som jag sett, redovisar samma resultat: om du lyckas göra någon annan glad, så blir du glad själv. Kanske ännu gladare än mottagaren. Och det är ju något att fundera över i tider när man allt för ofta ser bevis på människors själviskhet och ignorans mot medmänniskorna. 

Men denna devis om givandets glädje kan märkligt nog vändas emot en, när man försöker göra något gott. 
"Det där gör du bara för att stilla ditt dåliga samvete" 
En kommentar som jag stött på ibland, när jag försökt bidra med några slantar för att lindra nöd, i när och fjärran. Som om handlingen i sig bara handlade om mig själv och mitt mående.

Igår kväll fick jag bevis för att människor vill göra gott. Och samtidigt må bra själva under tiden. St Petri kyrka i Malmö fylldes med folk som lyssnade på den konsert som i en hast komponerats ihop, för att kunna ge en liten smula lindring i den katastrof som pågår med ett Europa där tusentals människor är på flykt undan krig och förödelse.

För drygt två veckor sedan skickade jag ett sms till min goda vän Maggie Signäs, som är församlingsherde i St Petri kyrka :
"Förtvivlad över flyktingsituationen...kan vi göra något? En konsert?"
En timme senare ringer Alexander Einarsson, organist i samma församling och frågar :
"Kan du dra ihop folk?"
Sen följde två veckor av intensivt messande fram och tillbaka. Och igår kom resultatet:
13 sångsolister
6 instrumentalsolister
en orkester på 24 musiker
Två körer: SPUK och Petri Sångare

Pia Johansson och Jaques Werup som läste
Allt under ledning av Alexander Einarsson, Carl Adam Landström och Maggie Signäs


Över 18 000 kr togs in i kollekt. Alla medverkande ställde upp utan betalning. Dessutom, för många av oss, på veckans enda lediga dag. 
Lyckan i ett fantastiskt program, där alla gav av sitt innersta, den nerv, känslighet och styrka som då uppstod - ja, visst var det något som förenade lyckan i att ge - och att få!

Pia Johansson läste en dikt av Marianne Williamsson som så väl sammanfattade allt jag känner just nu:

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

 
Läs hela inlägget »

Jag erkänner. 
Jag har en svag punkt.
Jag tycker inte om att höra mig själv.... Jag beundrar folk som jobbar i studio, seplar in, gör videoklipp eller lägger upp liveinspelningar från konserter och föreställningar. Jag kan utan problem sjunga inför tusentals personer. Men att samma personer ska lyssna på en inspelning av samma tillfälle gör mig svag i knäna...
Visst kan man hävda något om ögonblickets magi som inte går att återskapa i en inspelning, om att hur bra tekniken än är, får man ingen fullkomlig upplevelse av hur det låter live. 

Jag har en egen, mycket speciell upplevelse av detta. Någon gång i mitten av 80-talet hade jag det fantastiska lyckan att få sitta i publiken vid en av de sista konserterna i Västra Karups kyrka, när Birgit Nilsson själv sjöng. Även min kära vän Sonja Stjernquist medverkade vid konserten och eftersom min mamma hade sytt hennes folkdräkt, fick vi fribiljetter av henne. 
Flera ytterligare artister medverkade men jag satt i spänd förväntan inför att höra La Nilsson på riktigt. 
Hon inledde med några folkvisor, på sitt eget, nilssonska vis. Men det var när hon övergick till sitt eget forum , till opera, som jag förstod.
Hon sjöng Toscas bön.
Inte som hon sjungit den när hon var yngre och gjorde hela rollen. Rösten var äldre, vibrato, intonation var annorlunda. 
Men Rösten.
Den fyllde kyrkorummet och mig till bredden, inte på grund av sin styrka, utan med sin rikedom av färger och nyanser. Så unik och med sådan volym att jag förstod att en inspelning omöjligt kunde göra den full rättvisa. 
Jag är tacksam över att jag fick vara med om detta, att få ha hört denna legend i verkligheten.

Och med detta i tankarna, och utan någon sorts övrig jämförelse, kommer jag nu ut ur inspelningsgarderoben, och lägger ut några klipp från olika konserttillfällen!

Läs hela inlägget »
En era tog slut idag. Malmöoperans barnkör firade sitt femårsjubileum. Och därmed gjorde min dotter sitt sista framträdande som barnkorist. Efter en hejdundrande succékonsert och avtackande från oss som slutade, lämnade jag festen och gick bort till våra replokaler på Gulan, operans paviljong, för att öva en stund. I uppehållsrummet låg en teckning och några kvarglömda klädesplagg. Barnkörmedlemmars lämningar. Och då slog det mig att det är slut. Min dotter är ingen del av detta längre. Hon är för gammal.

För drygt fem år sedan tog jag med en nervös tioåring på audition. Jag satt utanför och bet på naglarna, undrande hur jag kunde utsätta henne för detta. För mitt inre såg jag bilder av hysteriska amerikanska mammor som går över lik för att föra fram sina barn i showbusiness… hade jag blivit en sådan? Men dottern kom ut, något skakig men glad. En vecka senare fick hon veta att hon var antagen och sedan dess har kören varit en stor och rolig del av hennes liv. Konserter och operaföreställningar, massor med arbete och disciplin men också jättemycket fniss och roligheter med ett härligt kompisgäng.

70-tal. Högstadiet. Sånnaskolan i Åhus. Jag går i sjuan och hänger kvar efter en musiklektion, frågande nya musiklärarinnan; Kan man få vara med i skolkören? Det får du absolut, blev svaret, men jag vill att du sjunger upp för mig först, så jag hör vad du har för röst!

Så jag sjöng upp. Vem kan segla, tror jag det var. Och Gunhild, mussefröken, tog en högre tonart. Och så ville hon att jag skulle sjunga skalor. Högt upp som jag aldrig gjort förr, så högt gick ju inte ABBA-låtarna. Så tittade hon upp på mig från flygeln och sa de magiska orden:

-          Du har en fin hög sopranröst, Suzanne. Skulle du vilja vara med i Lilla kören?

Jag blev knäsvag. Lilla kören, Åhus Flickkör, med tjejer från både högstadiet och gymnasiet, som övade på kvällar, hade tjusiga konserter både i kyrkan och på konserthuset i Kristianstad och var så ouppnåeliga att jag inte ens tänkt tanken.  Darrande tackade jag ja.

Första repetitionen var en chock. Oj, som folk sjöng! För full hals, med huvudklang och utan några hämningar. Inte som jag var van, försiktigt och trevande, för att inte sticka ut. Som det varit i tidigare körer jag varit med.

Där började mitt liv som körsångare. Med en ambitiös pedagog som kunde både lära ut sångteknik och få ungdomar att göra avancerade musikaliska prestationer. På samma sätt som Kristina W Svensson, min fantastiska kollega som är en fantastisk ledare för Malmöoperans barnkör.

Ikväll ska jag följa en annan kollegas framfart i körlivet, Team Rickard i Körslaget på TV4. För körsång är stort. Det är Sveriges största folkrörelse. Enligt Wikipedia sjunger ca 600 000 svenskar i kör varje vecka. I kyrkor, på studieförbund, fristående föreningar och annat. Folk i alla åldrar sjunger. Flera gånger har jag haft glädjen att vara gästsolist mitt i mörkaste Småland, i en liten ort vid namn Långaryd, nära Smålandstenar. Jag vet inte hur många innevånare byn har. Men jag gissar att sisådär en 95% av dem är engagerade i någon av församlingens körer. Få är notkunniga. Ändå sätts stora verk ur kyrkorepertoaren upp. Det är tonåringar, småbarnsföräldrar, pensionärer.  Alla sjunger rent, alla sätter slutkonsonanten på rätt ställe. Alla ger järnet. Och alla älskar det! Det har varit magiska upplevelser i Långaryds kyrka... Att det dessutom finns en ypperlig orkester i Gislaved, knuten till en dynamisk och satsande kulturskola, gör inte saken sämre.

Det finns alltså massor med människor som sjunger. Som är med i ambitiösa, satsande körer som ställer krav på närvaro och disciplin. Och folk ställer upp. För det ger så mycket tillbaka.

 

Ändå händer det allt som oftast att personer säger till mig;

-          Åh, jag önskar jag kunde sjunga! Det verkar så underbart! Men min lärarinna i skolan sa att jag inte kunde…

Och man hör så mycket sorg. Numera finns det Våga-sjunga-körer just för denna kategori människor. Förhoppningsvis tar alla med denna längtan mod till sig och kommer ut ur kör-garderoben.

Men alla måste få komma igång med sång redan som små. Det är banne mig en mänsklig rättighet! Små barn sjunger av hjärtat och utan att tänka, det är ett naturligt uttryck. Men så ska det sjungas på dagis. Och eftersom så få förskollärare har någon egentlig kunskap om barnröster och ofta inte heller kan sjunga i något annat än sitt eget talläge, blir det omöjligt för barnen att sjunga med i melodin. Antingen brummar de, eller skriksjunger de på någon slags tonhöjd som eventuellt ligger i närheten av någon slags melodi. Dagisfröknar sjunger ofta och gärna med barnen. Men har, i de flesta fall, för lite kunskap om hur. För lite utbildning. De skulle behöva ha röstträning flera timmar i veckan under utbildningen, för att hitta sin egen huvudröst och därmed kunna sjunga i barnens naturliga läge, som är mycket högre, eftersom deras stämband är så mycket mindre. Samt avlasta sina egna stämband. Och till gitarren finns capo tasto, så det är inget problem med tonarterna.

Problemet kvarstår i skolan. De som nu utbildas till tidigarelärare, åk 1-7 har mycket få utbildningstimmar i musik. Trots att musik är ett så vitalt sätt att ta in kunskap. Sen ska vi inte tala om vikten för lärare på alla stadier att ha en sund röstteknik för att överhuvudtaget klara jobbet. Men detta ensidiga sätt att se de estetiska ämnena på, gör att musik (och även bild) får mycket låg status och prioritet.

De som själva vuxit upp sjungande, sätter sina barn i kör. De skolas naturligt in i traditionen. Min far firade 50 år som andratenor i Åhus Manskör för något år sedan.

Men alla de andra. De som bara upplever brummandet/skriksjungandet på dagis som sedan övergår i skoltidens totala pinsamhet vad gäller klassrumsång, vad händer med dem? Kanske är det de som behöver sången allra mest. De som kanske om många år sörjer för att de inte tror sig kunna sjunga, eftersom de inte kan pressa ur sig toner som Christina Aguilera. De som hade kunnat ha ett underbart liv som körsångare. Som kanske t.o.m. hindrar dem från att göra andra saker. Av destruktivt slag. Folk som sjunger tillsammans slåss ytterst sällan.

Och som genom detta fått en sund röstbehandling, en god hållning, bättre syressättning genom bättre andningsteknik, förmåga till samarbete, förmåga till multitasking etc. Samt framför allt; all GLÄDJE!

Bottom line:

Att utbilda förskollärare och grundskollärare i musik, samt ge dem individuells röstcoachning under utbildningen är inte något som kostar pengar. Det är ren vinst för samhället.

Just saying.
Åhus Flickkör gör julspel i Åhus kyrka, sent 70-tal. Jag är en av herdarna i bakgrunden på vänster sida.
Läs hela inlägget »

Det var tungt att läsa tidningen i morse. En svårt skadad och en död efter lägenhetsbråk. 80-årig kvinna dödad vid en tågövergång. 11-åring skars till döds av glasdörr.

Livet är skört.

Tog cykeln in till Gustav för att gå till tandläkaren med dessa dystra tankar. Underbart väder livade upp mig.Hundratals cyklister överallt. Cykelåkandet har ökat lavinartat i Malmö. Det är verkligen något att glädjas åt. Frisk luft, motion och mindre utsläpp. Cykelvägarna blir också fler och bättre. Man parkerar gratis och har aldrig problem att få p-plats. Cykel är frihet.

Men så fick jag för mig att börja räkna hjälmanvändarna bland alla dessa cyklister.

Jag såg alltså hundratals. Av dessa hade, förutom jag, sju cykelhjälm.

Sju.

Malmös befolkning cyklar alltså mer och mer. Men procentuellt sett bär betydligt färre hjälm här än i exempelvis Stockholm och Göteborg.

När jag var liten på 70-talet genomfördes stora trafiksäkerhetskampanjer för att få folka använda hjälm när de körde moped. Samt att använda säkerhetsbälte i bilen. Många tyckte det var väldigt besvärligt. En del fick läkarintyg på att deras mjällproblem gjorde att de inte kunde ha något på huvudet. Numera tror jag det är självklart för i stort sett alla att använda dessa säkerhetsanordningar. Kommer det att bli lika självklart med cykelhjälm i framtiden?

När min dotter var liten satt hon varje dag i barnsits bak på min cykel, iklädd cykelhjälm. Jag själv, hade däremot ingen. Dagmamman gav mig the wake up-call:

-          Men om du kör omkull på gatan och slår i huvudet, hur ska du då kunna rädda henne undan trafiken?

Så jag började använda hjälmen som låg på hyllan hemma. Även sedan jag lämnat av ungen hos dagmamman. Hellre en mamma med hjälmfrisyr än en död mamma. Eller en som är svårt skallskadad. Men dagligen ser jag ekipage av detta slag. Barn i Christianiacyklar, i cykelkärror och bakpå föräldrarnas cykel. Med väl inpackade små huvuden. Och barhuvade vuxna. Som om de trodde de var odödliga.

En bekant till mig, en stor, biffig kille, bar alltid hjälm när han cyklade. Han förklarade varför: Hans flickvän var operationssköterska på UMAS. Hon såg alla de patienter som kom in med svåra skallskador. Skador som, ifall de använt hjälm, på sin höjd hade gett en hjärnskakning. Men som nu gav sina offer men för livet. Om de ens överlevde.

Dåligt skäl 1:

            -      Äsch, jag är försiktig! Det händer inte mig!

En nära släkting kom ut i den grusiga väggrenen i en nerförsbacke och slog omkull med full kraft. Hon hade skrapsår överallt och minns inget av olyckan. Men hade hon inte burit hjälm, hade skadorna varit avsevärt mycket värre. Kanske hade hon inte överlevt.

Dåligt skäl 2:

-          Men hjälmarna är ju så fula!

Fel. De sportiga hjälmarna finns i alla färger och modeller. Men om man inte gillar sådana, finns det en uppsjö av andra varianter. Det finns hjälmar med en sydd tyghatt, såg dessa i Paris. Hur chic som helst! Min dotter har två hjälmar gjorda som reklam för Ahlgrens bilar, de ser ut som att man vill ta en tugga av dem. Allra fräckast tycker jag retrohjälmarna är, de som ser ut som 60-tals moppehjälmar. Min kollega har en silverfärgad klotrund. Den lyser upp tillvaron. Har man råd, kan man unna sig en Hövding. En airbag som ligger kring halsen och blåses upp ifall man råkar ut för en olycka.

Dåligt skäl 3:

-          Det är jobbigt att bära den med sig!

Med tanke på alla cykelstölder låser ju de flesta fast sin cykel på något vis. Lås fast hjälmen också! Är det risk för regn, slå om en plastkasse.

Dåligt skäl 4:

-          Man blir så ful i håret.

Troligen det sämsta skälet. Dessutom inte sant. Undrar hur många av dem som hävdar detta, som egentligen provat! Jag som cyklat 2 X 5 km varje dag i 13 år kan hävda att en mössa är mycket värre. Och nu ska vi inte tala om vinddraget under en barhuvad cykeltur! Skaffa en hjälm och ett par öronlappar under den kalla årstiden. Med detta klarar man alla temperaturer kring nollstrecket och lockarna hålls på plats. Blir det kallare får man knöla in en mössa under hjälmen. Eller ta bussen. (För övrigt sabbar kylan under nollstrecket alla frisyrer. Oavsett huvudbonad)

Dåligt skäl 4: (främsta tonårsskälet)

-          Ingen annan har ju…

Nej, och inte blir det bättre om ingen vågar stå upp för sig själv och visa mod. På min dotters skola cyklas det till idrottslektionerna. Alla måste då ha en säker cykel samt hjälm. Det står i skolans regler. När jag frågade dottern bekräftades min misstanke; det är aldrig någonsin någon lärare som ens lite snällt vädjar om att de ska ha hjälm. Än mindre kräver det, eftersom det står i regelverket.

 

Men visst. Ibland spelar det ingen roll. Min kollega blev påkörd på sin cykel av en påtänd galning i en biljakt. Kollegan hade alltid hjälm. Men i det sammanhanget kunde inget rädda honom.  Frid över hans minne!

 

Så är ni med mig?

Det finns alltså inga bra skäl till att skippa hjälmen.

Vem vill egentligen vara mainstream i dessa tider? Och välja dåliga alternativ? Bara för att ”alla” gör det? Så kom igen Facebook, Twitter och Instagram. På med hjälmarna! Och lägg ut bilder under hashtag #HjälmiMalmö eller #MalmoeHelmet

Vem har den coolaste hjälmen?? Är själv ganska nöjd med min!

http://www.youtube.com/watch?v=xNUpGai0mzo

Läs hela inlägget »

Vi vet alla hur mobbing ser ut.

Högstadiekorridorernas vuxentomhet. Gänget i cirkel kring den utsatta. Ledaren, som med ett flin slänger ur sig sparkar och sarkasmer.

Eller den iskalla utanförheten. Då ingen tar någon som helst notis om offret. Någonsin. Mer än möjligtvis stönanden och himlande ögon, när en lärare ställer en fråga till den skräckslagne, som inte lyckas haspla ur sig ett enda vettigt ord.

Vi vet hur det ser ut. De flesta av oss har varit där. I någon av rollerna. Som utsatt, medlidande, medglidande eller ledare. Ett modigt fåtal av oss har vågat riskera vår egen status genom att stå upp för den mobbade.

Men sedan blev vi vuxna. Och allt sådant ofog upphörde. De mobbade, som inte dukat under, blev starka, de tog revansch, använde de svåra åren som drivkraft att bli något.

Vuxna mobbar inte.

Eh..

Den 3:dje juli sommarpratade skådespelerskan Helena af  Sandeborg i P1. Bland annat berättade hon om hur hon för en del år sedan fått en roll i en uppsättning, som hon blivit mycket glad och stolt över att få göra. Men, visade det sig, regissören hade önskat sig en annan skådespelerska i den rollen. Under hela repetitionsperioden ratade hen systematiskt allt som Helena gjorde. Inget passade eller var bra nog. Efter ett genomdrag hade regissörens enda kommentar till varje scen som Helena var med i, varit: det var bajs. Och Helena, mer och mer knäckt, gjorde allt hon kunde för att hitta rätt i rollen. Till en början. Men efterhand övergick all hennes yrkeskunskap till att försöka vara till lags. Och då är det omöjligt att göra ett arbete på scenen.

Man blir så förblindad när man utsätts för ett sådant övergrepp. Det är omöjligt att se hur man själv vänder och vrider ut och in på sig för att få en enda glimt av bekräftelse. Och varje sekund är man upptagen med att man inte FÅR göra några misstag. Vilket man förstår gör. Hela tiden. Eftersom man är så skräckslagen. Och alla runt omkring tittar medlidsamt. Oftast inte för att de inser vad man utsätts för, utan för att de tänker att den mobbande chefen har rätt. Detta är inte rätt person på det här jobbet.

När jag var i tjugoårsåldern fick jag ett eftertraktat sommarjobb. Jag var mycket glad och stolt, särskilt som jag visste att jag förvärvat det på mina språkmeriter. Vi var ett femtontal som blivit anställda över sommaren och vi placerades på tre olika arbetsplatser. Jag hamnade först en bit från mitt hem, men sedan hoppade någon av och jag fick cykelavstånd till jobbet.

Ganska så snart kände jag att något var fel. Den som skulle vara min chef hade semester, men de andra kollegorna kändes väldigt distanserade. De pratade givetvis med mig, men känslan av att inte vara riktigt en i gänget fanns där. Det var mycket att sätta sig in i, jag hade ingen erfarenhet av den sortens arbete, men gjorde så gott jag kunde. Däremot hade jag lätt med kundkontakterna, så den biten fungerade väl.
Så kom chefen tillbaka. Hon var ganska hetsig till humöret och älskade dessutom att prata skit om icke närvarande. Som dumma kunder. Eller de på huvudkontoret. Och, det förstod jag nog efter ett tag, om mig. Sakta, sakta drog hon undan mattan under fötterna på mig. Jag var ung, ville vara duktig….men gjorde istället bara fler och fler misstag. En efter en vände de andra sig mot mig. Ingen sa något, men det kändes. Iskylan i luften. Suckar. Himlande ögon.
Lättnaden, den dagen jag slutade.

Långt senare fick jag veta. Hon hade velat ha någon annan. Hon hade fått mig istället. Jag tror inte hon hade en aning om vad hon utsatte mig för. En av mina första chefer.

 

För några år sedan uppstod en liknande situation. Jag fick en uppgift i en uppsättning som egentligen var en kompromiss. Regissören ville haft en annan lösning kring den rollen, men eftersom det inte var möjligt, skulle istället jag sjunga den från orkestern, men inte agera.

Till en början var allt frid och fröjd. Ändå tro jag vi alla kände att det inte var någon bra lösning för uppsättningen. När jag sedan hade invändningar mot något i regin, märk väl under en diskussion som alla var inblandade i, vändes snabbt välviljan mot mig till något helt annat. Ignorans. Vid alla repetitioner, möten med press, allt. Jag fanns inte. Blev inte presenterad, fick ingen respons. Lyckligtvis fanns en klok koreograf med, som fyllde i och såg mig. Samt gav feedback. Till mig som satt helt stilla. Koreografen! Samt den kloke dirigenten och producenten.

Men jag var vuxen, kunde se att det egentligen inte handlade om mig. Och jag visste att det var en kort period. Icke desto mindre påverkades jag. Allt annat är omöjligt.

 

Det otäcka med vuxenmobbing är att den kommer så smygande och sofistikerat att man lätt, hur medveten man än är, utan att veta när det hände, kan invaggas i att chefen har rätt. Man är totalt hopplös och inkompetent. Samt en smula dum i huvudet. Eller mycket. Och säkert ful också.
Och lika sjukt är det, att omgivningen också kan dras med i de tankegångarna. Denna kollega är verkligen hopplös. Så mycket fel hen gör! Mer och mer hela tiden.

Jag tror inte de flesta mobbande chefer eller andra överordnade är medvetna om vad de gör. Ytterst få är nog så förslagna. Det är undermedvetna frustrationer som pyser ut över någon som påminner om något, eller som inte är den man önskade etc.

Men omgivningen.  Vi måste vara vaksamma. Och våga göra det vi inte vågade på högstadiet. Stå upp. Säga ifrån. För det händer. På arbetsplatser. Även operahus.

Hur får man en person att prestera sitt bästa? Och lägg märke till vad som kommer först:

Genom positiv feedback och konstruktiv kritik.

Länk till Helena af Sandeborgs Sommarprogram.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/216097?programid=2071

Läs hela inlägget »
Etiketter: vuxenmobbing
Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan. Min dotter Maja en regning midsommar för nio år sedan.

Sommar.

Semester.

Dags att summera, sortera och lägga undan. Bildligt och bokstavligt. Och halvvägs igenom alla högar av noter, lönespecifikationen och annat bråte frågar jag mig själv för jag vet inte vilken gång i ordningen, varför jag inte sorterar och sätter in i pärmar efterhand? Och slipper dessa monsterhögar vid jul och sommaruppehåll?! Men det är väl den där förföriska ”äsch, det gör jag sen”-lättjan som slår klorna i en.

Men på sitt sätt är det kanske bra. Man går tillbaka och ser allt man faktiskt åstadkommit under senaste halvåret. Det kan ju ibland kännas som om det är försumbart lite. Och obetydligt. Men den sammanlagda summan av kardemumman, är trots allt något av glädjas över. Och då menar jag inte främst ekonomiskt. Men även där upptäcker man ju ifall man inte fått betalt för något gigg. Och kan se fram emot en nätt liten extra semesterpeng.

Så till jul ska jag inte svära över högarna.

Tror jag….

Lika viktigt som att summera och lägga undan, är det att ha spännande saker framför sig. Det har sina sidor att vara stressad, men inget är så deppigt som en tom kalender. Och det har redan trillat in några roliga saker inför hösten. På mitt day job i operakören lär det också bli fullt ös. Genomsjungning av Miss Saigon var en av de sista saker vi gjorde före semestern. Jättefina solister imponerade redan på detta stadium. Och det blir en himla massa många föreställningar hela hösten och fram till i början av nästa år. Hur många som helst. Bäst att inte tänka på hur många….

Men nu.
Nu är det dags att tagga ner.
Andas ut.
Gå in i viloläge.

Har två konserter kvar, en på söndag 23/6 i Eriksfälts kyrka och en på tisdag 25/6 i Husie kyrka (mer info finns under Kalendarium) med ljuvlig musik av sådana som Purcell, Händel och Haydn. Så att stämbanden kan lägga sig väl tillrätta, få en riktig balsambehandling av den sångvänliga musiken, och sedan gå på semester.

Det ska bli så härligt!!

Ps. Sjöng förresten idag tillsammans med några kollegor på Malmös starke man Ilmar Reepalus avtackande på Stadshuset. Den mannen har ju ett och annat på sitt samvete. Både bra och dåligt. Har svårt att glömma hur han betedde sig 2003, när Operan skulle övergå i regionalt ägande. Och en tredjedel av personalen fick gå. Jag vågar nog påstå att opera nog inte är hans främsta intresse, precis. Dock tackade han med kram och puss på kinden för musiken idag.
Och under den (supergoda) lunch som sedan följde, hann jag ta en titt på presentbordet. Jättestort. Dignande av prunkande blomster och gåvor! Man borde kanske satsa på en politisk karriär istället?
Hm.
Tror knappt det funkar. Man ska aldrig svara rakt på en fråga. Och det tror jag aldrig jag kan lära mig.
Dessutom; blommor får jag ändå! 

Läs hela inlägget »
Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan

 

När jag som trettonårig nyfrälst operagalning meddelade min omgivning att det var operasångerska jag tänkte bli, var det nog ingen som tog mig på allvar. Det var ett yrkesval i stil med astronaut eller stadsminister för min omgivning. Vid den tidspunkten var det nog få jag kände som sett en operaföreställning live. Möjligtvis en gästspelande operett på Kristianstads teater. Eller hade man någon enstaka gång åkt till Stadsteatern i Malmö och sett Oklahoma eller My Fair Lady. Men opera, nej, det var för tungt. För obegripligt. Tjocka tanter som skrek i timtal iklädda hjälmar med horn. Dyster musik och obefintlig handling. Visst var det roligt att Birgit Nilsson, den skånska gräbban, hade sådan framgång i världen. Men trevligast var det att lyssna på henne när hon sjöng från Skansen på TV. Fast det lät rätt så skrikigt, det också. Och hon pratade konstigt.

Men så hände något. I samband med tre VM i fotboll sjöng de tre tenorerna Luciano Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras in sig i ”gemene mans” hjärta. Vem nu denne man, som är så gemen, är. Något så folkligt som fotboll parat med något så finkulturellt som opera. Det blev en vändpunkt för operakonsten. Opera var inte längre reserverat för de kunniga och bildade. Det var, som Edward Lewis (Richard Gere) sa till Vivian Ward (Julia Roberts) i filmen Pretty Woman från 1990:

-          People’s reactions to opera the first time they see it is very dramatic; they either love it or they hate it. If they love it, they will always love it. If they don’t, they may learn to appreciate it, but it will never become part of their soul.

Och många tog också opera till sitt hjärta. När sedan Malena Ernman ytterligare bidragit till detta ”förfolkligande” av operan, är det numera inte ovanligt med långa köer till biljettkassorna när det gäller operor som Aida, Turandot, La Traviata eller La Boheme.

Jag jublar! Detta var ett av mina mål i livet när jag var tretton år; att få folk att inse hur underbart det är med opera! Visserligen har väl inte just jag dragit det tunga lasset i populariseringen, men förhoppningsvis har jag bidragit en lite smula, i alla fall.

Men sedan då. När det nu faktiskt finns en rejält stor publik som vill se opera. Hur gör man då? Vilka val ska en operaledning göra för att få fulla hus? Vilket jag förutsätter att de flesta gärna vill ha. Jag tror att den absolut effektivaste metoden ser ut så här:

1.       Välkänd opera. Helst med många hit-låtar.

2.       Riktigt kända sångare. Helst Malena Ernman.

2b.     Eller riktigt unga sångare. Som är snygga          (grundförutsättning)

(man kan också göra som i privatteatermusicalsammanhang, ta in kändisar som inte kan sjunga överhuvudtaget, men det brukar falla på recensenterna, som då brukar vägra att ta produktionen på allvar på någon punkt)

3.       Traditionellt upplägg. Kostymer, dekor, rubbet ser ut exakt så som man tror att det ska göra. Mimí gråklädd i stökig vindslya. Figaro i 1700-talsperuk och saxen i högsta hugg. Alla gör precis det man vet att de ska göra.

4.       Handlingen förlagd den tidsepok som upphovsmännen tänkt sig

(För att återvända till musicalvärlden, så är detta Andrew Lloyd Webbers affärsidé. Hans musicaler måste se exakt likadan ut var de än spelas i världen. Annars får man minsann med hans produktionsbolag att göra. Faktum är att denna kopieringsidé är så mycket hans att man troligtvis blir stämd av The Really Useful Group om man använder den inom operavärlden)

Men om man gör tvärtom då?

1.       Okänd opera

2.       Okända, men bra sångare

3.       Nya vinklar och tolkningar på innehåll och karaktärer

4.       Handlingen förlagd i annan tid än originalet

Grovt generaliserat: Första varianten älskas av storpubliken. Andra varianten av kritiker och operahabituéer.

Personligen tycker jag att det viktiga i om en operaföreställning är bra, i stort sett inte ligger i någon av dessa parametrar. För mig är det inte avgörande om det är en kändis i huvudrollen eller vad hen har för stil på kostymen. Mina prioriteter är:

1.       Bra sångare. Vackra röster som de behärskar. Så att jag inte blir orolig över om de ska klara höjdtonen på slutet. De må heta Malena Ernman eller Stisse Bengtsson.

2.       Sångare som kan scenisk gestaltning. Tyvärr ingen självklarhet.

3.       En regi som gör att jag berörs och engagerar mig i dramat. Att det som händer mellan personerna på scenen gör att jag glömmer bort helst både tid och rum.

4.       Bra musikaliskt understöd från dirigent/orkester/ensemble.

Sen är det en bonus om även ögonen får sitt. En bländande vacker scenografi och ljussättning kan vara underbar att vila i, men blir helt ointressant om det som händer på scenen inte lever upp till samma nivå.

Och så detta med tolkning. Jag läste för en tid sedan en insändare i en dagstidning, som menade att det var helt fel av en operaregissör att göra en tolkning av verket. ”Man målar väl inte om en tavla som är ett gammalt mästerverk, varje gång man ska se på den?”

På detta påstående svarar jag; det ligger i själva opera/teater/dans-genrens natur att man återskapar det någon annan skapat. Och det är OMÖJLIGT att inte göra någon tolkning. Även Webbers kopie-musicaler har små nyanser av olikhet på de olika platser där de spelas. Att försöka skapa någon sorts ”originalversion” går inte, inte ens om urpremiären finns filmad och dokumenterad i minsta detalj. Det blir alltid personliga varianter. Och när det gäller operor, äldre än inspelningskonsten, finns det inte ens skuggan av en chans. Dessutom kan vi som utgör dagens publik, inte tvätta ögon och öron rena från allt vi sett och hört under 2000-talet, för att kunna uppleva t.ex. en barockopera så som folk gjorde på 16- och 1700-talet.

Så varför ens försöka?

Borde det inte vara möjligt att sätta upp operor, kända som mindre kända, med fokus på de fyra punkter som jag nämnde? Jag tror nämligen att det egentligen är det viktigaste för de flesta. De kändistörstiga bör välja andra konstformer.

Ergo:

1.       Alla operor måste ”tolkas”. Varför då inte göra det ordentligt. Gärna i en annan tid, men inte nödvändigtvis. Det är inte tidsepoken det hänger på. Utforska relationer som kanske inte brukar utforskas. För att inte tala om alla förlegade, tramsiga kvinnokaraktärer. Ingen nutida vuxen kvinna vill se fler hora/madonna-schabloner på operascenen. Lägg därtill alla gamla unkna fördomar vad gäller hudfärg, sexualitet och religion. De tillhör det förgångna. Ge nytt blod, problematisera, bearbeta. Åtminstone jag orkar inte få dem ännu en gång upptryckta i ansiktet. ”därför att så är det i originalet”. Man kan inte återskapa originalet. So deal with it!

2.       Ungdoms- och kändiskulten är enorm i resten av samhället. Låt operavärlden vara undantaget. Det finns massor av bra sångare som inte är jättesnygga, jättekända eller jätteunga. Och det mesta går att fixa med smink.

3.       Det finns underbara välkända operor som Carmen och Rigoletto. Spela dem! Men spela också mindre kända saker som är värda att utforskas. Och inte minst viktigt: BESTÄLL NYA OPEROR! Musikdramatiken måste utvecklas också på det viset. Nutida kompositörer, män och KVINNOR (i synnerhet) bör få chansen.

4.       Utbilda bra operaregissörer. Det är en helt annan sak att regissera talteater. Som operaregissör måste du fixa hela det musikaliska hantverket, läsa partitur, kunna språk etc. Och dessutom behärska det dramatiska dito. Det finns enstaka teaterregissörer som på naturbegåvning får till det ändå. Men de tillhör undantagen.

5.       Dirigenter som förstår sig på musikdramatik. Som vet att det ingår i sångarens jobb att agera sceniskt och därför emellanåt måste vara den som bestämmer, medan dirigenten följer och stöttar.

Om vi nu tänker oss att sätta upp en opera som ska kunna locka en stor publik, hur gör vi då?

Det är troligen en bra idé med en välkänd sådan, då är halva segern vunnen, trots allt. Och har man fängslats av en Boheme och en Rigoletto är chansen nog större att man vågar gå och se MacBeth? Och kanske något nyskrivet året därpå?

Men vi skippar kändisarna. Bra sångare med erkänt goda skådespelarkunskaper är trots allt billigare. De riktigt unga kan läras sig i ett andra lag, som covers och/eller i mindre roller. En kunnig operaregissör med passion för sin uppgift. Som vågar tillföra sitt eget. Och som sätter dramat i centrum. I samarbete med musiken. Likaledes kostymör, scenograf och ljussättare. En lyhörd och dramatiskt intresserad dirigent. Och alla dessa olika komponenter bör kunna samarbeta. Inte strida var och en för sin grej.

Man får då en ensemble som är inspirerad och vaken. Beredd att ge allt. Och vilken publik kan motstå något sådant? Oavsett vad de har för kläder på. När passionen för musiken och dramat står i centrum, där känslorna och relationerna vibrerar av glöd. Där inget är likgiltigt eller halvljumt.

Det bli utsålt när ryktet sprider sig om hur mycket grannarna grät i sista akten av Traviata när Violetta, flygvärdinnan, dog i armarna på sin älskade Alfrida….

 

Ps. Är mycket nyfiken på vad vännerna i Kammaropera Syd kommer att göra med Händels Alcina i sommar. Barockkostymer och nya vinklingar. Se mer på www.alcina.se

Läs hela inlägget »
Etiketter: opera regi nytt gammalt
Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage Elfrida Andree och Selma Lagerlöf. Fotomontage

1890-tal.
Landskrona.
Selma Lagerlöf, som nyss gjort stort genombrott med sin första roman Gösta Berlings saga, blir kontaktad av Elfrida Andree, domkyrkoorganist i Göteborg. Det utlysts en tävling, skriver hon. En nyskriven svensk opera, som ska inviga det nya operahuset i Stockholm. Borde inte de två tillsammans kunna skapa ett storverk?

 

2013
Karlstad.
Frithiofs saga, operan som de två skrev för över hundra år sedan får sitt första framförande. Konsertant och kraftig nerbantad från fem timmar till en.

 

För några år sedan gjorde jag tillsammans med tre kollegor, Irina Binder, violin, Lyssa Davidsson, cello och Elena Jordan, piano, ett program som vi i Malmöoperans regi turnerade med i den skånska regionen. Det handlade om kvinnliga kvinnor och bar namnet Clara med vänner. Den berömda Clara Wieck Schumann fick stå som centralgestalt. Under sin levnad var hon mer berömd än sin make Robert, i egenskap av virtuos pianist, enträget skolad av sin far från tidig barndom.

 

Elfrida Andree (1841-1929) fick i detta sammanhang representera Sverige. Också hon skolades av sin far hemma i Visby från tidig ålder, dock troligen med mer mänsklig omsorg och värme än Friedrich Wieck. Hon fortsatte musikstudierna i Stockholm och avlade så småningom sin organistexamen som privatist. Eftersom hon var kvinna, ägde hon inte tillträde till den statliga musikutbildningen vid akademin.
Tidigt hade hennes far präntat in i henne att hon måste kunna försörja sig själv. Det var inte givet att rätt make skulle dyka upp och ta hand om den detaljen. Tillsammans genomdrev de en lagändring som gjorde det möjligt för kvinnor att arbeta som telegrafister. Elfrida blev Sveriges första kvinnliga sådana. Och ett antal år senare sökte hon tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg. Hon vann provspelningen, men också i detta fall blev det nödvändigt med en lagändring. I sanning var hon en pionjär.


När Elfrida kontaktade Selma, hade hon i många år byggt upp sin verksamhet i Göteborg, både som organist, konsertarrangör och komponist. Hon kände sig ständigt motarbetad, men strävade alltid envist vidare. Hennes planer med operan Frithiofs saga, var minst sagt storvulna. Det låg ju också i tidens mode med fornnordiska hjältesagor, fyllda av storslagenhet, hövisk kärlek och mannamod. Selma, å sin sida, var relativt ung och nyetablerad som författare. Hon rycktes med av Elfridas iver, men blev under arbetets gång ganska trött på Elfridas eviga ändringar och utökningar. När arbetet till slut var klart och verket lämnats in, blev de dock båda mycket besvikna när det inte antogs. Ingen av de operor som lämnats in till tävlingen ansågs lämplig. Istället fick en ung Wilhelm Stenhammar uppdraget (med librettist Anna Boberg, icke att förglömma!) och skrev vikingaoperan Tirfing, som jag var med i en uppsättning av på Malmöoperan för ett par år sedan.


All ära åt bortglömda operor från sent 1800-tal, med motiv från Eddan. Jag har varit med och framfört några stycken genom åren. Musiken kan vara oerhört vacker bitvis. Men som helhet har de sällan något att säga oss nutidsmänniskor. Jag tror inte att dåtidens komponister hade för avsikt att göra sina karaktärer djupt mänskliga, snarare tvärtom. De skulle vara höviska, hjältemodiga och stå över allt lågt. Så var tidens nationalromantiska anda. Det som tilltalar oss i operor av t.ex. Mozart, Verdi och Puccini handlar om att vi kan känna igen oss. Se förälskelsen hänryckning men också det svarta inom människan.
Och ska jag vara helt ärlig, så kan jag nog föreställa mig att Frithiofs saga kanske var väl högtravande och storvulen, även för den tiden.

Men ändå funderar jag över hur det varit ifall Andree och Lagerlöf blivit ombedda att stryka ner och arbeta om. Eller om de fått beställning på ett nytt verk. Att skriva opera när något som man måste öva på för att bli bra. Precis som med allt annat. Och alla andra spännande kvinnor i svensk musikhistoria, Valborg Aulin, Helena Munktell för att nämna ett par, vad hade de kunnat bidra med om något vågat tro på dem och ge dem chansen?


Idag finns det ett antal utbildade och yrkesverksamma svenska komponister som är kvinnor. Flera av dem har också skrivit musikdramatiska verk. Ett stort ansvar ligger här på landets operahus. Man sätter inte igång med ett sådant mastodontarbete som att skriva en fullskalig helaftonsopera, för solister, kör och hel orkester, om man inte får en beställning, eller åtminstone kan delta i en tävling med verket. Hur många operor, skrivna av kvinnor, har då uppförts på landets stora scener? Jag har ingen färsk statistik, men skulle gissa att det i de flesta fall rör sig om en siffra i närheten av: noll! Märk väl att jag nu avser huvudscenerna. I mindre format, inom barn-och ungdomsverksamheten, turnéverksamheten förekommer det med största sannolikhet oftare. Detta är inte på något vis att förakta, tvärtom är det otroligt viktigt att denna verksamhet håller lika hög kvalitet som den på stora scenen.

Men jag kan ändå inte hjälpa att det får mig tänka att det är ett uttryck för en mycket gammal "sanning" (=fördom). Att kvinnors skapande lämpar sig mer för det lilla formatet. För barnen och hemmet. Det nära, lilla livet. Ska det skapas något stort, brett, fullskaligt. Då är det nog ändå bäst att fråga en man.


Urk, säger jag bara.


Jag är nyfiken på det Andree och Lagerlöf arbetade så hårt med. Tyvärr kunde jag inte närvara vid uruppförandet i Karlstad igår. Men jag är ännu mer nyfiken på vad nutida komponister, som är kvinnor, skulle kunna åstadkomma, ifall de fick sträcka ut sig i sin fulla längd i en helaftonsopera i stort format. Många är väl meriterade, men har aldrig getts möjligheten.

Jag utmanade landets operachefer i Clara med vänner och frågade vem som skulle bli först med Frithiofs saga. Karlstad blev svaret. Nu hoppas jag på en nyskriven, fullskalig helaftonsopera, skriven av en kvinna.

Operachefer som läser detta, om ni inte vet vem ni ska fråga, vänd er med förtroende till KVAST, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare.
http://kvast.org/

 

Här kan ni se ett smakprov från Karlstad!
http://www.svt.se/kultur/musik/nu-far-selma-lagerlofs-bortglomda-opera-liv

 

Läs gärna mer om Elfrida Andree i Eva Öhrströms välskrivna biografi Elfrida Andree - Ett levnadsöde

Läs hela inlägget »

Maj i Malmö. Parkerna blommar med galen intensitet, grönskan står skir och nyutsprungen. Överallt vajar flaggor i alla färger med texten: We are one. Eurovision Song Contest pågår för fullt och i Operans foajé står min kollega Ellika Ström Meijling och jag och blir intervjuade om hur vi påbörjade vårt sångliga liv vid dagens välbesökta sopplunch. Lennart Stenqvist, som är Malmöoperans Skavlan, ställer frågan först till Ellika: har du någon gång i livet drömt om att vara schlagersångerska? Ellika nickar leende och berättar att Carola var hennes inspiration. Samtidigt tänker jag; nehej, minsann, det har jag aldrig....


Och i samma ögonblick inser jag hur fel jag minns.


För det fanns en sångerska som helt utan konkurrens var min största idol i ett antal år: Agnetha Fältskog. Mitt rum var tapetserat med bilder av henne. Och givetvis av hela ABBA. Jag kunde alla hennes låtar, från genombrottet "Jag var så kär" då hon var 17 år och jag knappt påtänkt, fram till den senaste ABBA-plattan, som jag köpte samma dag som den släpptes. Jag stod med hopprepet framför spegeln och mimade, kopierade make up-en med den ljusblå ögonskuggan och satte upp shower med min bästis Pia.

Någon enstaka gång minns jag att vi lekte ABBA på Roliga timmen på lågstadiet. Men trots mitt långa, blonda Agnetha-hår fick jag inte vara min idol. Det hade nämligen mer med popularitet än frisyr att göra. Förnedringen blev total. Jag fick vara Björn...


Är kanhända mitt yrkesval som sångerska ett envist sökande efter revansch?? :-)


Njae, kanske inte. På sommarlovet när jag var tretton år följde jag med min kör på operaresa till Göteborg. På Storan såg vi en uppsättning av Carmen. En Carmen i batikklänning, men otroligt skönsjungande gestaltad av Marie-Louise Hasselgren. Jag minns väl den tidiga sommarmorgonen när bussen släppt av mig och jag kom hem till mitt ABBA-tapetserade flickrum. Hur jag satt och betraktade de där välkända ansiktena och plötsligt insåg att jag växt ifrån dem. Alla planscherna blev vänligt men bestämt nerplockade och kvar fanns bara små grå fettfläckar efter häftmassan på de rosablommiga tapeterna.


Efter sommarlovet meddelade jag min körledare: jag tänker bli operasångerska.
Och på den vägen är det.


Men egentligen. Om man tänker efter. Ganska mycket av det jag sjunger, när jag ska möta en publik som gärna vill höra välkänt operagodis, är utan tvekan att likna vid sin tids schlager.

Sånger som handlar om kärlek. Ofta olycklig sådan. Som är härligt smörig och ofta trallvänlig.

Sånger som t.ex.

 

Viljasången ur Glada Änkan
Musettes valsaria ur La Boheme
Rusalkas sång till månen ur Rusalka
Gildas aria ur Rigoletto
O mio babbino caro ur Gianni Schicchi


Snacka om schlagers! Och som dessutom hållit sig väl genom åren. Precis som ABBA:s låtar. Även om de inte har fullt lika många år på nacken. Än.


Bottom line:
Jag håller huvudet högt och kommer ut ur min schlagergarderob. Ja, jag är schlagersångerska! Och mellan all Mozart, Verdi och Puccini tar jag gärna fram mitt mentala hopprep igen och sjunger lika hängivet som då:


Jag skulle äga miljoner om tårar var guld!

 

http://www.youtube.com/watch?v=3jdnuqNrJN8


Tack Agnetha, för all glädje du gett mig!

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

Det är dags nu! Visserligen bor jag i en del av landet där man kan cykla året om, men det är ändå något mycket speciellt att bege sig ut på den där första turen som inte är bara transportsträcka till arbete eller andra vardagligheter.
Att torka bort damm och spindelväv - eller spår av salt och vinterväglag - och låta det smäckra åkdonet blänka och gnistra i solskenet. Packa ner kaffetermos och bullar i korgen och sedan svinga sig upp på sin stålhäst och låta färden gå dit framhjulet pekar. Långsamt rulla fram på en grusväg, omgiven av majestätiska träd som ger skugga, vidsträckta landskap av åkrar och ängar, följa stengärdsgårdar kilometer efter kilometer och känna den ljumma vinden och solskenet mot ansiktet. Det enda ljud som hörs är fågelsång och knastret av varma däck mot grus.   
Man kan drömma om den där första vårliga cykelutflykten hela vintern. Ändå är den så mycket ljuvligare att uppleva i verkligheten än i fantasin.  

Och när man tänker på det – att cykla har alltid varit lika mycket en njutning som ren transport! Finns det egentligen ett bättre sätt att uppleva omgivningarna än att långsamt glida fram på sin velociped? Malmö Tweed Ride ska i höst åter gå av stapeln - coronasäkert, givetvis – en cykeltur i 30-40-talsstil, en tid då att cykla var det vanligaste och enklaste sättet att ta sig fram. Mina föräldrar har berättat hur de i sin ungdom trampade miltals i stora gäng för att komma till de olika populära dansställena. För att när kvällen var slut, rulla hemåt igen i den ljusa sommarnatten.  

Cykeln – den där coronasäker, den ger motion, är klimatvänlig och en ren fröjd att färdas på. 

Säkerhet framför allt! Se om din hoj! Din lokala cykelverkstad riktar hjulen och kollar upp bromsar, smörjer och återställer din jonne i toppskick. Se till att belysningen funkar och klarar även en mörk augustikväll. Kanske en stilig sadelväska? Och cykla med insidan av skallen - använd hjälm eller Hövding!
Då kan du vara säker på att kunna ge dig ut på många, långa härliga turer under den ljuvliga årstid som nu äntligen är här! 
 
Ps. Jag cyklar alltid med hjälm eller Hövding - men de kommer inte alltid med på bild eftersom jag älskar hattar!  
 

Malmö Tweed Ride 2018
Det sägs att det som ger oss människor den största glädjekicken är när vi gör något för någon annan. Flera vetenskapliga undersökningar som jag sett, redovisar samma resultat: om du lyckas göra någon annan glad, så blir du glad själv. Kanske ännu gladare än mottagaren. Och det är ju något att fundera över i tider när man allt för ofta ser bevis på människors själviskhet och ignorans mot medmänniskorna. 

Men denna devis om givandets glädje kan märkligt nog vändas emot en, när man försöker göra något gott. 
"Det där gör du bara för att stilla ditt dåliga samvete" 
En kommentar som jag stött på ibland, när jag försökt bidra med några slantar för att lindra nöd, i när och fjärran. Som om handlingen i sig bara handlade om mig själv och mitt mående.

Igår kväll fick jag bevis för att människor vill göra gott. Och samtidigt må bra själva under tiden. St Petri kyrka i Malmö fylldes med folk som lyssnade på den konsert som i en hast komponerats ihop, för att kunna ge en liten smula lindring i den katastrof som pågår med ett Europa där tusentals människor är på flykt undan krig och förödelse.

För drygt två veckor sedan skickade jag ett sms till min goda vän Maggie Signäs, som är församlingsherde i St Petri kyrka :
"Förtvivlad över flyktingsituationen...kan vi göra något? En konsert?"
En timme senare ringer Alexander Einarsson, organist i samma församling och frågar :
"Kan du dra ihop folk?"
Sen följde två veckor av intensivt messande fram och tillbaka. Och igår kom resultatet:
13 sångsolister
6 instrumentalsolister
en orkester på 24 musiker
Två körer: SPUK och Petri Sångare

Pia Johansson och Jaques Werup som läste
Allt under ledning av Alexander Einarsson, Carl Adam Landström och Maggie Signäs


Över 18 000 kr togs in i kollekt. Alla medverkande ställde upp utan betalning. Dessutom, för många av oss, på veckans enda lediga dag. 
Lyckan i ett fantastiskt program, där alla gav av sitt innersta, den nerv, känslighet och styrka som då uppstod - ja, visst var det något som förenade lyckan i att ge - och att få!

Pia Johansson läste en dikt av Marianne Williamsson som så väl sammanfattade allt jag känner just nu:

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

 

Jag erkänner. 
Jag har en svag punkt.
Jag tycker inte om att höra mig själv.... Jag beundrar folk som jobbar i studio, seplar in, gör videoklipp eller lägger upp liveinspelningar från konserter och föreställningar. Jag kan utan problem sjunga inför tusentals personer. Men att samma personer ska lyssna på en inspelning av samma tillfälle gör mig svag i knäna...
Visst kan man hävda något om ögonblickets magi som inte går att återskapa i en inspelning, om att hur bra tekniken än är, får man ingen fullkomlig upplevelse av hur det låter live. 

Jag har en egen, mycket speciell upplevelse av detta. Någon gång i mitten av 80-talet hade jag det fantastiska lyckan att få sitta i publiken vid en av de sista konserterna i Västra Karups kyrka, när Birgit Nilsson själv sjöng. Även min kära vän Sonja Stjernquist medverkade vid konserten och eftersom min mamma hade sytt hennes folkdräkt, fick vi fribiljetter av henne. 
Flera ytterligare artister medverkade men jag satt i spänd förväntan inför att höra La Nilsson på riktigt. 
Hon inledde med några folkvisor, på sitt eget, nilssonska vis. Men det var när hon övergick till sitt eget forum , till opera, som jag förstod.
Hon sjöng Toscas bön.
Inte som hon sjungit den när hon var yngre och gjorde hela rollen. Rösten var äldre, vibrato, intonation var annorlunda. 
Men Rösten.
Den fyllde kyrkorummet och mig till bredden, inte på grund av sin styrka, utan med sin rikedom av färger och nyanser. Så unik och med sådan volym att jag förstod att en inspelning omöjligt kunde göra den full rättvisa. 
Jag är tacksam över att jag fick vara med om detta, att få ha hört denna legend i verkligheten.

Och med detta i tankarna, och utan någon sorts övrig jämförelse, kommer jag nu ut ur inspelningsgarderoben, och lägger ut några klipp från olika konserttillfällen!

  • Elisabeth Andersson » Körsång ädla känslor föder:  ”Så mycket klokt om sång och kör!! Skicka texten till alla sveriges skolpolitiker”

  • Rickard » Att använda insidan av skallen:  ”Precis så! Bravo. "ful i håret" är inget mot att inte ha något huvud alls att ha..”

  • Anna » Oönskad:  ”Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata me..”

  • Stella Scott » Elfrida och Selma:  ”Jag vet. Tyvärr rensade systerdottern ut allt vad som inte var passande ur Elfri..”

  • Stella Scott » Kläderna gör sångaren:  ”Kunde inte killarna sneglat lite på Agneta? Hade blivit mer spännande o kontrast..”

Arkiv

Länkar

Etiketter