Det sägs att det som ger oss människor den största glädjekicken är när vi gör något för någon annan. Flera vetenskapliga undersökningar som jag sett, redovisar samma resultat: om du lyckas göra någon annan glad, så blir du glad själv. Kanske ännu gladare än mottagaren. Och det är ju något att fundera över i tider när man allt för ofta ser bevis på människors själviskhet och ignorans mot medmänniskorna. 

Men denna devis om givandets glädje kan märkligt nog vändas emot en, när man försöker göra något gott. 
"Det där gör du bara för att stilla ditt dåliga samvete" 
En kommentar som jag stött på ibland, när jag försökt bidra med några slantar för att lindra nöd, i när och fjärran. Som om handlingen i sig bara handlade om mig själv och mitt mående.

Igår kväll fick jag bevis för att människor vill göra gott. Och samtidigt må bra själva under tiden. St Petri kyrka i Malmö fylldes med folk som lyssnade på den konsert som i en hast komponerats ihop, för att kunna ge en liten smula lindring i den katastrof som pågår med ett Europa där tusentals människor är på flykt undan krig och förödelse.

För drygt två veckor sedan skickade jag ett sms till min goda vän Maggie Signäs, som är församlingsherde i St Petri kyrka :
"Förtvivlad över flyktingsituationen...kan vi göra något? En konsert?"
En timme senare ringer Alexander Einarsson, organist i samma församling och frågar :
"Kan du dra ihop folk?"
Sen följde två veckor av intensivt messande fram och tillbaka. Och igår kom resultatet:
13 sångsolister
6 instrumentalsolister
en orkester på 24 musiker
Två körer: SPUK och Petri Sångare

Pia Johansson och Jaques Werup som läste
Allt under ledning av Alexander Einarsson, Carl Adam Landström och Maggie Signäs


Över 18 000 kr togs in i kollekt. Alla medverkande ställde upp utan betalning. Dessutom, för många av oss, på veckans enda lediga dag. 
Lyckan i ett fantastiskt program, där alla gav av sitt innersta, den nerv, känslighet och styrka som då uppstod - ja, visst var det något som förenade lyckan i att ge - och att få!

Pia Johansson läste en dikt av Marianne Williamsson som så väl sammanfattade allt jag känner just nu:

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

 

Jag erkänner. 
Jag har en svag punkt.
Jag tycker inte om att höra mig själv.... Jag beundrar folk som jobbar i studio, seplar in, gör videoklipp eller lägger upp liveinspelningar från konserter och föreställningar. Jag kan utan problem sjunga inför tusentals personer. Men att samma personer ska lyssna på en inspelning av samma tillfälle gör mig svag i knäna...
Visst kan man hävda något om ögonblickets magi som inte går att återskapa i en inspelning, om att hur bra tekniken än är, får man ingen fullkomlig upplevelse av hur det låter live. 

Jag har en egen, mycket speciell upplevelse av detta. Någon gång i mitten av 80-talet hade jag det fantastiska lyckan att få sitta i publiken vid en av de sista konserterna i Västra Karups kyrka, när Birgit Nilsson själv sjöng. Även min kära vän Sonja Stjernquist medverkade vid konserten och eftersom min mamma hade sytt hennes folkdräkt, fick vi fribiljetter av henne. 
Flera ytterligare artister medverkade men jag satt i spänd förväntan inför att höra La Nilsson på riktigt. 
Hon inledde med några folkvisor, på sitt eget, nilssonska vis. Men det var när hon övergick till sitt eget forum , till opera, som jag förstod.
Hon sjöng Toscas bön.
Inte som hon sjungit den när hon var yngre och gjorde hela rollen. Rösten var äldre, vibrato, intonation var annorlunda. 
Men Rösten.
Den fyllde kyrkorummet och mig till bredden, inte på grund av sin styrka, utan med sin rikedom av färger och nyanser. Så unik och med sådan volym att jag förstod att en inspelning omöjligt kunde göra den full rättvisa. 
Jag är tacksam över att jag fick vara med om detta, att få ha hört denna legend i verkligheten.

Och med detta i tankarna, och utan någon sorts övrig jämförelse, kommer jag nu ut ur inspelningsgarderoben, och lägger ut några klipp från olika konserttillfällen!

En era tog slut idag. Malmöoperans barnkör firade sitt femårsjubileum. Och därmed gjorde min dotter sitt sista framträdande som barnkorist. Efter en hejdundrande succékonsert och avtackande från oss som slutade, lämnade jag festen och gick bort till våra replokaler på Gulan, operans paviljong, för att öva en stund. I uppehållsrummet låg en teckning och några kvarglömda klädesplagg. Barnkörmedlemmars lämningar. Och då slog det mig att det är slut. Min dotter är ingen del av detta längre. Hon är för gammal.

För drygt fem år sedan tog jag med en nervös tioåring på audition. Jag satt utanför och bet på naglarna, undrande hur jag kunde utsätta henne för detta. För mitt inre såg jag bilder av hysteriska amerikanska mammor som går över lik för att föra fram sina barn i showbusiness… hade jag blivit en sådan? Men dottern kom ut, något skakig men glad. En vecka senare fick hon veta att hon var antagen och sedan dess har kören varit en stor och rolig del av hennes liv. Konserter och operaföreställningar, massor med arbete och disciplin men också jättemycket fniss och roligheter med ett härligt kompisgäng.

70-tal. Högstadiet. Sånnaskolan i Åhus. Jag går i sjuan och hänger kvar efter en musiklektion, frågande nya musiklärarinnan; Kan man få vara med i skolkören? Det får du absolut, blev svaret, men jag vill att du sjunger upp för mig först, så jag hör vad du har för röst!

Så jag sjöng upp. Vem kan segla, tror jag det var. Och Gunhild, mussefröken, tog en högre tonart. Och så ville hon att jag skulle sjunga skalor. Högt upp som jag aldrig gjort förr, så högt gick ju inte ABBA-låtarna. Så tittade hon upp på mig från flygeln och sa de magiska orden:

-          Du har en fin hög sopranröst, Suzanne. Skulle du vilja vara med i Lilla kören?

Jag blev knäsvag. Lilla kören, Åhus Flickkör, med tjejer från både högstadiet och gymnasiet, som övade på kvällar, hade tjusiga konserter både i kyrkan och på konserthuset i Kristianstad och var så ouppnåeliga att jag inte ens tänkt tanken.  Darrande tackade jag ja.

Första repetitionen var en chock. Oj, som folk sjöng! För full hals, med huvudklang och utan några hämningar. Inte som jag var van, försiktigt och trevande, för att inte sticka ut. Som det varit i tidigare körer jag varit med.

Där började mitt liv som körsångare. Med en ambitiös pedagog som kunde både lära ut sångteknik och få ungdomar att göra avancerade musikaliska prestationer. På samma sätt som Kristina W Svensson, min fantastiska kollega som är en fantastisk ledare för Malmöoperans barnkör.

Ikväll ska jag följa en annan kollegas framfart i körlivet, Team Rickard i Körslaget på TV4. För körsång är stort. Det är Sveriges största folkrörelse. Enligt Wikipedia sjunger ca 600 000 svenskar i kör varje vecka. I kyrkor, på studieförbund, fristående föreningar och annat. Folk i alla åldrar sjunger. Flera gånger har jag haft glädjen att vara gästsolist mitt i mörkaste Småland, i en liten ort vid namn Långaryd, nära Smålandstenar. Jag vet inte hur många innevånare byn har. Men jag gissar att sisådär en 95% av dem är engagerade i någon av församlingens körer. Få är notkunniga. Ändå sätts stora verk ur kyrkorepertoaren upp. Det är tonåringar, småbarnsföräldrar, pensionärer.  Alla sjunger rent, alla sätter slutkonsonanten på rätt ställe. Alla ger järnet. Och alla älskar det! Det har varit magiska upplevelser i Långaryds kyrka... Att det dessutom finns en ypperlig orkester i Gislaved, knuten till en dynamisk och satsande kulturskola, gör inte saken sämre.

Det finns alltså massor med människor som sjunger. Som är med i ambitiösa, satsande körer som ställer krav på närvaro och disciplin. Och folk ställer upp. För det ger så mycket tillbaka.

 

Ändå händer det allt som oftast att personer säger till mig;

-          Åh, jag önskar jag kunde sjunga! Det verkar så underbart! Men min lärarinna i skolan sa att jag inte kunde…

Och man hör så mycket sorg. Numera finns det Våga-sjunga-körer just för denna kategori människor. Förhoppningsvis tar alla med denna längtan mod till sig och kommer ut ur kör-garderoben.

Men alla måste få komma igång med sång redan som små. Det är banne mig en mänsklig rättighet! Små barn sjunger av hjärtat och utan att tänka, det är ett naturligt uttryck. Men så ska det sjungas på dagis. Och eftersom så få förskollärare har någon egentlig kunskap om barnröster och ofta inte heller kan sjunga i något annat än sitt eget talläge, blir det omöjligt för barnen att sjunga med i melodin. Antingen brummar de, eller skriksjunger de på någon slags tonhöjd som eventuellt ligger i närheten av någon slags melodi. Dagisfröknar sjunger ofta och gärna med barnen. Men har, i de flesta fall, för lite kunskap om hur. För lite utbildning. De skulle behöva ha röstträning flera timmar i veckan under utbildningen, för att hitta sin egen huvudröst och därmed kunna sjunga i barnens naturliga läge, som är mycket högre, eftersom deras stämband är så mycket mindre. Samt avlasta sina egna stämband. Och till gitarren finns capo tasto, så det är inget problem med tonarterna.

Problemet kvarstår i skolan. De som nu utbildas till tidigarelärare, åk 1-7 har mycket få utbildningstimmar i musik. Trots att musik är ett så vitalt sätt att ta in kunskap. Sen ska vi inte tala om vikten för lärare på alla stadier att ha en sund röstteknik för att överhuvudtaget klara jobbet. Men detta ensidiga sätt att se de estetiska ämnena på, gör att musik (och även bild) får mycket låg status och prioritet.

De som själva vuxit upp sjungande, sätter sina barn i kör. De skolas naturligt in i traditionen. Min far firade 50 år som andratenor i Åhus Manskör för något år sedan.

Men alla de andra. De som bara upplever brummandet/skriksjungandet på dagis som sedan övergår i skoltidens totala pinsamhet vad gäller klassrumsång, vad händer med dem? Kanske är det de som behöver sången allra mest. De som kanske om många år sörjer för att de inte tror sig kunna sjunga, eftersom de inte kan pressa ur sig toner som Christina Aguilera. De som hade kunnat ha ett underbart liv som körsångare. Som kanske t.o.m. hindrar dem från att göra andra saker. Av destruktivt slag. Folk som sjunger tillsammans slåss ytterst sällan.

Och som genom detta fått en sund röstbehandling, en god hållning, bättre syressättning genom bättre andningsteknik, förmåga till samarbete, förmåga till multitasking etc. Samt framför allt; all GLÄDJE!

Bottom line:

Att utbilda förskollärare och grundskollärare i musik, samt ge dem individuells röstcoachning under utbildningen är inte något som kostar pengar. Det är ren vinst för samhället.

Just saying.
Åhus Flickkör gör julspel i Åhus kyrka, sent 70-tal. Jag är en av herdarna i bakgrunden på vänster sida.

Senaste inlägg

  • Elisabeth Andersson » Körsång ädla känslor föder:  ”Så mycket klokt om sång och kör!! Skicka texten till alla sveriges skolpolitiker”

  • Rickard » Att använda insidan av skallen:  ”Precis så! Bravo. "ful i håret" är inget mot att inte ha något huvud alls att ha..”

  • Anna » Oönskad:  ”Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata me..”

Arkiv

Etiketter