Glädjen i att ge...

Det sägs att det som ger oss människor den största glädjekicken är när vi gör något för någon annan. Flera vetenskapliga undersökningar som jag sett, redovisar samma resultat: om du lyckas göra någon annan glad, så blir du glad själv. Kanske ännu gladare än mottagaren. Och det är ju något att fundera över i tider när man allt för ofta ser bevis på människors själviskhet och ignorans mot medmänniskorna. 

Men denna devis om givandets glädje kan märkligt nog vändas emot en, när man försöker göra något gott. 
"Det där gör du bara för att stilla ditt dåliga samvete" 
En kommentar som jag stött på ibland, när jag försökt bidra med några slantar för att lindra nöd, i när och fjärran. Som om handlingen i sig bara handlade om mig själv och mitt mående.

Igår kväll fick jag bevis för att människor vill göra gott. Och samtidigt må bra själva under tiden. St Petri kyrka i Malmö fylldes med folk som lyssnade på den konsert som i en hast komponerats ihop, för att kunna ge en liten smula lindring i den katastrof som pågår med ett Europa där tusentals människor är på flykt undan krig och förödelse.

För drygt två veckor sedan skickade jag ett sms till min goda vän Maggie Signäs, som är församlingsherde i St Petri kyrka :
"Förtvivlad över flyktingsituationen...kan vi göra något? En konsert?"
En timme senare ringer Alexander Einarsson, organist i samma församling och frågar :
"Kan du dra ihop folk?"
Sen följde två veckor av intensivt messande fram och tillbaka. Och igår kom resultatet:
13 sångsolister
6 instrumentalsolister
en orkester på 24 musiker
Två körer: SPUK och Petri Sångare

Pia Johansson och Jaques Werup som läste
Allt under ledning av Alexander Einarsson, Carl Adam Landström och Maggie Signäs


Över 18 000 kr togs in i kollekt. Alla medverkande ställde upp utan betalning. Dessutom, för många av oss, på veckans enda lediga dag. 
Lyckan i ett fantastiskt program, där alla gav av sitt innersta, den nerv, känslighet och styrka som då uppstod - ja, visst var det något som förenade lyckan i att ge - och att få!

Pia Johansson läste en dikt av Marianne Williamsson som så väl sammanfattade allt jag känner just nu:

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Elisabeth Andersson » Körsång ädla känslor föder:  ”Så mycket klokt om sång och kör!! Skicka texten till alla sveriges skolpolitiker”

  • Rickard » Att använda insidan av skallen:  ”Precis så! Bravo. "ful i håret" är inget mot att inte ha något huvud alls att ha..”

  • Anna » Oönskad:  ”Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata me..”

  • Stella Scott » Elfrida och Selma:  ”Jag vet. Tyvärr rensade systerdottern ut allt vad som inte var passande ur Elfri..”

  • Stella Scott » Kläderna gör sångaren:  ”Kunde inte killarna sneglat lite på Agneta? Hade blivit mer spännande o kontrast..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln