Oönskad

Vi vet alla hur mobbing ser ut.

Högstadiekorridorernas vuxentomhet. Gänget i cirkel kring den utsatta. Ledaren, som med ett flin slänger ur sig sparkar och sarkasmer.

Eller den iskalla utanförheten. Då ingen tar någon som helst notis om offret. Någonsin. Mer än möjligtvis stönanden och himlande ögon, när en lärare ställer en fråga till den skräckslagne, som inte lyckas haspla ur sig ett enda vettigt ord.

Vi vet hur det ser ut. De flesta av oss har varit där. I någon av rollerna. Som utsatt, medlidande, medglidande eller ledare. Ett modigt fåtal av oss har vågat riskera vår egen status genom att stå upp för den mobbade.

Men sedan blev vi vuxna. Och allt sådant ofog upphörde. De mobbade, som inte dukat under, blev starka, de tog revansch, använde de svåra åren som drivkraft att bli något.

Vuxna mobbar inte.

Eh..

Den 3:dje juli sommarpratade skådespelerskan Helena af  Sandeborg i P1. Bland annat berättade hon om hur hon för en del år sedan fått en roll i en uppsättning, som hon blivit mycket glad och stolt över att få göra. Men, visade det sig, regissören hade önskat sig en annan skådespelerska i den rollen. Under hela repetitionsperioden ratade hen systematiskt allt som Helena gjorde. Inget passade eller var bra nog. Efter ett genomdrag hade regissörens enda kommentar till varje scen som Helena var med i, varit: det var bajs. Och Helena, mer och mer knäckt, gjorde allt hon kunde för att hitta rätt i rollen. Till en början. Men efterhand övergick all hennes yrkeskunskap till att försöka vara till lags. Och då är det omöjligt att göra ett arbete på scenen.

Man blir så förblindad när man utsätts för ett sådant övergrepp. Det är omöjligt att se hur man själv vänder och vrider ut och in på sig för att få en enda glimt av bekräftelse. Och varje sekund är man upptagen med att man inte FÅR göra några misstag. Vilket man förstår gör. Hela tiden. Eftersom man är så skräckslagen. Och alla runt omkring tittar medlidsamt. Oftast inte för att de inser vad man utsätts för, utan för att de tänker att den mobbande chefen har rätt. Detta är inte rätt person på det här jobbet.

När jag var i tjugoårsåldern fick jag ett eftertraktat sommarjobb. Jag var mycket glad och stolt, särskilt som jag visste att jag förvärvat det på mina språkmeriter. Vi var ett femtontal som blivit anställda över sommaren och vi placerades på tre olika arbetsplatser. Jag hamnade först en bit från mitt hem, men sedan hoppade någon av och jag fick cykelavstånd till jobbet.

Ganska så snart kände jag att något var fel. Den som skulle vara min chef hade semester, men de andra kollegorna kändes väldigt distanserade. De pratade givetvis med mig, men känslan av att inte vara riktigt en i gänget fanns där. Det var mycket att sätta sig in i, jag hade ingen erfarenhet av den sortens arbete, men gjorde så gott jag kunde. Däremot hade jag lätt med kundkontakterna, så den biten fungerade väl.
Så kom chefen tillbaka. Hon var ganska hetsig till humöret och älskade dessutom att prata skit om icke närvarande. Som dumma kunder. Eller de på huvudkontoret. Och, det förstod jag nog efter ett tag, om mig. Sakta, sakta drog hon undan mattan under fötterna på mig. Jag var ung, ville vara duktig….men gjorde istället bara fler och fler misstag. En efter en vände de andra sig mot mig. Ingen sa något, men det kändes. Iskylan i luften. Suckar. Himlande ögon.
Lättnaden, den dagen jag slutade.

Långt senare fick jag veta. Hon hade velat ha någon annan. Hon hade fått mig istället. Jag tror inte hon hade en aning om vad hon utsatte mig för. En av mina första chefer.

 

För några år sedan uppstod en liknande situation. Jag fick en uppgift i en uppsättning som egentligen var en kompromiss. Regissören ville haft en annan lösning kring den rollen, men eftersom det inte var möjligt, skulle istället jag sjunga den från orkestern, men inte agera.

Till en början var allt frid och fröjd. Ändå tro jag vi alla kände att det inte var någon bra lösning för uppsättningen. När jag sedan hade invändningar mot något i regin, märk väl under en diskussion som alla var inblandade i, vändes snabbt välviljan mot mig till något helt annat. Ignorans. Vid alla repetitioner, möten med press, allt. Jag fanns inte. Blev inte presenterad, fick ingen respons. Lyckligtvis fanns en klok koreograf med, som fyllde i och såg mig. Samt gav feedback. Till mig som satt helt stilla. Koreografen! Samt den kloke dirigenten och producenten.

Men jag var vuxen, kunde se att det egentligen inte handlade om mig. Och jag visste att det var en kort period. Icke desto mindre påverkades jag. Allt annat är omöjligt.

 

Det otäcka med vuxenmobbing är att den kommer så smygande och sofistikerat att man lätt, hur medveten man än är, utan att veta när det hände, kan invaggas i att chefen har rätt. Man är totalt hopplös och inkompetent. Samt en smula dum i huvudet. Eller mycket. Och säkert ful också.
Och lika sjukt är det, att omgivningen också kan dras med i de tankegångarna. Denna kollega är verkligen hopplös. Så mycket fel hen gör! Mer och mer hela tiden.

Jag tror inte de flesta mobbande chefer eller andra överordnade är medvetna om vad de gör. Ytterst få är nog så förslagna. Det är undermedvetna frustrationer som pyser ut över någon som påminner om något, eller som inte är den man önskade etc.

Men omgivningen.  Vi måste vara vaksamma. Och våga göra det vi inte vågade på högstadiet. Stå upp. Säga ifrån. För det händer. På arbetsplatser. Även operahus.

Hur får man en person att prestera sitt bästa? Och lägg märke till vad som kommer först:

Genom positiv feedback och konstruktiv kritik.

Länk till Helena af Sandeborgs Sommarprogram.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/216097?programid=2071

Etiketter: vuxenmobbing

Kommentera gärna:

  • Anna • 27 juli 2013 21:58:57
    Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata med många vuxna och förklara att passivitet vid mobbning och ignorerande är mobbning i sig... men många vuxna förstår inte det eller vill inte förstå eftersom det inte gäller dem. Så tråkigt!
    med varma hälsningar, Anna
  • Kära Anna! Jag vet så väl vad du skriver om. Har man inte själv blivit utsatt, tror man inte det "är så farligt". När jag jobbade som lärare för längesen, kunde jag se hur kollegor mer eller mindre sanktionerade mobbing, genom att själva sucka och stöna över en mobbad elevs "hopplöshet". Vilket gav än mer krut åt mobbarna. Att inte ta ställning emot mobbingen är att mobba själv, det är utan tvivel. Men det kräver ack så mycket mod att gå emot strömmen...
    Stå på dig, Anna!
    Kram!

    27 juli 2013 22:19:03

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Elisabeth Andersson » Körsång ädla känslor föder:  ”Så mycket klokt om sång och kör!! Skicka texten till alla sveriges skolpolitiker”

  • Rickard » Att använda insidan av skallen:  ”Precis så! Bravo. "ful i håret" är inget mot att inte ha något huvud alls att ha..”

  • Anna » Oönskad:  ”Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata me..”

  • Stella Scott » Elfrida och Selma:  ”Jag vet. Tyvärr rensade systerdottern ut allt vad som inte var passande ur Elfri..”

  • Stella Scott » Kläderna gör sångaren:  ”Kunde inte killarna sneglat lite på Agneta? Hade blivit mer spännande o kontrast..”

Bloggarkiv

Etikettmoln