Den stora eller den lilla publiken?

Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan Hoffmans äventyr 2011. En välkänd opera i färgsprakande spännande "nytolkning" av regissör Orphan Phelan

 

När jag som trettonårig nyfrälst operagalning meddelade min omgivning att det var operasångerska jag tänkte bli, var det nog ingen som tog mig på allvar. Det var ett yrkesval i stil med astronaut eller stadsminister för min omgivning. Vid den tidspunkten var det nog få jag kände som sett en operaföreställning live. Möjligtvis en gästspelande operett på Kristianstads teater. Eller hade man någon enstaka gång åkt till Stadsteatern i Malmö och sett Oklahoma eller My Fair Lady. Men opera, nej, det var för tungt. För obegripligt. Tjocka tanter som skrek i timtal iklädda hjälmar med horn. Dyster musik och obefintlig handling. Visst var det roligt att Birgit Nilsson, den skånska gräbban, hade sådan framgång i världen. Men trevligast var det att lyssna på henne när hon sjöng från Skansen på TV. Fast det lät rätt så skrikigt, det också. Och hon pratade konstigt.

Men så hände något. I samband med tre VM i fotboll sjöng de tre tenorerna Luciano Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras in sig i ”gemene mans” hjärta. Vem nu denne man, som är så gemen, är. Något så folkligt som fotboll parat med något så finkulturellt som opera. Det blev en vändpunkt för operakonsten. Opera var inte längre reserverat för de kunniga och bildade. Det var, som Edward Lewis (Richard Gere) sa till Vivian Ward (Julia Roberts) i filmen Pretty Woman från 1990:

-          People’s reactions to opera the first time they see it is very dramatic; they either love it or they hate it. If they love it, they will always love it. If they don’t, they may learn to appreciate it, but it will never become part of their soul.

Och många tog också opera till sitt hjärta. När sedan Malena Ernman ytterligare bidragit till detta ”förfolkligande” av operan, är det numera inte ovanligt med långa köer till biljettkassorna när det gäller operor som Aida, Turandot, La Traviata eller La Boheme.

Jag jublar! Detta var ett av mina mål i livet när jag var tretton år; att få folk att inse hur underbart det är med opera! Visserligen har väl inte just jag dragit det tunga lasset i populariseringen, men förhoppningsvis har jag bidragit en lite smula, i alla fall.

Men sedan då. När det nu faktiskt finns en rejält stor publik som vill se opera. Hur gör man då? Vilka val ska en operaledning göra för att få fulla hus? Vilket jag förutsätter att de flesta gärna vill ha. Jag tror att den absolut effektivaste metoden ser ut så här:

1.       Välkänd opera. Helst med många hit-låtar.

2.       Riktigt kända sångare. Helst Malena Ernman.

2b.     Eller riktigt unga sångare. Som är snygga          (grundförutsättning)

(man kan också göra som i privatteatermusicalsammanhang, ta in kändisar som inte kan sjunga överhuvudtaget, men det brukar falla på recensenterna, som då brukar vägra att ta produktionen på allvar på någon punkt)

3.       Traditionellt upplägg. Kostymer, dekor, rubbet ser ut exakt så som man tror att det ska göra. Mimí gråklädd i stökig vindslya. Figaro i 1700-talsperuk och saxen i högsta hugg. Alla gör precis det man vet att de ska göra.

4.       Handlingen förlagd den tidsepok som upphovsmännen tänkt sig

(För att återvända till musicalvärlden, så är detta Andrew Lloyd Webbers affärsidé. Hans musicaler måste se exakt likadan ut var de än spelas i världen. Annars får man minsann med hans produktionsbolag att göra. Faktum är att denna kopieringsidé är så mycket hans att man troligtvis blir stämd av The Really Useful Group om man använder den inom operavärlden)

Men om man gör tvärtom då?

1.       Okänd opera

2.       Okända, men bra sångare

3.       Nya vinklar och tolkningar på innehåll och karaktärer

4.       Handlingen förlagd i annan tid än originalet

Grovt generaliserat: Första varianten älskas av storpubliken. Andra varianten av kritiker och operahabituéer.

Personligen tycker jag att det viktiga i om en operaföreställning är bra, i stort sett inte ligger i någon av dessa parametrar. För mig är det inte avgörande om det är en kändis i huvudrollen eller vad hen har för stil på kostymen. Mina prioriteter är:

1.       Bra sångare. Vackra röster som de behärskar. Så att jag inte blir orolig över om de ska klara höjdtonen på slutet. De må heta Malena Ernman eller Stisse Bengtsson.

2.       Sångare som kan scenisk gestaltning. Tyvärr ingen självklarhet.

3.       En regi som gör att jag berörs och engagerar mig i dramat. Att det som händer mellan personerna på scenen gör att jag glömmer bort helst både tid och rum.

4.       Bra musikaliskt understöd från dirigent/orkester/ensemble.

Sen är det en bonus om även ögonen får sitt. En bländande vacker scenografi och ljussättning kan vara underbar att vila i, men blir helt ointressant om det som händer på scenen inte lever upp till samma nivå.

Och så detta med tolkning. Jag läste för en tid sedan en insändare i en dagstidning, som menade att det var helt fel av en operaregissör att göra en tolkning av verket. ”Man målar väl inte om en tavla som är ett gammalt mästerverk, varje gång man ska se på den?”

På detta påstående svarar jag; det ligger i själva opera/teater/dans-genrens natur att man återskapar det någon annan skapat. Och det är OMÖJLIGT att inte göra någon tolkning. Även Webbers kopie-musicaler har små nyanser av olikhet på de olika platser där de spelas. Att försöka skapa någon sorts ”originalversion” går inte, inte ens om urpremiären finns filmad och dokumenterad i minsta detalj. Det blir alltid personliga varianter. Och när det gäller operor, äldre än inspelningskonsten, finns det inte ens skuggan av en chans. Dessutom kan vi som utgör dagens publik, inte tvätta ögon och öron rena från allt vi sett och hört under 2000-talet, för att kunna uppleva t.ex. en barockopera så som folk gjorde på 16- och 1700-talet.

Så varför ens försöka?

Borde det inte vara möjligt att sätta upp operor, kända som mindre kända, med fokus på de fyra punkter som jag nämnde? Jag tror nämligen att det egentligen är det viktigaste för de flesta. De kändistörstiga bör välja andra konstformer.

Ergo:

1.       Alla operor måste ”tolkas”. Varför då inte göra det ordentligt. Gärna i en annan tid, men inte nödvändigtvis. Det är inte tidsepoken det hänger på. Utforska relationer som kanske inte brukar utforskas. För att inte tala om alla förlegade, tramsiga kvinnokaraktärer. Ingen nutida vuxen kvinna vill se fler hora/madonna-schabloner på operascenen. Lägg därtill alla gamla unkna fördomar vad gäller hudfärg, sexualitet och religion. De tillhör det förgångna. Ge nytt blod, problematisera, bearbeta. Åtminstone jag orkar inte få dem ännu en gång upptryckta i ansiktet. ”därför att så är det i originalet”. Man kan inte återskapa originalet. So deal with it!

2.       Ungdoms- och kändiskulten är enorm i resten av samhället. Låt operavärlden vara undantaget. Det finns massor av bra sångare som inte är jättesnygga, jättekända eller jätteunga. Och det mesta går att fixa med smink.

3.       Det finns underbara välkända operor som Carmen och Rigoletto. Spela dem! Men spela också mindre kända saker som är värda att utforskas. Och inte minst viktigt: BESTÄLL NYA OPEROR! Musikdramatiken måste utvecklas också på det viset. Nutida kompositörer, män och KVINNOR (i synnerhet) bör få chansen.

4.       Utbilda bra operaregissörer. Det är en helt annan sak att regissera talteater. Som operaregissör måste du fixa hela det musikaliska hantverket, läsa partitur, kunna språk etc. Och dessutom behärska det dramatiska dito. Det finns enstaka teaterregissörer som på naturbegåvning får till det ändå. Men de tillhör undantagen.

5.       Dirigenter som förstår sig på musikdramatik. Som vet att det ingår i sångarens jobb att agera sceniskt och därför emellanåt måste vara den som bestämmer, medan dirigenten följer och stöttar.

Om vi nu tänker oss att sätta upp en opera som ska kunna locka en stor publik, hur gör vi då?

Det är troligen en bra idé med en välkänd sådan, då är halva segern vunnen, trots allt. Och har man fängslats av en Boheme och en Rigoletto är chansen nog större att man vågar gå och se MacBeth? Och kanske något nyskrivet året därpå?

Men vi skippar kändisarna. Bra sångare med erkänt goda skådespelarkunskaper är trots allt billigare. De riktigt unga kan läras sig i ett andra lag, som covers och/eller i mindre roller. En kunnig operaregissör med passion för sin uppgift. Som vågar tillföra sitt eget. Och som sätter dramat i centrum. I samarbete med musiken. Likaledes kostymör, scenograf och ljussättare. En lyhörd och dramatiskt intresserad dirigent. Och alla dessa olika komponenter bör kunna samarbeta. Inte strida var och en för sin grej.

Man får då en ensemble som är inspirerad och vaken. Beredd att ge allt. Och vilken publik kan motstå något sådant? Oavsett vad de har för kläder på. När passionen för musiken och dramat står i centrum, där känslorna och relationerna vibrerar av glöd. Där inget är likgiltigt eller halvljumt.

Det bli utsålt när ryktet sprider sig om hur mycket grannarna grät i sista akten av Traviata när Violetta, flygvärdinnan, dog i armarna på sin älskade Alfrida….

 

Ps. Är mycket nyfiken på vad vännerna i Kammaropera Syd kommer att göra med Händels Alcina i sommar. Barockkostymer och nya vinklingar. Se mer på www.alcina.se

Etiketter: opera regi nytt gammalt

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Elisabeth Andersson » Körsång ädla känslor föder:  ”Så mycket klokt om sång och kör!! Skicka texten till alla sveriges skolpolitiker”

  • Rickard » Att använda insidan av skallen:  ”Precis så! Bravo. "ful i håret" är inget mot att inte ha något huvud alls att ha..”

  • Anna » Oönskad:  ”Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata me..”

  • Stella Scott » Elfrida och Selma:  ”Jag vet. Tyvärr rensade systerdottern ut allt vad som inte var passande ur Elfri..”

  • Stella Scott » Kläderna gör sångaren:  ”Kunde inte killarna sneglat lite på Agneta? Hade blivit mer spännande o kontrast..”

Bloggarkiv

Etikettmoln