Ögonblickets magi

Eric Lavoipierre och jag i Den förlorade sonen. Foto: Maja Flink Eric Lavoipierre och jag i Den förlorade sonen. Foto: Maja Flink

Fredagkväll: Den förlorade sonen i Johanneskyrkan. Massor av folk i den stora kyrkan. Ljussättning, textmaskin, sceniska anvisningar, skulle alla cue funka? Hörde pianisten och vi solister varandra ordentligt i den stora akustiken? Är allt på plats? Rekvisita? Inget glömt? Förställningen rullade igång och höll ihop. Efteråt, rungande applåder.


Lördag eftermiddag: Förklädd Gud i Husie kyrka. Enklare. Alla är på mammas gata och vet vad de ska göra. Kören låter bättre än någonsin, fantastiska musiker spelar ihop sig på två timmars rep. Det var bara att hänge sig och försvinna in i den makalösa musiken och texten. Vårt urskånska verk. Vackert reciterad på malmöitiska.


Idag: Tomt.


Ett bildkonstverk är ett fruset ögonblick. Konstnären kan ägna obegränsat med tid till att skissa, blanda färger, hitta precis det uttryck hen vill ha. En fotograf kan söka efter den exakta vinkeln, bländaröppningen, ljuset. Och även i efterhand förändra för att hitta rätt.
Som sångare reproducerar man det konstverk som någon annan skapat. Och det resultat som i slutändan når fram till mottagarna, publiken, är ett unikt ögonblick. Som aldrig kan återskapas exakt som det var en gång till. Det är summan av all förberedelse, övning, repetitioner. Och de val som görs i stunden.
För oss som sysslar med opera, händer det sällan att en föreställning görs bara en enda gång. Som regel sliter alla hårt fram till premiären. Sedan finns det ofta en tio, tolv föreställningar kvar att utveckla, finslipa och vandra vidare med rollkaraktärerna och musiken.

Konserter däremot, är ofta månader av förberedelser som är över på ett par timmar. Och efteråt står åtminstone jag ofta som ett levade frågetecken. Jag brukar vara glad och hög av upplevelsen. Men också undrande. Hur mycket fick jag egentligen med av alla mina tankar kring texten, lyckades jag frasera som jag tänkt? Och de där tekniskt svåra passagerna, fick jag till dem?
Som regel är det nog bäst att inte veta. Den upplevelse man gav till sina åhörare är ändå unik för var och en av dem. Och något av det värsta som jag kan drabbas av är "det tredje ögat". När jag efter varje ton och fras värderar det jag just gjort. En inre monolog som lyder ungefär:


- Jaha, första frasen fick jag åtminstone flyt i, nu ska vi se hur det funkar i passagiot....ojdå, nu hamnade jag väl långt bak med den öppna vokalen....höjdtonen nu då.....yes, där satt den! Men nervägen blev visst inte lika snygg....nej, nu måste jag tänka på gestaltningen...å, sorg...nej usch, DÅLIGT skådespeleri....


Rena döden för allt vad trovärdigt uttryck heter.


Bättre då de där sällsynta ögonblicken när man totalt glömmer bort sig själv och bara är i musiken och dramat. Varje ögonblick är en given fortsättning på det som kom före. Sångteknik och method acting skänks inte en tanke. Jag bara är. Och efteråt har jag ingen aning om hur den eller den tonen blev, eller om jag hade rätt undertext.

Detta som kallas flow. Och som jag tror är summan av allt förberedande arbete och stundens ingivelse. Samt något utanför mig själv.


Magi. Sällsynt. Och fantastiskt.


I viss mån möjligt att träna upp. Men, som sagt, delvis något som ligger utanför det egna jaget.
Kanske är det de där ögonblicken som gör att man fortsätter. Som är värda allt slit.
Fast för min del är det lika mycket glädjen i att musicera och agera med andra. Och att känna kontakten med publiken. Se och höra deras reaktioner. Och dela med dem musiken som man älskar.
Samt givetvis lyckan och välbehaget i att känna rösten bära och göra som man ber den. Välbehaget.

 

Sådant funderar jag över, en solig söndag i maj, som jag tillbringar med stora mängder kaffe på balkongen. Imorgon repeterar vi operaensembler till nästa lördags kammarkonsert i Malmöoperans foajé.


På't igen!

Etiketter: musik opera flow

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Elisabeth Andersson » Körsång ädla känslor föder:  ”Så mycket klokt om sång och kör!! Skicka texten till alla sveriges skolpolitiker”

  • Rickard » Att använda insidan av skallen:  ”Precis så! Bravo. "ful i håret" är inget mot att inte ha något huvud alls att ha..”

  • Anna » Oönskad:  ”Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata me..”

  • Stella Scott » Elfrida och Selma:  ”Jag vet. Tyvärr rensade systerdottern ut allt vad som inte var passande ur Elfri..”

  • Stella Scott » Kläderna gör sångaren:  ”Kunde inte killarna sneglat lite på Agneta? Hade blivit mer spännande o kontrast..”

Bloggarkiv

Etikettmoln