Molanders

Jag tillhör de som från första stund följt SVT:s serie med största intresse. Jag har suttit med stora leenden, gråtit i vissa stunder, vridit mig av obehag och skratt i situationer av pinsamhet blandat med vild komik. Jag har knappt kunnat vänta till måndagarna när nästa avsnitt skulle visas. Jag är givetvis medlem i Facebookgruppen "Molanders: Klassiska musikers fanclub".
För några dagar sedan kom beskedet att det inte blir någon säsong två, trots att manusförfattarna redan dragit upp riktlinjer för en sådan. Antalet tittare har helt enkelt varit för lågt.


Sorg.


Kanske har en svenskproducerad dramaserie helt enkelt ingen chans i det enorma TV-utbud som de flesta numera har tillgång till. Molanders har kanske försvunnit bland alla dokusåpor, tävlingsprogram och amerikanska LA-produktioner. Kanske skulle det behövts några riktiga superkändisar bland huvudkaraktärerna för att ge större gensvar. Ett par avsnitt med Malena Ernman eller Dan Ekborg som gäststjärnor var troligen inte tillräckligt....


Men helt säkert är det så att anledningen till att jag älskat denna serie med dess karaktärer, beror på den stora igenkänningsfaktorn. De flesta musiker som jag känner(och för den delen, också läkare) som ser den, jublar när de lär känna Svetlana, den kompromisslösa ryska fiolpedagogen, LG, den fullständigt hopplöse wanna-be:n, den stenrike sponsorn utan ett hum om musik, klarinettisten som skyller sina nervösa tillkortakommanden på alla andra, den lojala men oförstående musiker-makan....
Sen ska vi inte förglömma den ständigt truliga tonårsdottern, som påstår sig hata sin fiol, men ändå saknar den när hon slutat spela, svärmor som på ett intrikat sätt ständigt kritiserar, svärföräldrarnas hopplösa gnat, sonen med högtflygande drömmar och tonårsangst, hans paintballspelande polare ("delat utanförskap är dubbelt utanförskap"), vårdcentralschefen som med ett käckt leende flyr allt ansvar, den dundersnygge AT-läkaren, prästen som är gift med organisten och inte vet varken ut eller in...
Allt känns underbart och förfärande välbekant. Manusförfattaren är mycket väl insatt i musikbranschen. Till skillnad från en del andra filmer och serier jag sett, där det är tydligt att upphovsmännen/kvinnorna skildrar hur de tror det går till.


Från en del vänner utanför branschen har jag dock fått höra: "Varför tycker du det är så bra? Jag såg ett avsnitt och tröttnade direkt..."
"Men", svarar jag, "nog kan även en icke-musiker känna igen sig? Nog finns det mycket av svensk medelklassigenkännande i Molanders? Med den ljuvliga blandningen av komik och drama?"


Kanske ligger det för nära. Det är kanske enklare att se amerikanska medelklassbesvär än svenska. Eller ett tävlingsprogram som inte berör vardagen alls. Eller så hänger folk bara på nätet nuförti'n. Inte vet jag. Det är emellertid trist att det inte blir någon fortsättning. Jag har gjort vad jag har kunnat, mailat SVT-folk etc.

 

Som tröst ser jag om serien på SVTplay medan den fortfarande finns kvar. Och tills DVD:n kommer. Samt samlar på citat typ: "Kan man döda någon med en klarinett?" Och sjunger för mig själv "en dirigent, en dirigent, det är en man som Gud har sänt".


Och innan nästa veckas konsert av Förklädd Gud i Husie kyrka, ser jag åter LG:s underbara recitation av Hjalmar Gullbergs text. En ny klassiker...

 

http://www.facebook.com/photo.php?v=10151253889201688

 

 

 

 

 

Etiketter: musik molanders svt

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Elisabeth Andersson » Körsång ädla känslor föder:  ”Så mycket klokt om sång och kör!! Skicka texten till alla sveriges skolpolitiker”

  • Rickard » Att använda insidan av skallen:  ”Precis så! Bravo. "ful i håret" är inget mot att inte ha något huvud alls att ha..”

  • Anna » Oönskad:  ”Tack snälla! Du har så rätt i det du skriver. Jag har också försökt att prata me..”

  • Stella Scott » Elfrida och Selma:  ”Jag vet. Tyvärr rensade systerdottern ut allt vad som inte var passande ur Elfri..”

  • Stella Scott » Kläderna gör sångaren:  ”Kunde inte killarna sneglat lite på Agneta? Hade blivit mer spännande o kontrast..”

Bloggarkiv

Etikettmoln